Löparpsykot - en 50-årskris

Roma blues - Via Francigena XIV

La Storta – Petersplatsen, Rom , 19,2 km

– Buon arrivato! säger en man och sträcker fram handen.
Jag är på Monte Mario, ett berg som ligger lite norr om Roms centrum. Via Francigena leder över den på vägen in mot Rom. Det är skönt dels eftersom den erbjuder en fin utsikt över staden, dels eftersom resten av sista etappen är förfärlig. På obefintliga vägrener balanserar jag fram medan trafiken på Via Cassia dånar förbi. Jag rusar över motorvägsavfarter och igenom rondeller. Bilvärlden och gångvärlden kan inte leva sida vid sida. Jag är förberedd på detta och har bestämt att ta mig fram i lugnt tempo. För första gången har jag också långa byxor på mig. Jag vill inte komma till den eviga staden klädd som en träningsclown. Jag vill också njuta av den sista biten. Detta är sista dagen. I morgon åker jag hem.


Den som sköter soporna i Rom sköter inte soporna.

Givetvis möter jag Andrea på Monte Mario. Han och några andra gubbar jag stött på de senaste dagarna står vid utkikspunkten och tar selfies med Rom och Peterskyrkan i bakgrunden. Alla utom en som inte tycker det är mycket att yvas över. Han vill hellre se Olympiastadion.

Det förvånar mig att Italienarna där på kullen nu är i Rom för första gången. De är äldre än jag, men jag måste peka ut var saker ligger. Jag är i Rom för typ åttonde gången.

Sen går jag ner för kullen. In i Rom på riktigt.


Olympiastadion i Rom. Ett riktigt fascistkomples faktiskt. En av läktarna heter Monte Mario efter berget jag står på.

Överallt är det människor. Jag hör alla språk, även svenska, och ju närmare jag kommer Vatikanen desto trängre blir det. Var femte meter är det någon som vill sälja på mig något, lura mig till en guidad tur eller att kunna köpa mig förbi köerna. Kypare utanför restauranger försöker dra in mig på flottiga och dyra luncher. Souvenirer säljs i varje hörn. Bilar och vespor virvlar omkring.

Jag går direkt till kontoret för pilgrimer utanför Petersplatsen. Där tar en leende personal emot mig. Hon ger mig min sista stämpel och mitt testemonium. Ett vackert diplom. Det känns som om vi delar glädjen över min resa.

Sen går jag ut genom dörren och då är det över.


En unik selfie från petersplatsen. Den kan väl ingen ha tagit förut?

Har planerat att ta in på ett hotell närmare stationen för att vila ut och enkelt kunna ta mig till flygplatsen i morgon. Det ska visa sig vara ett misstag. Hämtar min väska som jag deponerat på konferenshotellet, de har inte rum till mig men rekommenderar hotell Nizza runt hörnet. Jag är trött och sliten och accepterar ett rum för 70€. Det ska visa sig vara ett gigantiskt misstag.

Rummet är trångt och saknar badkar, personalen är outbildad och full av prestige. Jag kan inte låta bli att tänka på Fawlty Towers när jag ser hur chefen hanterar varje situation genom att beordra någon att göra något och samtidigt skälla på och hänga över axeln på denne medan den utför sitt uppdrag. Och blir det problem är hennes första reaktion att ta hitta en syndabock. Dessutom finns det flera andra som är underchefer som agerar likadant. Jag tvingar mig att skratta åt situationen.

Men ju längre dagen går desto mer blues kommer över mig. Äter en hyfsad men för dyr lunch på ett turistställe, sover en stund. Handlar lite souvenirer. Vilar. Går ut för att göra Rom. Går omkring. Försöker hitta ett ställe där personalen ser mig i ögonen, som lyssnar när jag försöker tala och som tycker det är roligt att servera mig en Aperol spritz. Misslyckas. Går till kvarteren runt Monti där jag haft trevligt förr om åren, men upptäcker att det förfallit. Nu är det fullt av ekologisk raw food, cykelaffärer och barer där skäggiga 30-åringar med tatueringar och barnvagn dricker IPA och lokalbrygd öl. Försöker gå in på en bar, men blir avtänd. Istället för Eros Ramazotti i högtalarna står det en skäggig kille bakom bardisken och spelar house från vinyl. Jag kan inte ens få en vanlig italiensk Peroni. De har bara specialöl.

På ett ställe får jag mig trots allt en Aperol, men den saknar spritz och när jag påpekar det för en av de fyra ur det medelålders kompisgäng som driver stället får jag inte en ny, utan blir ifrågasatt för att inte veta vad jag beställt. Jag lämnar baren utan ett ord. De kan ta sin avslagna drinkar och ge till nån annan. Orkar inte ens bli arg. Bara nedslagen. Vandrar vidare förbi ställen med internationell mat och atmosfär och höga priser. Min gamla favoritrestaurang har stängt. I över tjugo år har jag återvänt hit men nu ligger det en glasveranda och nån jävla juicebar där istället.

Detta är att komma fram. Tröttheten och ensamheten som jag sprungit ifrån under nästan två veckor kommer ikapp mig. Och den har med sig bluesen som kastar sig över mig och nu vill jag bara hem. Jag ångrar mig något kopiöst att jag inte tog in på ett pilgrimshärbärge. Då hade jag kunnat dela min upplevelse med andra, hållit kvar i resan, skrutit, pratat dålig italienska och säkerligen luktat på Andreas strumpor. Varit en del av något. Istället går jag här och känner mig osynlig och exploaterad i ett land jag inte känner igen. I en stad där folk vet att du är turist och att du aldrig kommer att komma tillbaka och därför behöver de inte bry sig. I ett hotell där fjärrkontrollen till tvn saknar batterier.

Går tillbaka till lunchrestaurangen och tvingar mig själv att äta middag där. Där känner de åtminstone igen mig nu.

Avslutar sedan kvällen med att bli lurad av en fähund till kioskägare som vill ha 9€ för en flaska öl. Prutar ner den några euro och går hem till mitt hotellrum. Öppnar ölen men dricker ingenting. Kurar i sängen och ser på dubbade avsnitt av Kommisarie Rex. En kriminalserie om en smart schäfer. Hotellets wi-fi fungerar inte.

 

Till sista delen av Via Francigena

3 kommentarer till inlägget

Robert Holmgren
1972 • Farsta
#1
8 augusti 2015 - 18:18
Tack för två veckors underbar läsning. Det blir lite blues här också nu när din resa är slut!
Janette Rydin
1971 • Gråbo
#2
8 augusti 2015 - 21:51
Tack för en helt fantastisk återberättelse av din pilgrimsfärd. Blir både imponerad och glad att du delar med sig av din upplevelse. Det har varit magiskt att få följa dig på denna resa !
Olle Svalander
1969 • Lilla Beddinge
#3
9 augusti 2015 - 12:41
Tack själv! Jag ska lägga in ett avsnitt till :)
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.