Småbarn. Träning. Och livet.

2016 here we come

Vad vore väl januari utan formuleringen av nyårslöften och tankar på det kommande träningsåret?

Om vi börjar med löftena, mina alltså..

1) Träna smartare
Prehab och uppbyggnad ska vara ett mer regelbundet inslag och (ben/bål)styrketräning ingå i träningsplanen.

2) Träna mer familjevänligt
Ett försök till veckoplanering ska införas, så även mer träning på för familjen icke-OB-tid. Det sistnämnda innebärande OB-tid för mig, men det är ett lågt pris att betala för kontinuerlig träning och regelbunden mängd tillsammans med sinnesfrid, även om det blir en del tidiga mornar och sena kvällar.

3) Testa ny kosthållning
Men märk väl -testa. Det här har aldrig varit ett intresse för mig och nu är det av ren nyfikenhet jag ämnar ge mig på ett litet test av vad kosthållning kan göra för träningen. Lite nyttigare, lite smartare mat/kost.

Och vilka mål finns då?

Det är däremot svårare att redan nu plita ner. Jag ska aktivt undvika att sätta någon definitiv ribba, det gick sådär att obetänksamt satsa järnet i början av förra året och där vill jag inte hamna igen. Dock ska jag försöka sikta på polis-SM-medaljer i löpgrenarna(halvmara och 10k) -vilket kan bli dubbla guld om allt går väl, men då är det ett sånt där allt-ska-stämma-läge. Hunger efter fler guld är stor men önskan att ha ett bra träningsår är större.

Går allt väl vill jag kunna genomföra en väl underbyggd sub35-satsning, men när det i så fall blir är för tidigt att sia om. Kanske blir ett bra träningsår 2016 en bra grund för sub35 under 2017? Triathlonmässigt blir det inga direkta tidmål, däremot att göra bättre och jämnare delmoment. Kanske skaffa ny cykel... 2:30 på olympisk vore iofs kul men det är frågan om det ens blir en sån distans i år. Hursomhelst blir det till att plocka russinen ur kakan tävlingsmässigt och bara köra om hjärta, knopp och kropp är i bra synk. Det får bli ett diffust:

4) Formulera målen efterhand och låta kroppen avgöra vad som är rimligt

Men så sitter man där framför TV-sportens årskrönika och blir sådär sentimental och tårögd när man ser oanade prestationer och segerlyckan i vinnarens ögon och sånt gör det bara halvt omöjligt att hålla igen för egen del för har man en gång smakat segerns och framgångens sötma kommer hungern finnas där för evigt.

Något jag definitivt ska göra är i alla fall att hjälpa mina medlöpare i den mån jag kan bidra till att de blir bättre, snabbare eller bara gladare!

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.