TEC - en race rapport

Jag sprang TEC med två syften. Att få en väst i september i Västerås. Och för att försöka springa på under 17 timmar. Att ta mig i mål var därför det helt osvikliga målet, och jag hade turen att aldrig behöva fundera över detta mål.

Att springa sub-17 trodde jag skulle vara möjligt genom att vara rask genom tältet på varvningarna och genom att ge tusan i att slå av på takten sista 30-40 km.

Ett delmål var alltså att pressa ner tiden jag lägger i depå eller för att dricka och äta. Totalt har jag stått stilla 62 minuter. 

Pauser:

6-minutare, 4 st

5-minutare, 1 st

4-minutare, 2 st

7 av varvningarna gjorde jag på mindre än 3 min.

7 stopp utanför varvningen på totalt 14 minuter, för att försöka kissa i skogen, dricka och äta vid de extra stationerna vid Havrevägen och Saras backe. Helt fantastiska är de människor som fixar de extra stationerna!

Fortfarande för mycket tid stilla tycker jag. Sussi Lorinder och några andra var jätteduktiga på att jaga ut mig från stationen. Men helt uppenbart har jag ibland tagit för god tid på mig. När jag bytte jacka, och varvet efter fick hjälp att sätta fast ärmarna ordentligt, mecket med lampan när jag bytte till en starkare, trots att Janne Aho hjälpte mig då, är tillfällen som kunde vara bättre förutsedda och därmed också förberedda. 

Jag sparade 23 minuter på stillaståendet jämfört med Arvika, alltså 12-22 minuter mindre än jag hade hoppats att spara. Det är jag lite besviken på. Mina vurpor är inte medräknade. Jag låg ner fyra gånger och vid två av dem studsade jag inte upp direkt igen. Blev säkert liggande i två minuter sammanlagt. Båda gångerna medan Johnny Hällneby pejsade, på de två sista varven.

Mina varvtider inklusive depåstopp blev:

1.02     1.02     1.01.30            1.05     1.04    

1.08     1.11.30            1.13     1.14.30

1.09 (Janne)    1.12 (Janne)    1.13 (Hans)    

1.15 (Johnny)  1.11.30 (Johnny, inget depåstopp)

Redan under sjunde varvet började jag behöva kämpa och det var inte planerat. Först vid 100 km räknade jag med att kampen mot mig själv skulle sätta igång, nu fick jag ta i för att försöka hålla farten hyggligt, för att hålla undan dåliga tankar redan mellan 70 och 80 km. Jag hade inget bra svar på varför jag sprang runt i Täby. På varv 9 strax innan jag passerade 100 km gjorde jag en livesändning på Facebook. Det hade jag planerat sedan varv fyra. Men den där stunden där jag tillåter mig att ofokusera gör ibland underverk. Att springa med telefonen i handen och prata lite, får verbalisera en del av det jag kände, gjorde att jag ganska snart, med tre km till varvning tyckte att det gick lite lättare. Varje varv á 11,5 km av de 14 skulle ha gått på 70 minuter. Det gav mig 40 minuter att pausa. Så såg planen ut innan start. Kunde jag inte bromsa raset så skulle det inte gå att nå sub-17. Varv på 1.09 betyder 6.00 min/km inklusive pauser.

David Rydstedt hade planer på att springa under 16 timmar. Rimligt mål för honom men det kräver också en rejäl prestation, det mesta måste klaffa. När jag kom in i tältet efter mitt sjätte varv så satt David under en filt. Han var körd, sa han. De lyckades få ut honom på ett varv till men sedan var det stopp.

När jag kom in efter nio varv mådde jag lite bättre, jag var piggare och en hel del argare. Jag lät oro och besvikelse för att ett av målen höll på att glida mig ur händerna om jag inte kunde förmå mig att ta i bli till ilska och vädrade min irritation när jag kommit in tältet. Då kommer Sussi, David står strax bakom, Johnny och Hans Hillner känner jag igen. Men närmast bakom Sussi står… Janne. Jag sträcker fram handen och presenterar mig innan jag känner igen honom. Pinsamt? Nä, jag hade sprungit 100 km och Sussis fråga hade fått mitt huvud att snurra runt. -Vill du ha pacer? David behöver inte sina.

