-Jag undrar vilket steg jag ska använda?
Frågade sig Gunnar Durén en gång, när vi värmde upp för en tävling tillsammans. Frågan kan tyckas märklig för att komma från en rutinerad löpare. Men jag förstår den precis. Vi skulle springa 2000m som är en sällan löpt distans. Gunnar tävlar mest på kortare sträckor. Det finns inget givet svar på frågan. Man får gräva i sin erfarenhetsbank. Jag använder själv olika typer av steg när jag springer.
Jag tänker på detta när jag är i gymmet och tittar mig själv i spegeln. Jag ser en joggande gubbe på löpbandet. Det ser ganska stappligt ut. Testar med att vrida upp farten och gubben löser detta med att öka frekvensen. Vid 15 km/h smattrar det bra, nära 200 steg/min. Men sen, vid farter däröver, ökar steglängden istället. Mitt löpsteg blir kraftigare ju fortare det går, och då ser det bättre ut i spegeln. 4min farten verkar vara en brytpunkt. Det är joggsteget uppvridet på max.
Konstaterar att jag drabbades av löparknä i höstas när jag ökade träningsvolymen inför Vintermaran. Jag sprang dessutom långa pass och transportlöpte i just 4min fart. Ett tempo som jag sällan tränar i annars. Vanligen springer jag snabbare (kvalitet) eller långsammare (distans, återhämtning). Tanken med upplägget var att jag skulle vänja mig vid marafarten, men skadan kom efter några veckor och jag fick avbryta.
Jag följer 1500m löparna som springer i A-heatet på Raka Spåret. I början av loppet har alla löpare en lång, hög bakåtpendling. Det ser snyggt ut! Jag tittar lite extra på tonåringarna Simon Sundström och Wallenlind. Ungefär så är min förskönade minnesbild av hur jag själv sprang i den åldern. Längre fram i loppet blir det mer kamp. Det är egentligen bara segraren Staffan Ek som håller stilen. Han ser klassig ut, när han glider ifrån de andra. Wallenlind kämpar som en besatt därbakom och blir tvåa på en bra tid.
Jag undrar hur jag hade reagerat om jag, som 20-årig löpare, hade mött mig själv som maratränande gubbe. Jag hade garanterat rapporterat till brorsan därhemma.
-Har du mött gubben med hästsvans som springer distans typ varje dag?
-Ja, han springer ganska fort va?
-Nja, han håller 4min tempo. Men kort steg och jäkligt hög frekvens. Det ser inte klokt ut!
Nä, det såg faktiskt inte klokt ut, när jag maratränade i höstas. Efter skadan har jag återgått till min vanliga träning. Jag undviker hårda distanspass, och under rehabperioden har jag dessutom begränsat mängden löpning och bara kört kvalitet vissa veckor. Det syns i träningsdagboken som mindre volym men högre snittfart/km. Besvären med löparknä har försvunnit, och jag har t.o.m. kunnat tävla på medeldistans utan problem. Även om jag inte springer lika snyggt som ungdomarna jag möter, så verkar löpning i hög fart med ett kraftigare steg göra mig gott. Det ger mer cirkulation och träning för hela löpapparaten.
Jag tog upp detta med Maramackan under en gemensam lunch i matsalen på jobbet. Han instämde:
-Jag undviker ryggsäck på mina transportlöpningar. Vill inte bli sittande i steget.
Så är det. Jag ser mig själv i 4min farten. Ett passivt steg med hög frekvens. Jag blir sittande och tar inte ut mycket rörlighet i höftpartiet. Under distanspassen hamrar jag in stelhet i sätesmuskler och höftböjare som sedan kan leda till skador. Detta är min egen teori, men den känns sannolik.
Frågan är hur jag ska göra med den farliga 4min farten i fortsättningen? och med maraträningen?
Ja, en sak är säker; jag kan inte göra likadant en gång till.