Silverleden 2016 - Min upplevelse

Ok. Vi tar det från början.

Jag funderade på om det skulle vara vettigt att överhuvudtaget springa Silverleden i år. Jag hade ju faktiskt planerat att springa min första 100-miler i Skåne 23 juli. Ska jag köra Silverleden eller är det kanske för tätt inpå? Hinner man återhämta sig på tre veckor? Jag är ju faktiskt inte 20 längre. Jag är ju faktiskt inte ens 40 längre!

Efter långt funderande likt professor Balthazar kom jag fram till att det nog vore bättre att fråga någon som verkligen vet.
Då frågar man Hasse. Hasse har gjort det där. Hasse har erfarenhet. Hasse Byrén ÄR ultra. Eftersom vi båda loggar våra träningspass på Jogg.se så ställde jag frågan till honom via meddelandefunktionen på Joggs hemsida. Hasses svar var glasklart. Kör. Kör kontrollerat. Jag hade inte tänkt på det på det viset men när Hasse förklarade att det endera skulle bli ett bra formbesked eller eller ett grymt träningspass inför GAX så blev det ett mycket lättare beslut. Återhämtning på tre veckor skulle jag nog klara.

Jag bestämde mig att starta, men med kontroll. Inget risktagande med för snabb utförslöpning och vrickade fötter. Ingen tokpuls som skulle ge för mycket syra. Bara flyt, focus och kontroll.
Beslut taget. Lets Go!

Började plocka ihop kläder och utrustning på fredagseftermiddagen. Valet av skor föll på mina insprugna Salomon Fellraiser. De funkade förra året och skulle nog med sin grova sula göra jobbet i år igen. Korta tights, kompressionsstrumpor, T-shirt, en tunn jacka och en skärm för ev. regn. Eftersom det finns så många vätskekontroller så tog jag varken vätskerygga eller handhållet. Endast en magväska för gel, telefon och GoPron.
I år fick jag lyckligtvis med mig hela familjen till Hällefors och jag skulle ha gott om langning av energi efter vägen om inte kontrollerna skulle räcka (något man dock inte behöver vara orolig för. Värsta buffén väntar i skogen).

Tog den obligatoriska pizzan på kvällen innan. Bra sömn men upp redan kl.04:30 för dusch och frukost. (Gröt, ägg och en halvliter Tailwind)

 

Barnen var ovanligt lättväckta och vi kom iväg från Karlstad enligt planen 05:30. Mot starten på Hurtigtorpet och Silverleden på en dag! Eftersom jag är uppväxt i Hällefors blir det alltid lite som att komma hem. Man blir lätt nostalgisk när man åker förbi huset där man bodde och sprang runt som barn.
Vi glider in runt kl 07 på ett redan välbesökt Hurtigtorp och jag ser många bekanta ansikten. Fixar nummerlappen hos Crew och byter om i omklädningsrummet. Ut bland löparna igen för det lite smånervösa snacket. Pratar med gamla bekanta som kommit för att springa eller heja på.

 


 Jag pratar även med loppgeneral Frisk, Gunne, Byrén och Stenberg men helt plötsligt är vi igång och springer. Jag hinner precis få igång pulsklockan. Tycker nog att det går lite fort i början men jag ligger kvar i ledet. Vi håller kanske runt 5:30 i början. Efter en stund så kommer jag ändå in i en andra andning och det flyter på bra. Vi kanske är 5 km in i loppet när fem av oss blir offer för jordgetingar. Det bränner till i halsen av sticket och jag funderar på om det kan vara farligt. Får lite smärta ner i vänster arm men det går över efter en stund och jag kör vidare.

Den första halvan är relativt lättsprungen mot den sista och det rullar på bra fram till vätska 1. Tar två muggar och springer vidare.

Vi jobbar oss vidare mot Sävenfors och Sävsjön och det funkar bra med vätska och bars. Jag pratar lite efter vägen med Henrik Ortman. Filmar då och då med min GoPro men är lite i min egen bubbla. Blir omsprungen av Göran Palmgren från Västerås i sin gröna karaktäristiska gurkdress. Han ser stark ut. Följer inte efter utan gör mitt egna lopp och är nöjd med farten. Kontrollerat. Jag äter och dricker enligt plan och blir faktiskt förvånad över hur mycket det gör mig piggare i benen. Känner mig riktigt fräsch fram till Sävsjön. Kort därefter börjar jag ändå längta efter kaffet i Silvergruvan. Men först ska jag ta mig förbi vätska 4 vid Strävgrinden och sedan Bergspriset.

Jag gör inga försök på något Bergspris utan går större delen upp. På toppen står Carola och hejar. Det är peppande med alla glada människor ute i skogen på alla möjliga ställen. Spåret är riktigt tekniskt men det har ännu inte blivit alltför blött och geggigt under fötterna. Efter en fin vy på toppen ner mot Silvergruvan bär det till slut nerför och jag möter upp min familj och hejande åskådare. Vilken underbar stämning det är! Inte EN sur min utan bara positiv energi som smittar av sig! Att stanna här finns inte i mitt huvud. Regnet öser ner men jag kör vidare med ett leende på läpparna. Får en Flapjack av min fru men glömmer kaffet som jag nyss var så sugen på. Jag har nu den tuffaste backen framför mig. Dammshöjden. Men först får jag med mig Rickard Ahlberg från Örebro på en felspringning på runt 8 minuter. Lite onödigt, men huvudet är bäng efter 35km. Förlåt Rickard.

