Bob Graham Round – Check | Blogg: Niklas Holmström

Bob Graham Round – Check

001Det har gått tre dagar sedan genomförandet av den 86 år gamla klassikern Bob Graham Round i Lake District. Det tog 25 timmar och 40 minuter att beta av de 42 topparna och rundan landade på 107 kilometer och drygt 8000 höjdmeter i övervägande tuff stenig terräng där partier med lättlöpt underlag är lätt räknade. Detta var en utmaning som definitivt ligger utanför mina domäner och erfarenheter från tidigare löpäventyr och tävlingar. Aldrig tidigare har jag avverkat så många höjdmeter i ett svep och tidsmässigt har jag aldrig varit i rörelse så länge som 25 timmar och 40 minuter, utan max 16:17 (Zugspitze 100K/5400hm, 2013) respektive 16:31 (Black River Run 100 miles, 2015). Även om denna ”racerapport” handlar om mitt tidsmässigt längsta löpäventyr (flerdagars exkluderade) ser den ut att bli min mest kortfattade (som ni kommer märka blev det inte riktigt så, men det bjuder jag på). Delvis beroende på att lusten att skriva inte infunnit sig dagarna efter genomförandet i kombination med en sorts rädsla att börja analysera och ”skriva sönder” upplevelsen. Och sedan tanken ”Varför skriva en story överhuvudtaget och för vem gör jag det?” 

Så här på tredje dagen känns kropp och ben OK även om jag vet att det kommer att ta en vecka eller två innan jag är helt återställd. Däremot är jag mentalt och själsligt fortfarande inne i någon slags bubbla av melankolisk tomhet. Lite zombiestuk även om jag smälter in fint när jag går genom Keswick. En viss släng av detta post-adventure-syndrome har infunnit sig tidigare vid några tillfällen, men då av en mildare karaktär. Senast tomhetskänslan var så här påtaglig var efter femdagarstävlingen Dragon’s Back Race i Wales 2015. Både när det gäller BGR och DBR handlar det givetvis otroligt mycket om all fokus, förhoppningar, längtan, hjärta, oändligt mycket tid och många mil på tekniska stigar, mer specifik och varierad träning utöver löpningen samt minutiös förberedelse inför genomförandet och sedan själva den utdragna urladdningen i själva genomförandet. Den som håller på med någon form av uthållighetssport vet vad jag försöker beskriva, men att sätta ord på denna känsla och sinnesstämning är inte lätt. Enklast jag kan försöka beskriva känslan är som att befinna sig i ett mentalt gränsland, inte ledsen, inte glad, bara en obestämd tomhet eller kanske mer en slags lycklig sorgsenhet. Jag försöker inte mota iväg dessa känslor eller blunda för dem, utan bara genomleva tillvaron som den är. Processen går inte att skynda på utan den får ta sin tid. Det var därför skönt att komma iväg på rundan tidigt på vår vistelse och sedan bara få ”vara” i flera dagar och slippa vänta ytterligare. Livet går vidare och ett mentalt I-landsproblem har ingen dött av.

Jag kommer inte här och nu dra hela bakgrunden om Bob Graham Round eller min egen besatthet av denna runda sedan jag läste boken Feet in the Clouds för över fem år sedan. Detta har jag avhandlat i flera tidigare inlägg och den som är intresserad klickar sig enklast vidare till mitt föregående inlägg Bob Graham Round – finalrekning, som även innehåller en del länkar.

bgr_map2

Min plan har sedan hösten 2017 varit att göra Bob Graham Round (BGR) på egen hand, utan support och bära med mig all nödvändig utrustning och energi och ta vatten ur bäckarna längs hela rundan. Tanken har tidigare varit att göra BGR tillsammans med vännen Kerstin Rosenqvist, då vi bland annat rekat hela rundan (2014) och gjort ett seriöst försök för snart två år sedan men fick avbryta på svårnavigerade etapp 2 i riktigt skitväder. För Kerstins del har fokus legat på att genomföra åttadagarsäventyret Cape Wrath som går av stapeln just denna vecka. Tyvärr blev det inte så för hennes del av olika anledningar och hon bokade då in Lake District för ett eget försök på BGR. Vi pratade ihop oss och kom överens om att starta tillsammans och göra sällskap på BGR så långt det gick utan några förpliktelser gentemot varandra. På pappret går det ju alltid långsammare för två personer då man sällan eller aldrig har sina dippar (eller pigga löpglada stunder) samtidigt men å andra sidan finns det ofta en stärkande effekt att vara två eller fler som i sig kan vara avgörande. När det kommer till gemensamma löpäventyr av denna kaliber känner vi varandra rätt väl och vet hur vi fungerar (highs and lows) i tuffa situationer samtidigt som vi historiskt sett alltid varit väldigt jämna, även om Kerstin inte alltid tror sig vara i så bra form som hon faktiskt oftast är. Men säkert vet man aldrig förrän i själva momentet. Nåväl, vi bestämde oss i alla fall för att göra sällskap. Kerstin med inställningen om att ”bara” genomföra BGR medan jag själv hade lite större förhoppningar om att klara rundan under 24 timmar, men tidsaspekten var ändå av sekundär betydelse och inget mål för mig. Allt kan hända på ett BGR-försök och att bara ta sig runt är en bedrift. DNF är aldrig bra för självförtroendet, så runt ville jag till varje pris!

