Då vänder vi mungiporna uppåt

Förra söndagen såg det ju inte direkt lovande ut med sjukdom på ingång men baske mig om det inte räckte med ett avbrutet långpass, en vilodag på det och massor med sömn ett par nätter. Den här veckan har varit minst sagt stökig av andra skäl (t.ex. öldrickande) vilket har gjort att jag fått stöka och stuva rejält och den sista spiken i kistan för att hamna nära den plan som låg var trafikkaos när jag skulle hem i fredags. Jo jag tog bilen i fredags men det var det enda rimliga alternativet om jag skulle hinna till ett möte efter tandläkarbesök på morgonen. Och tar man bilen in får man ta bilen hem. Jag insåg rätt snart att mina planerade långa marafartsintervaller skulle brinna inne om jag skulle få någon annan fredagskväll än i löparskorna och jag hade ingen lust att lufsa runt själv i mörkret.

Eftersom jag nu har en klok tjej så bollade jag lite med henne om den roligare idén jag fick. Nämligen att återuppliva en klassiker. Långt och hårt på lördagen följt av ännu längre men lite lugnare på söndagen. Jag har gjort det så många gånger att jag vet även vad det betyder i praktiken. Man tömmer glykogenlagren totalt första dagen och sen får man fylla på vad man hinner och sen lida rätt länge den andra dagen. Det är förbaskat bra träning om man fixar det men jag har inte vågat testa det på jättelänge. Skulle jag palla? Det finns bara ett sätt att få svar på det.

Vaknade upp med en stel och öm rygg igår och det var inte planen. Den var jättefin när jag gick och la mig men jag misstänker att kombon jättesömnig och en katt som låg på mig gjorde att det blev lite väl statiskt. Efter mycket vånda valde jag ändå att prova. Tänkte att det får gå så långsamt som det krävs men bra om jag i alla fall försöker. Det första misstaget jag gjorde var att jag tänkte så mycket på ryggen att jag missade hur varmt det hade blivit ute medan jag hade funderat. Det var svettigt och jag hade många kilometer att springa. Blåste sate gjorde det också men det kändes mer som en bonus. Däremot missar man lätt hur svettigt det är när man har fläkten på max… Jag förlorade rätt mycket vätska och jag sprang med lite felinkopplade muskler. Den kombon gjorde att även om jag motoriskt upplevde det som att jag sniglade mig fram så blev jag tidigt muskulärt trött. Jag intalade mig själv att det bara var mentalt och den processen ägnade jag mig åt under 15 av de 18 km tempolöpning jag skulle ägna mig åt. Jag var nära att ge upp så många gånger men det gjorde jag inte.

Håller man i passet ingår det dessutom att hålla i farten och det gjorde jag. Mina 3×6 km gick med en diff på tre sekunder åt vardera håll från snittet. Helt ok. Mina mellanjoggar på en km vardera gick dessutom på sekunden lika fort och 20 sekunder långsammare än den trodda tävlingsfarten och jag återhämtade mig jättebra på den lilla temposänkningen. Gott så men jag var helt knäckt när jag kom hem. Drack som en flock kameler och sen massage på det. Plötsligt var jag en ny människa igen! Än bättre efter burgare och bira på kvällen och när jag vaknade i morse kändes kroppen helt okej.

Men jag vet bättre än så. Även om jag trampade iväg med lätta (allt är relativt) ben så visste jag att det var en tidsfråga innan det skulle bli tungt. Frågan var inte om det skulle bli stumt utan när. När svetten började rinna nerför pannan efter 700 meter sprunget så insåg jag dessutom att mina sex dl vätska kanske var i minsta laget. Men va fan. Bonkar man så bonkar man och i värsta fall får jag åka kommunalt hem. Just för att det skulle bli svårt för mig att vika ner mig sprang jag i 90 minuter åt ena hållet och sen hemåt. Och det var väl ungefär där inne i Tjabostan som jag kände att det började bli stumt. Så då ökade jag tempot. Fördelen med vägen hemåt var att jag fick lätt motvind i stället för den lätta medvinden jag hade på vägen in. Plötsligt svalkade det lite och det gjorde att det kändes mentalt mycket lättare. Kilometer lades till kilometer och med knappa milen kvar hem fick jag vid ett snabbt stopp en av mina tre flaskor påfylld så att jag plötsligt hade lyxat till det med totalt åtta dl vätska. Jag var stum och jag var trött men på slutet har jag lyxen att ha en kontrollkilometer. När jag kom fram till dörren så insåg jag att den hade gått tio sekunder snabbare än tänkt tävlingsfart på maran. Inte konstigt att det var lite jobbigt. Tror det blev cirka 37 km i dag. Det är maratonträning det!

Jag skulle ljuga om jag sa att jag känner mig redo för Frankfurt men nu har jag i alla fall fått in tre bra långpass på 30+. I den bästa av världar hade jag haft fler i ryggsäcken och jag hade vägt åtta kg mindre. Men det är fyra veckor kvar och det är ju faktiskt då jag ska vara redo. Inte nu.

runbold

Ha det,

Mackan


Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.