Löparpsykot - en 50-årskris

Andrea Andrea - via Francigena 13

Läs första delen av Via Francigena här

Campagnano di Roma – La Storta, 29,3 km

Denna morgon tar jag ett snack med The Gimps. Det är vaderna som pratar men de påstår att de för även baksida lårs talan, liksom fotsulornas och vristernas. Det blir ett bra snack, tycker jag. Vi enas om en gå-dag. I gengäld lovar de att vara pigga igen på tisdag. 

Försöker att springa ibland men efter någon kilometer varslas det om strejk i vaderna liksom om sympatiårgärder från låren.

Jag tar mig tid att njuta av min matsäck i skuggan under ett träd. Då kommer så klart Andrea knallande. Han är märkbart nöjd.

– Du är rapido, säger han, Jag är piano, piano. Men jag kommer alltid ikapp!

 
Har du undrat var hasselnötter odlas? De odlas norr om Rom, vid det här gamla tornet.

Efter 29 kilometer kommer jag fram till La Storta som är en förort till Rom. Typ Roms Alvik. En väg, den fördömda Via Cassia som jag gått på lite för mycket, lågprisaffärer, bensinmackar och skräp.  Alla barer skyltar om slot-machines. Alltså spelautomater och det sitter folk vid alla som jag ser. Tjejen som jobbar på bar Gastronomica har BMI 19, max. Hennes höfter är som en sexårings men hennes bröst är stora. Hon är ung, blek och sliten. Jag tittar, men ser inga stickmärken på hennes armar. Det är på den nivån. Hon blandar min Aperol spritz stark.

Bar Gastronomica är en del av en bensinmack. De har inget wi-fi, tvn visar lottodragningar. Musiken är sån som jag gillar. Gammal. Det finns många sådana ställen här. Jag vet inte om Alvik ser ut så längre, det gjorde det förr. Men La Storta är inte värt en omväg. Överväger att ta tåget till centrala Rom, men tänker sen att nej, jag ska gå detta. Varje steg ska jag ta.

Jag bestämde mig för sträckan San Miniato - Rom på grund av de goda tågförbindelserna. Jag bestämde tidsåtgången när min chef krävde ett datum för min flygbiljett hem. Det är ganska slumpmässigt. Om jag springer 35 eller 40 mil spelar ingen roll. Kosmiskt sett. Men nu har det blivit personligt. Jag ska springa hela vägen.

Mathållningen blir allt slappare. Olle den oseriöse känner ingen lust att gå på restaurang och utforska det italienska köket. Han vill bli mätt och hålla magen lagom hård. Idag köper jag en mozzarellaost och en bit skinka och en öl. Jag äter osten som ett äpple och skinkan med fingrarna medan jag sitter på en trappa till en nedsläckt affär, det är alldeles intill bensinmacken och framför mig susar bilarna. Senare på kvällen går jag mellan olika barer med wi-fi och tar en macka här och en pizzabit där.


Ännu en klosterträdgård. Nu med apelsinträd som jag med nöd och näppe undviker att palla av.

Andrea tar emot mig på nunneklostret i La Storta. Inte den lille mannen, utan en nunna med samma namn. Hon är varm, glad och det är inget tjafs. Men, medan jag står i duschen hör jag att Andrea är tillbaka. Och nu talar hon med någon annan. Jag inser att det bara kan vara en. Sticker ut huvudet i korridoren och säger "hallå där" till en kort liten man i fleecetröja.
– Rapido, säger han.
Vi skrattar högt båda två.

Vi delar rum och försöker prata så gått det går. Andrea har installerat parabolantenner i Tanum och kört motorcykel till Nordkap. Han har varit ute i en dryg månad. Han håller ut sina byxor för att visa hur mycket han gått ner i vikt. Det är kvällstidningsmaterial. Han sover på rygg i sina vandringskläder, på sängen, utan lakan eller täcke.

Framåt kvällen kommer kvinnan och Crocodile Dundee. Möter dem utanför klostret. Försöker förklara hur de ska ta sig in, men kvinnan uppfattar det som att jag ber om hennes telefonnummer. En pinsam situation uppstår. Buon camino, säger jag och går. De får klara sig själva, gå sin väg.