Ja, ja, jag vill ha farthållare! Janne tog två varv och vi lyckades pressa ner tiderna till ca 70 min igen. När Hans tog över på varv tolv så började vi inse att om saker bara flöt på hade vi till och med lite marginal. Sedan var det Johnny och jag. Han fick jobba rätt hårt för att jag skulle hålla intensiteten uppe och inte bli stående vid borden med godsaker, vid människor som vill växla några ord. Han hörde mig stöna högt några gånger när låren protesterade. På sista varvet, hojtade han –Nu har vi målgång för Martinsson, han är urstark! varje gång vi passerade en löpare. Det var viktigt. Han berömde mig flera gånger för att jag var både snabb och kunde springa ganska snyggt även efter 15 mil. Jag tror inte han ljög, just då kvittade det, jag sög i mig och trummade på. Vi trodde att jag sprang för en andraplats bland herrarna, vi visste inte om vi tog in eller tappade på ettan under nästsista varvet men på sista varvet visste vi att det skulle behöva hända något dramatiskt med Andreas för att jag skulle kunna nå honom. Det gjorde jag inte.

Jag tog tåget upp till Stockholm på fredageftermiddagen och Marcus styrde upp mig så jag hamnade med pendeln i Sundbyberg. Vi åkte därifrån ut till Ensta krog och tittade på 200-mileslöparna en stund. Träffade Sussi. Flera andra ultrakändisar som fanns också där, de flesta hade jag inte träffat innan. På vägen ner till Nacka så käkade vi och sedan var det lite förberedelser inför en inte alltför tidig morgon. Allt fungerade perfekt. Stort tack, Marcus, för gästvänligheten. Jag känner stor tacksamhet och har tänkt på er mycket den här veckan och hoppas ni har en fantastisk vecka i England. Marcus sprang in på goda 21.14 och en fjortonde plats.

Jag hade haft fräckheten att fråga Sussi om hon ville pacea åt mig. Hon var redan tingad, men vi korresponderade lite veckan innan och hon tog ansvar för att jag skulle vara rask genom tältet. Hon gjorde det bra. En person som koncentrerar sig lite på dig som löpare vid varvning är guld värd. Någon som får dig att fokusera på rätt saker, känna att någon bryr sig om dig. Det är olika vad man behöver vid olika tillfällen. Sussi är bra på att vara glad, och är det något jag behöver för att springa bra så är det att vara glad. Hon var också noga med att fråga vad jag fick i mig och om jag behövde hjälp med något. Tack Sussi!

I mål kom jag på 16.43.49. Det är en högst anständig tid tycker jag. Men… 93 minuter efter Johanna Bergman. När hon susade förbi mig på mitt nionde varv tror jag det var, så sa det bara svisch så såg jag inte henne längre. Oj, vad hon sprang! 15.10 är en världstid. Jag var 18 minuter efter Andreas som vann herrklassen, bara fyra minuter före Emil och 18 före Anders. Det var alltså jämförelsevis tätt mellan oss.

Med en löpfart på 5.50 i snitt och en tävlingsfart på 6.13 så klarade jag de båda viktiga målen men misslyckades att sänka tiden stillastående så mycket som jag ville. Med en löpfart på 5.45 i snitt, 34 min pauser så landar jag… Jag vågar knappt säga det.

Nästa 100-mileslopp är GAX. Det är något annat än varvbanorna det. Ser fram emot redan faktiskt. Vad målet på Österlen blir får jag återkomma till.

1 kommentarer till inlägget

Annelie Bohman
1975 • Åryd
#1
5 maj 2017 - 16:45
Härlig läsning!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.