Mot nya PB

Ladda om - Racerapport Änglamilen

13.30 gick starten för eliten. De inledande två  kilometrarna var på grusstigar i skogen. Mina ömma lår och halvkassa inställning försvann ganska så omgående efter att startskottet gått. Jag hittade snabbt ett bra tempo.

Fyra tävlingar på lika många veckor. Det har tagit på krafterna. Jag vill inte klaga och det gör jag definitivt inte utan jag konstaterar bara att jag är ganska så urladdad. Nu har jag haft otroligt härliga veckor med resultat jag aldrig vågat tro på så det har varit fantastiskt. När jag skulle springa 3000 m i Lund den 5 maj visste jag att träningen jag gjort fram till dess skulle bevaras under de tre kommande veckorna. Då var det 3000 m, Springtime och Göteborgsvarvet som var planerade.

Jag minns så väl ett mail jag fick av coach BG precis innan dessa tre veckor skulle dra igång:

”För nu händer det – tre veckor, tre lopp där du kommer vilja prestera på alla tre. Det kommer kosta både fysiskt och mentalt, du måste vara medveten om det. Tjatar – sov, vila, ät annars kommer du inte orka… sedan tänk positivt!!!!

 

Det viktigaste loppet av dessa tre är det sista, de två första kommer hjälpa dig att prestera på Varvet. Man kan säga att det du har tränat fram till på onsdag ska du leva på i 2,5 vecka, nu är det huvudet och balans i livet som avgör…. Du är galet bra tränad, allt har gått enligt plan, t o m bättre…. NU SKA VI NJUTA AV TÄVLINGARNA & RESULTATEN, OK?”

 

Om man inte blir taggad av detta vet jag inte vad som skulle tagga en. Det är fantstiskt att läsa sånt här och alla tre lopp lyckades jag hålla ihop och sätta nya personbästa och få bra resultat med mig. Sen kom det där fjärde loppet i lördags. Änglamilen fanns inte med i planen från början men av flera anledningar valde vi att jag skulle springa, främst för att jaga poäng  Skånes Grand Prix. Då skulle det laddas om!

Under hela veckan hade jag varit stel och känt mig sliten efter Göteborgsvarvet. Jag fick till ett bra pass på Heden i torsdags som gav mig lite hopp om att det fortfarande går att trycka. När jag vaknade i lördags var jag stel och kroppen kändes inte skön. Jag var inte på bästa humör heller, men jag gick ut och sprang fyra km för att väcka kroppen. Det gick dock sådär men med en envis och bästa stöttande pojkvän så fick Björn igång taggningen.

Vi åkte till Ängelholm där vi mötte upp mamma, mormor och andra klubbkamrater. Det var riktigt varmt, ca 25 grader. Jag möttes av ett otroligt starkt startfält däribland Isabellah Andersson, två kenyaner, en duktig tjej från Hässelby och såklart alla i Skåne. Det skulle bli tufft, men att haka upp sig på andra lönar sig ju faktiskt inte.

13.30 gick starten för eliten. De inledande två  kilometrarna var på grusstigar i skogen. Mina ömma lår och halvkassa inställning försvann ganska så omgående efter att startskottet gått. Jag hittade snabbt ett bra tempo. Det var jag och Annika Faager från Björnstorp som låg tajt och före oss hade vi fyra andra tjejer. Redan vid tre kilomter började vi skymta två andra tjejer och sakta men säkert tog vi in på dem. Jag tappade någon meter på Annika men tog ändå in på de andra. Kilometer tre passerades på nästan exakt 11 minuter vilket betydde att vi öppnat relativt hårt. Solen gassade oss rakt i ansiktet och det var längesen jag var så svettig. Ena tjejen sprang jag om ganska så tidigt därefter. Jag hade en väldigt avslappnad inställning till loppet och det flög enbart posititiva tankar i huvudet.  Vid ca 5 km hade jag tagit in den lilla lucka som kommit och vi var förbi även den andra tjejen. Med andra ord låg vi trea och fyra i loppet nu. Vi fortsatte att jobba på. Någonstans runt 6 km kände jag mig relativt fräsch. Jag hade inga jättekrafter att öka farten alltför mycket men jag testade att gå förbi och öka farten lite. Det hjälpte inte för hon hakade sig fast. Jag sänkte farten lite lite och vid 8 km försökte jag med ett nytt ryck. Även denna gång hängde hon med. Vi sprang återigen i ca 3.40 fart. Känslan i min kropp är svår att beskriva. Jag hade krafter men ingen som helst explosivitet. Jag trivdes med att ligga och nöta på i den farten. Vi sprang in på grusvägen längs ån som skulle ta oss till målet. Vi låg precis jämsides. Folket stod och hejade på vägen och vi forsatte att gasa. Vid 9,2 stod BG.. Han skrek och hejade och påpekade mina armar. Jag försökte pendla extra med dem. När vi skulle svänga upp mot mål hade hon lite extra krafter och slog mig med 4 s. Min tid blev 37,42 vilket jag måste vara nöjd med. Det var en otroligt jämn och rolig kamp. Jag gjorde vad jag kunde och det är bara att  gratulera till en bra prestation.

Om jag var svettig efter målgång? Herregud! Jag var plaskblöt och kokade J

Nu är det iallafall 2,5 veckor till nästa millopp men innan dess är det 5000 m bana!

Foto: BG Nilensjö

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.