Transylvania Trail Travers och Vlad Tepes 53k 4200hm

"Har du peakat eller kommer du peaka?" Frågan kommer från min fru, en vanlig höstkväll 2012. Jag blir först ganska paff och tänker spontant att jag har peakat. Men sakta mognar frågan och jag börja tänka på konsekvenserna om jag redan HAR peakat. Det innebär att jag passerat krönet och är på väg nerför, att jag härifrån fortsätter bli svagare... Eller? Kan jag byta riktning? Kan jag bli starkare än jag någonsin varit? Var är toppen?
 
Med dessa frågor har jag sakta, men utan skador, ökad distansen och farten på mina träningspass. Vägen har gått från under 60min på milen, via Lidingö 26k, SUM 50k, Ursvik Ultra och AXA fjällmaraton. För att tillslut, 3 år senare, hamna på startlinjen till TTT och Vlad Tepes 50"nånting"k Lördagen den 5 september 2015 klockan 07.00.
 
Jag hade rest till Rumänien tillsammans med två kamrater från Eskilstuna Trailklubb, Henrik och Erik. Men dom skulle springa den längre sträckan Dracula, som är 100k och 8500hm. Länge funderade jag på att byta till den jag med för att slippa springa själv och för att jag inbillade mig att det borde gå. Men efter Ursvik så var jag inte så sugen på att springa att "överleva". Jag springa för att det var kul.
 
Tillbaka till starten den där ljumna Lördagsmorgonen. Det är svårt att beskriva känslan när man står där men jag var redo, laddad och förväntansfull.
Första delen av banan börjar med lite grusväg som går över till tät skog. För att öppna upp sig i betesmarker, de monstruösa bergen visar sig för första gången på nära håll och jag passerar första checkpointen (Cp1). Jag tar mitt klistermärke, noterar att dom fått mitt nummer och springer raskt vidare. Vatten har jag redan så jag klarar mig. Jag fortsätter och tar mig fram så effektivt jag kan och varierar mellan rask gång, jogg och lätt klättring.
 
 
Första närkontakten med bergen
 
Stigning upp för första vändan på umo peak
 
Bergen visar sig mer och mer och övergår till brantare lutning och svalare luft medans jag närmare mig Umo Peak. På toppen blåser det rejält och är tämligen svalt men jag klarar mig med mina sleeves. Jag möts av en lokal löpare som jag tror heter Andrei, glad prick som springer runt och skakar på en plastflaska med grus för man ska hitta honom i dimman. Han visar in oss i toppstugan som även är Cp2. Jag tar två muggar vatten, två salttabletter och kollar att dom bockat av mig innan jag drar ut igen. Utanför hittar jag Andrei igen som visar mig och 4 till, stigen vi ska fortsätta på. En lååång nedförslöpa som löper hela vägen ner till skogen på andra sidan berget.
 
Här vill jag stanna upp och säga till de som inte känner mig att jag älskar att springa utför. Vilket ofta är svårt i Sverige då backarna ofta tar slut alldeles för fort. Nu står jag framför en nerförsbacke i en sagolik omgivning som dessutom är jätte, jätte lång. Så det det här var något som jag hade sett fram emot, kanske mer än vad jag själv visste. 
 
Jag hade kittat lite förväg och hade mina små blåtandshörlurar med mig i västen. Medan jag såg de andra sätta iväg så startade jag musiken. José González med Stay Alive fyllde först mina öron, sen mitt sinne. Jag log. stort. Först tog jag några trevande steg, kände på gruset, på lutningen. Jag hann tänka att jag borde ta det lugnt, spara benen, det är många mil kvar. Men det kändes bra, för bra. Jag släppte handbromsen, kontrollen. Jag släppte allt och lyfte. Vad som hände kan jag inte förklara men jag kände en oförstörd glädje och lycka i sin renaste form. En enorm kärlek, till löpning, till min fru, till bergen, till allt. Glädjetårarna sprutade medans jag sladdade nerför och upplevde i särklass mitt största löparminne hitintills. 
En sak har jag lärt mig av de ultramaratons jag gjort och det är att någonstans blir jag överväldigad av känslor. När och var vet man aldrig men någonstans händer det. På SUM var det när jag insåg att jag kommer klara det. Under Ursvik var det när solen gick upp. På Vlad Tepez var det i den där utförslöpan.
 
 
 
 
 
Banan fortsatte genom mörk skog som var skapligt flack och lättsprungen. Jag checkade in på Cp3 och fick lite snabb energi. Jag kommer ikapp en rumän som undrar om jag vill springa om men jag svarar att jag gärna ligger kvar bakom för att samla kraft till den ruskiga stigningen som väntar.
Banan viker av och en sagolik kanjon öppnar upp sig. Med skyöga toppar, beväxta med höga barrträd. Jag tar mig om rumänen och fortsatter framåt, uppåt. Tappar fokus och springer fel. Rumänen ropar och visar mig den rätta vägen, jag tar mig tillbaka och faller in bakom honom igen. Det här upprepas två eller tre gånger tills jag bestämer mig för att jag inte lämnar hans rygg fören vi är på leden igen. Banan övergick från stenfyllda scramblingpartier till branta grässluttningar och jag började trivas i min tystlåtna rumäns sällskap. Tillsammans matade vi vidare, inte fort men enträget och utan längre stopp.
 