Med det förmenta syftet att jämföra stämplar tar jag oxå en titt i Andreas pilgrimspass. Det jag också vill är att försöka reda ut hur piano, piano han egentligen går. Det visar sig att han drämmer iväg över tre mil per dag. Han tar det bara i en annan takt. Med tanke på att han har fleecetröja är han nog inte lika besvärad av värmen heller.

Det är så det är, alla har sin väg, sin takt. Jag vill springa, träna. Han vill vandra. Min väg är inte sämre än hans. Jag är lika mycket pellegrino som han. Bara olika. Running makes me happy. Det är allt jag har att säga.

Nej. Det finns mer.

Under dessa dagar har jag tänkt på mötet med löpar-hälsoträningsfilosofin och pilgrimsvandringen. Jag för in mina dagsetapper på jogg.se och gillar att det blir mycket. Jag mäter med siffror. Samtidigt gör jag det längs en väg som är till för långsamhet och ickeprestation. Det är lite av en krock. Att mäta sin prestation är självklart för de flesta som tränar. Och med mätningen kommer jämförelsen. Den jävla jämförelsen som är tvillingsyster med avundsjukan. Att gå en pilgrimsled har inget med det att göra. I det finns något som jag vill ta till mig och föra in i min träning. 

Löpningen idag, med hela dess industri och trendighet, är på något vis en isolerad del av livet. Det krävs speciella kläder, skor, mössor, klockor, program, kvalitetspass, tider, musiklistor, pulsmätare och en jävla massa appar för mobilen. Industrin vill få löpning att verka svårt för att kunna sälja sina lösningar. Och vi gillar ju att köpa saker. Det får oss att tycka att vi gör något viktigt. Men det verkar så komplicerat att springa när det egentligen är så enkelt.

Att gå en pilgrimsled, med packning på ryggen, är nåt annat. Det är att använda sin kropp för att få en upplevelse, för att förändras, för att vara i nuet och se världen och kanske lära sig något om sig själv på vägen allt eftersom slammet i hjärnan sjunker och sinnet blir klarare. Här är jag också ett med det jag gör. Livet är att vandra framåt i min egen takt. Löpningen och resan är ett.

Vår, eller min, träningsvärld är också väldigt inriktad på kroppen. På att må bra. På ytan. Pilgrimsvärlden handlar mer om det inre. Om eftertanke och andlighet.

Jag har varit på träningscamper, löparläger. Där flyttar man också gränser. Men allt handlar om breda leenden, människor som klockar sina löp, som jämför sina tider offentligt och sina kroppar i smyg. Den världen är som söndagsskolan där rätt svar alltid är Jesus. Fast i det fallet tvärtom: träna.

I hälso- och träningsvärlden finns också låg tolerans för svaghet och tvivel. Allt handlar om hur du ska göra för att må bättre och bli starkare. Det finns miljoner smarta tips på hur du ska göra din träning effektivare. Men väldigt lite om vad som händer i huvudet, om oro, om självhat, självkänsla, personlig utveckling och relationer till andra.

I löparvärlden går också det mesta ut på att genomföra lopp. Tävlingar. Träningen har ett mål, att klara en halvmara under två timmar, kanske. Därmed kan man använda den som ett sätt att ställa krav på sig själv, att bli nervös och rädd för att misslyckas. Även en lönnfet motionär som jag kan använda träningen för att värdera mig själv. Det är rent fel.

En pilgrimsvandring är nog i sig själv. När jag når Rom är det geografiska målet nått, men syftet är uppnått för vart steg på vägen. Tanken på att värdera prestationen existerar inte. Resan är allt. Enda sättet att misslyckas är om jag inte tar vara på det som händer längs vägen.

 Till nästa del av Via Francigena

2 kommentarer till inlägget

Skägget
1974 • Jönköping
#1
7 augusti 2015 - 20:06
Har stor behållning av dina texter och bilder. Vad mer har du skrivit?
Olle Svalander
1969 • Lilla Beddinge
#2
12 augusti 2015 - 09:35
Tack. Jag har skrivit tre romaner och en reportagebok som heter Skåneresan.
De finns alla på www.adlibris.se under mitt namn.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.