002

004

Vi tog varsitt morgonplan i måndags (21/5) från Arlanda till Manchester. Vi hann softa, äta och fika på flygplatsen innan vi tog tåget till Penrith och väl där 13-bussen till Keswick. Tre kvart senare installerade vi oss i rummet ”Great Gable” på Denton House. Planen var att kolla väderprognosen från MWIS (The Mountain Weather Information Service) och sedan välja dag. Vädret var vackert och somrigt och hade varit så sedan tre veckor tillbaka, vilket verkligen är ovanligt. Att sticka iväg på BGR redan på måndag kväll var uteslutet. Vi har gjort det misstaget en gång tidigare. Minst en vilodag efter resdag är ett måste. Utifrån MWIS prognos bestämde vi oss rätt snabbt för att starta BGR-äventyret klockan 22:00 på tisdag kväll den 22 maj. Väderprognosen såg ofärskämt bra ut (och skulle visa sig bli än bättre än utlovat). Så, resten av måndagen och stort sett hela tisdagen gick i soft glidartempo med promenader, fika och besök i diverse outdoorbutiker, särskilt toppbutikerna Kong Adventure och Needle Sports där personalen är löpare och har full koll på BGR. Jag inhandlade ett par grymt sköna Patagoniashorts då min trotjänare av märket Ronhill håller på att gå upp i sömmarna. Vi båda fick bra med sömn mot tisdagen men valde att vila flera timmar på rummet på tisdag eftermiddag och kväll. Kerstin hade kollat med vår löparkompis Sabrina Verjee, som bor och verkar i Lake District, om hon var sugen att haka på någon av etapperna. Sabrina bestämde sig för att möta upp vid Moot Hall och göra oss sällskap på hela etapp 1. Vi packade våra ryggor och det är ju så att BGR handlar lika mycket om att äta och få i sig energi som att klättra och att springa utför, om och om igen, i ett helt dygn. Ombytt och ryggan färdigpackad la jag mig i sängen för en sista timma vila. Tjugo i tio vandrade vi bort till torget i Keswick och Sabrina var redan på plats. Hon frågade vilket tidsupplägg vi tänkt använda för rundan och vi svarade ”23-timmarsschemat”. Hon nickade och log.

003

Så blev det nedräkning och klockan 22:00 dunkade vi händerna i Moot Halls trädörrar och satte på GPS-klockorna. Solen hade gått ner och det var vackert skymningsljus. På med pannlamporna. Skön temperatur och fläktande vindar. Vi körde kortbyxor och jag hade långärmat från start medan Kerstin hade kortärmat och vindjacka. Det var obeskrivligt skönt och närmast förlösande att äntligen få ge sig iväg på Bob Graham Round. Som jag längtat efter denna stund. En lång väntan var över. Kerstin och Sabrina sprang och småpratade medan jag befann mig i min egen lilla bubbla, avslappnad med ett leende. Vi gick i de branta partierna uppför Latrigg och joggade när det planade ut och så fortsatte det fram till basen av Skiddaw, rundans första topp då vi valt att göra rundan medsols. En lång och tidskrävande klättring mot själva toppen. Men vi belönades med ett stjärnklart himlavalv, lysande halvmåne, Keswick som glittrade långt därnere och bäst av allt: inte mycket till vind eller ens en molntuss när vi närmade oss toppen! Synonymt med Skiddaw är annars halv storm, låga moln och pissig sikt. Oavsett vindriktning erbjuds det aldrig någon som helst lä uppe på Skiddaws höjder. Nu låg istället molnen som ett bomullstäcke nere i dalen mellan Skiddaw och Blencathra. Inte att förglömma är den där underbara tystnaden som bara den får en att fyllas med ro. Handen på det murade röset och topp #1 var avklarad!