 
 
 
 
 
Tillslut nådde vi kammen till Umo peak där Andrei stod och ropade på oss igen. Han var fortfarande lika glad och berättade även att vi låg fyra och femma. Galet. Jag hade bara sprungit för att det var så fruktansvärt jäkla roligt! Och tänkte fortsätta med det. Jag stormade in i toppstugan tämligen hög på endorfiner och gastade runt lite om hur underbart allt är. Checkade av (Cp4), fick lite korv och mos för att snabbt ge mig ut igen efter lite vägledning från en av guiderna.
Tryckte i lite skön musik och började springa utför igen. Inte på lika euforiskt som förra gången men med ett brett leende, tjohande och hälsande på alla glada bergsturister. 
Halvvägs ner tar jag upp kameran för att ta en bild på härligheten och märker med fasa att mina stavar inte är där... Efter några sekunders tänkade ser jag hur jag lägger stavarna på bordet för att ta emot maten i toppstugan, jag måste ha glömt dom där. Det var mer än halva banan kvar och mina ben kommer sakna dom men jag hade kommit väl långt ner för vända. Jag får helt enkelt klara mig utan dom, mitt misstag, mina konsekvenser. En sån skitsak ska inte få sabba den här dagen. 
Jag kommer efter ett tag ifatt min rumänske vän och tillsammans sprang vi på hela den flacka utförslöpan till Cp5 där det fanns gott om energi och mat. Vi frossade i oss och pratade lite, fick veta att min vän hette Eugen innan det var dags att röra på sig igen. 
 
 
 
 
Banan fortsatte igenom en lummig skog med vattenfall och prolande bäckar. Stigningen var korta stunder brutal men lärde mig snabbt att en grangren funkade nästan lika bra som kolfiberstavar. Vi tog oss igenom grottor, klättrade på stegar och smala raviner tills vi kom ut på en gräsbelaggd slätt med, jepp, viderunderlig utsikt (igen)... Som alver i en film om en dum ring tassar vi över grässlätterna. Ett snabbt stopp på nästa Cp6 och sen fortsatte tassandet neråt mot skogen igen. Förutom det ovärderliga sällskapet så var även Eugen en underbar tolk som bland annat kunde fråga hederna efter vattenkällor. Vilket behövdes på den här sträckan då de utmärka källorna hade en eftersmak av kobajs.
 
 
 
 
Mina ben började muttra lite i nerförsbackarna och mina tankar föll fler än en gång på mina kära kolfiberstavarna. Men vi tassade vidare genom skogarna och genom att ständigt växla mellan raskt gång och lätt jogg fortsatte vi hålla ett relativt raskt tempo. Sista neförsbacken kunde jag inte springa längre utan fick gå ner med hjälp av en av Eugens stavar.
 
 
 
Sista löpstegen på grusvägen togs på lätta fötter hela vägen mot mållinjen där Erik, Henrik och Olle stod och hejade och tjoade.
Vi sprang in på 10:29:24 som räckte till en delad 5e plats. Svårt att beskriva hur nöjd jag är med den tiden på den banan.
 
Under hela loppet led jag aldrig, inte som jag lidit under tidigare lopp. Jag fick ingen märkbar dipp. Inga demoner kom på besök. Jag hade kul genom hela loppet, kände mig stark och motiverad. Från att jag anmälde mig tills att jag startade har jag tränat med mantrat "Train hard, race easy" och det har verkligen funkat. Jag har lidit och kämpat på passen. Pulsat i lårdjup snö, pumpat backe tills jag svimmat och matat intervaller i 3.50tempo på bana. Allt för att få gå i mål efter 53km och 4200hm och fortfarande känna mig stark. Mäktigt.
 
Nu ska det planeras fler lopp. Pumpa mer backe. Mata mer intervaller. Köra längre långpass. Jag vet att det funkar. Jag vet att jag kan.
 
För jag har bara börjat...
 
/Simon

 

3 kommentarer till inlägget

1963 • Eskilstuna
#1
14 september 2015 - 16:30
Tack för härlig och medryckande story Simon! Du har det i blodet. Bergen, naturen och utförslöporna! Din story gjorde mig glad i hjärtat!
1971 • Hollsvattnet
#2
14 september 2015 - 19:34
Härlig berättelse och vilket äventyr! Vilka bilder och vyer, något inspirerande. Man blir ju lite sugen, hoppas bara att man inte har peakat än...
Rona MacDonald
1972 • Torshälla
#3
14 september 2015 - 20:45
Inte fasen har du peakat Simon! Bara början! Tack för en underbar racerapport, ser dig flyga fram och kan bara föreställa mig känslan. Jag vill också flyga-:)!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.