Tudelade känslor. STOR besvikelse då jag hade riktigt bra form för ett tag sen samtidigt som jag egentligen är lite nöjd då jag verkligen gjorde vad jag kunde. Räddade det som kunde räddas. Två veckors sjukdom är ingen bra förberedelse för ett maraton, och det märktes fort. Alldeles för fort!
Jag hade bestämt mig för att prova att springa för nytt PB, då det tidigare målet garanterat var utan räckhåll. Det kände jag tydligt redan innan start. Men jag insåg rätt snart att det skulle bli väldigt svårt även med nytt PB då benen blev oerhört slitna redan vid 17km. Sista halvan blev ren pannbenslöpning, och jag kan lätt säg att jag aldrig någonsin behövt gräva så djupt för att ens ta mig framåt. Sista fem var hemska, benen som telefonstolpar (resten av kroppen helt OK) Eller inte helt OK, sprang grymt pissenödig sista 15km då jag inte vågade stanna för att pinka. Hade jag stannat hade jag garanterat aldrig kommit igång att springa igen.
Ren komedi när jag efter målgång skulle få massage. Jag krampade så i både vad och lårmuskler så de två stackars massagelärlingarna inte kunde inte massera mig. De visste inte vad de skulle göra... Efter en lång stund i gräset med lite god alkoholfri öl lyckades jag dock ta mig hemåt. Men nu frös jag så jag skakade tänder hela vägen hem. Tufft liv att vara maratonlöpare :-)
3:14:37 blev det efter en "spurt" i 4:45 fart för att komma under 3:15.
Berlin bjöd på såväl fantastiskt löparväder som publik. Och lika platt som vanligt.
För mina ben imorgon....