Vi hittar ändå tillbaks, möter då Mia Gyllenberg med munnen full av varmkorv och hon pekar ut rätt väg åt oss. Jag håller normalt sett inte jämna steg med henne så jag förstår att hon har en riktigt jobbig dag i skogen. Hoppas kylsprayen hon fick av min äldsta dotter vid Strävgrinden hjälpte något.

Jag och Rickard startar backen upp mot Dammshöjden samtidigt och jag börjar gå med händerna på knäna. Jag tycker det är det lättaste sättet att gå på, spara energi och komma framåt någorlunda fort uppför. Någonstans i backen tappar jag bort Rickard och resten av loppet gör jag helt utan sällskap.
Nu börjar griseriet på allvar! Den här biten tycker jag är den absolut jobbigaste. Från någon km efter Silvergruvan till toppen av Saxeknut skulle jag vilja snabbspola. Det är riktigt sugande terräng att ta sig fram genom och igenväxta stigar som man lätt kan vricka fötterna på.

Drar ändå en liten glädjetrudelutt högt för mig själv när jag passerar marathondistansen där på grusvägen.

 

Till Svenstjärn från Silvergruvan är det bara någon mil men terrängen gör att det känns som minst två. Jag är otroligt törstig när jag kommer fram och sveper snabbt tre muggar sportdryck. Ett kort snack med trevliga funktionärer som peppar och berättar att det värsta nu är gjort. Nickar och ler men jag vet att jag har en snortuff löpning kvar tills jag är på toppen av helvetesberget Saxeknut.
Hur som helst så känner jag att jag nog kommer att klara det i år. Bara att grisa vidare som Svullo sa. Någon timme senare står jag vid starten av Saxeknut och dricker Cola och blåbärssoppa. Nu är stunden kommen. Uppför det här (näst sista) berget och du kommer ta dig i mål. Saxeknut är ett segt berg och det tar lång tid att komma till toppen. Väl däruppe njuter jag ett par sekunder av utsikten mot Hällefors centrum och beger mig sedan nerför igen.

 

Knuthöjdsmossarnas spänger är hala, utan nät och några lutar lite. Det är på vippen jag halkar ut i spat ett par gånger. Det är fin löpning över mossarna. Nästa vätska är den sista.

 

Jag springer igenom Krokbornsparken (Sveriges äldsta folkpark) via applåderande funktionärer. Dricker lite, tar ett par saltgurkor och sen vidare mot den sista kullen.

Har bra fart i benen och är glad. Men jag är samtidigt ledsen. Jag har nyss sprungit förbi industriområdet där farsan hade sitt företag och det är inte heller långt ifrån där jag växte upp. Det är farsans 75årsdag idag. Det skulle varit kaffe och tårta. Men idag är en sorglig dag. I år kom han inte och hejade på mig som han gjort förut. I slutet av februari i år gick han bort i sviterna av en svår Parkinsson. Det är svårt att hålla tillbaka tårarna och jag saknar honom så mycket just nu. Löpning hjälper när det är jobbigt. Jag vänder sorgen till en jävlaanammaenergi och kämpar vidare mot "Väggen". Den är kort och den är brant. Kullberget är riktigt jobbig och här kan man krypa uppför på alla fyra om man vill. På toppen av berget kommer jag ihåg att jag sprang fel nerför här förra året och jag måste nu vara uppmärksam på markeringarna. Men tro på fan, gör jag inte samma fel i år igen igen?! Som tur är så hittar jag en stig in höger som leder mig rätt och jag förlorar nog ingen tid alls. Efter några km till kan jag höra speakern lite svagt och jag vet att Hurtigtorpet snart är inom synhåll. Tar fram GoPron och filmar min målgång. I mål farsan. I MÅL!!! På målrakan står alla som gått i mål tidigare och klappar och skriker. Sist i ledet står Petter Möller som gjort ett bra premiärlopp.

 

Det här är en bana som man inte bara snyter ur näven. Ju längre man kommer desto jobbigare blir den och det är en klar fördel att ha sprungit den innan.
Men nu är jag alltså framme och jätteglad. Det gick i år igen trots grisväder, felspringningar och jordgetingstick. Underbart.
Efter målgång kan man återhämta sig med ett smörgåsbord av korv, kaffe, dricka, bullar, russin, nötter och en massa gott. Det smakar fint med korv med gurkmajonäs nu. Och äntligen kaffe...mm.
Det blir långt eftersnack med underbara människor, kramkalas med familj och till sist in för dusch och en efterlängtad bastu.
När jag kommer ut igen så drar prisutdelningen igång och det är snabba tider dam och herrmedaljörerna levererar! STORT GRATTIS till er och självklart till alla som kom till start i detta otroligt bra arrangerade lopp! Ett jättestort TACK till alla ni i CREW och till alla er som trotsat regnet för att titta och heja på oss galningar i skogen. Som någon sa efter målgång, -Det här måste vara Sveriges bästa arrangemang! Jag kan inte annat än att hålla med. Man känner sig som i en enda stor familj.

Jag kommer självklart tillbaks!
Tack och hej, Dan nr.78

 

3 kommentarer till inlägget

1977 • Skattkärr
#1
6 juli 2016 - 17:45
Spännande. Blir o läsa ikväll!
Henrik Ortman
1974 • Salbohed
#2
7 juli 2016 - 19:02
Kul att läsa din berättelse. Du såg stark ut när jag blev tvungen att släppa dig!
1977 • Skattkärr
#3
7 juli 2016 - 20:26
Bra skrivet! Blev riktigt löpsugen! Bra kämpat, nu äre bara att vila och invänta formtopp för GAX! (y)
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.