005 006 007

Ni kan vara lugna. Jag har inte tänkt avhandla varje topp för vem kommer minnas och hålla isär namnen på alla de 42 topparna? Nå, jag hade gjort en hel del noteringar och memorerat det mesta sedan rekningen två veckor tidigare. Det gäller att ta av exakt rätt i 90 grader mot nästa topp, Great Calva, för att undvika ljunghelvetet längre ner i dalen. Vi gjorde det galant och hittade den långa grästungan. Great Calva är lägre än de övriga topparna och var inbäddad i de låga molnen och på en gång inser man svårigheten att navigera i dimma och sikten som försämras än mer i pannlampans sken liksom perceptionsförmågan. Den här sträckan brukar normalt vara rätt sumpig men var nu väldigt upptorkad efter de gångna veckorna med sol och värme samt ytterst lite regn. Vi plockade toppen och fortsatte ner i dalen för vidare färd mot Blencathra. Här var det dock sumpigt och blött. Sjönk ner till knäna i torvsump vid några tillfällen. Blev riktigt kall om fötterna under den långa vägen upp till Blencathra men visste att så fort det bar utför skulle fötterna få jobba och bli varma. På toppen av Blencathra stod vi och njöt i mörkret. Det är något särskilt med att färdas i mörker, särskilt en natt som denna. Sedan bar det utför den brutala och närmast oändligt långa men läckra Hall’s Fell ridge ned till Threlkeld. Tror jag hörde Sabrina utbringa ”Oh God, I hate this ridge!” minst tre gånger. Kerstin skulle däremot bytt ut ”hate” mot ”love”.

008

Väl nere efter den långa, tuffa och hamrande utförslöpan fyllde vi på med vatten i bäcken. Etapp 1 avklarad och vi hade 15 minuter tillgodo på 23-timmarsschemat. Vi tog farväl av Sabrina och tackade för sällskapet samtidigt som hon gav oss varsin GU espressogel, i brist på riktigt kaffe.

Etapp 2 och den långa klättringen uppför Clough Head väntade. Jag hade beslutat att använda stavar på tre branta långa klättringar och Clough Head var en av dessa. Det enda raka med dessa klättringar är att bara nöta på i ett stadigt tempo, utan att pressa för hårt. Och att passa på att äta. Jag tog en banan och en halv wrap på uppfärden. Etapp 2 består av 12 BGR-toppar och alla ligger som ett pärlband på en drygt 13 km lång bergsrygg i nord-sydlig riktning. Med en snabb titt på kartan kan man lätt tro att det bara är att springa på och beta av topparna en efter en, men sträckan bjuder ändå på över 1800 höjdmeter. Men vad gjorde väl det en natt som denna?! Vi visste dessutom att vi skulle få uppleva en vacker gryningen längs denna långa häftiga bergrygg. Vyn från Great Dodd var magisk med natten som började övergå i gryning. Skiftningar i svart och blått med en bred dovt röd rand längs horisontlinjen österut och i alla dalgångar öster om bergsryggen lågt ett fluffigt molntäcke. Det kunde lika gärna varit blanka havsvikar. Det var ett sant privilegium att få färdas där och beta av topp efter topp medan en ny dag höll på att födas ur nattens mörker. Klockan tre på natten sjöng sånglärkorna redan för fullt ovanför oss medan stenskvättornas knastrande sång ekade bland stenfält och branter. Sann poesi som inte går att beskriva i ord.

009 010 011

Strax efter Nethermost Pike började jag känna mig låg på energi och flaggade för ett stopp på ett par minuter. Klämde två SIS-gel, en snickers, några dextrosol och en salttablett (Hammers extreme-variant). Den här typen av utmaning är förrädisk då det inte bara handlar om distansen utan närmast konstant ansträngningsnivå med alla klättringar (höjdmeter), sugande utförslöpor och lång tid ute. Att slarva med energiintaget på en sådan här utmaning straffar sig snabbt och oåterkalleligt. Energin kickade in och den fantastiska gryningen gjorde sitt. Vi hade dessutom tagit alla toppar utan problem men när det kom till de simpla (läs lömska!) rösena Watson’s Dodd och Stybarrow Dodd tog vi det säkra före det osäkra och checkade position mot GPS. Spot on. Vi fyllde på med vatten vid Grisdale Tarn och därefter var det dags för den läckra toppen Fairfield, som den lilla sadisten Bob valt att inkludera. Det är ingen topp-på-vägen utan en lång klättring upp och sedan samma väg tillbaka. Fördelen var att vi kunde lägga av oss ryggorna innan vi stack upp och ned. Ljuvligt! Mmm, tänk om vi ändå haft support och sluppit bära all denna energi, utrustning och vätska. Det skulle ha underlättat vår färd radikalt om man säger så.

