Skolgympan och duschångesten

skolgympa

Veckans tema i Bloggar om hälsa är den fruktade skolgympan. Det är numera 10 år sedan jag senast satte min fot i en gympasal, men jag minns det fortfarande. För många är skolgympan förknippad med ångest, och jag är inget undantag. Men det är inte själva gympan som var jobbig; tvärtom så älskade jag att röra på mig i gympan! Speciellt när det var “skeppbrott” eller jage-lekar. Under högstadiet körde vi fys-test och lärde oss gymma, något som jag verkligen gick all in på. I gymnasiet fick vi även lära oss om näringslära och kost. Kort sagt så var idrott och hälsa, aka skolgympa, inte något jobbigt i sig utan ämnet var ett av de roligare.

I en handbollskommun utan bollsinne

Däremot har jag noll bollsinne, och har alltid varit lite bollrädd. Bollsporter var därmed ingenting för mig, och tråkigt nog så tolkar en del idrottslärare läroplanen som “ju mer bollsport desto bättre”. Många gånger kunde jag inte vara med i gympan på samma villkor som andra, inte för att jag saknade energi och vilja, men för att träningen vi körde var för tekniskt svår för mig. Jag undrar verkligen vad som gick fel där, även om jag uppväxt i en handbollskommun.

Det som var verkligt jobbigt med gympan

Men bollsporterna kunde jag leva med. Det som jag verkligen tyckte var jobbigt var att duscha och byta om bland andra. Ser ni bilden ovan? Den har jag lyckats rota fram, och jag går i fjärde klass på bilden. Jag är alltså 10, eller kanske 11, år. Och här har jag redan ett fullt utblommat hat mot min egen kropp. Det är inte märkbart på bilden, men jag hade lite mer kött på benen än mina bästa kompisar, och det resulterade alltid i att jag gömde mig. Att behöva titta på deras slanka kroppar med magrutor och mellanrum mellan låren medan jag själv var blek och med två valkar istället för magrutor, var oerhört jobbigt. Jag har nog inte fattat förut hur extremt tidigt kroppsföraktet börjar. Jag menar, jag är ju så liiiiten på bilden!! (och för övrigt inte det minsta tjock) I dagläget är ätstörningar hos barn i den åldern jag var då tyvärr inte något som är okänt.

Än idag har jag svårt för offentliga duschar

Så att svettas, springa och träna var aldrig det som jag tyckte var jobbigt. Det var att duscha efteråt. Än idag tycker jag att offentliga duschen på gymmet är jobbig av precis samma anledning, vilket är varför jag nästan alltid duschar hemma. Nu är jag dock mer bekväm i min kropp, och kvinnorna jag delar omklädningsrum har inte barns elaka rättframhet och kommenterar inte mina valkar öppet. Men jag känner blickarna.

Vad skulle jag vilja säga till mig själv?

Så projekt kroppsposivitet fortsätter. Med tanke på att min kropp varit föremål för sorg och frustration i 20 år nu, så kommer det förmodligen ta lång tid att fullt acceptera den. Men skam den som ger sig. Om jag hade fått välja en sak att säga till den där lilla 10-åringen som stod i duschen och försökte tvätta sig samtidigt som hon höll uppe handduken för att gömma sig så skulle det vara: “Det är inte värt det. Att skämmas över din kropp kommer inte ge dig någon social status, många kompisar, snygg pojkvän, pengar, fina saker eller lycka. Och det kommer framför allt inte att ge dig en finare kropp. Du är stark, snabb, kapabel och kan göra precis vad du vill, och din kropp bestämmer du över, ingen annan. Gympa allt du kan, duscha utan skam! En dag kommer du förstå varför.”

Vad har du för relation till skolgympan?

 

The post Skolgympan och duschångesten appeared first on Emma Hällbacka.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.