012

Gamla minnen kom till tals och det har tagit ett tag att bli vän med Fairfield efter vårt fatala misstag med navigeringen där under tredagarstävlingen GL3D för fyra år sedan. Nu var det istället som en gammal vän som bjöd in oss och uppe på den platåliknande toppen steg solen upp över horisontlinjen. Stillheten, den tilltagande värmen, täcket av moln som dolde dalgångarna, bara vi och fåren däruppe. Ett vackert ögonblick jag kommer att minnas länge!

Nähä, ner igen och sedan uppför Seat Sandal och därefter den långa men inte alltför branta utan rätt snälla grästäckta utförslöpan till Dunmail. Etapp 2 avklarad och vi hade bara tappat fem minuter och hade 10 minuter tillgodo på 23-timmarsschemat. Vi fyllde på med vatten och gömde våra starka pannlampor med tunga batteripack i en dikestrumma.

013 014 015

Så, bara att ge sig på klättringen upp mot Steel Fell och bita i rundans avgjort tuffaste och mest krävande etapp, särskilt som vi redan hade åtta timmars färd i benen. Sol och klarblå himmel bidrog till en angenäm klättring och när vi kom upp var det läge för ett snabbt ombyte till T-shirt samtidigt som jag blev uppvaktad av en väldigt nyfiken och söt Herdwick-tacka. Snabbt intag av energi och en första kapsel med 200mg kaffein. Eftersom jag kan denna kluriga etapp utan och innan efter fyra rekningar de senaste åren tog jag över lotsningen som Kerstin skött för etapp 2. Bra teamwork.

016

Etapp 3 bjuder inledningsvis på en hel del skön löpning med vackra vyer och normalt blöta och sumpiga områden längs knappt synlig stig var nu reäljt upptorkade. Etapp 3-4 hör till mina absoluta favoriter även om de är tuffa och vilda. Det flöt på fint och vi njöt av landskapet och det sagolika vädret. Vi skötte energi- och vätskeintaget rutinerat. Vid High Raise träffade vi tre löpare (som förmodligen rekade BGR) och de fattade direkt vad vi var ute på för uppdrag och peppade oss rejält. Så cool! Vi betade metodiskt av topparna med samlingsnamnet Langdale Pikes och kom slutligen efter skön (torr) mosslöpning till bäcken Stickle Gill. Nu väntade den riktigt tuffa delen av etapp 3 fram till Wasdale. Här drack jag rejält, fyllde på flaskorna och satte GPS-klockan på laddning så att den skulle räcka hela vägen till Keswick. Vid Stickle Gill gjordes nog äventyrets enda misstag och det var att Kerstin glömde att fylla båda sina flaskor med vatten, utan bara en. En kritisk sträcka där den enda säkra bäcken med vatten kommer först någon kilometer innan etappslutet i Wasdale. Misstag görs, men de kan bli dyrköpta i slutändan.

017 018 019 020

Efter att ha avverkat Rossett Pike bar det av uppför på den närmast osynliga zigzag-stigen upp till Bowfell, den första av sju toppar på det karga och otroligt steniga Scafell-massivet. Under den grymt tekniska och krävande löpningen svagt utför mot Esk Pike kände jag av en molande om än svag smärta på utsida vänster knä (muskeln som fäster i iliotibialbandet). Det var ingen skärande smärta som vid löparknä, men ändå tillräckligt för att jag skulle grimasera så fort det bar utför det minsta. Och så skulle det förbli i stort sett på resten av hela rundan. Resultatet blev att jag började kompensera och högerbenet fick ta mycket stryk för att avlasta vänster ben, vilket innebar att höger knä började ömma rejält redan i slutet av etapp 3. Som sagt, allt kan hända på en sådan här utmaning, men man vet aldrig på förhand vad. Det är bara att bita hop.

021 022 023

Halvägs in på etapp 3 började givetvis fötter, ben och rygg streta och strama. Men vi vet ju båda att det går till en viss gräns sedan dröjer det innan (och om) det blir överjävligt. Många faktorer spelar in. Dock kände jag (och även Kerstin) att trots väldigt mycket backträning hemmavid (+ Mallorca och Lake District veckorna innan) med fokus på utförslöpning så började ändå framsida lår strama ordentligt. Detta tillsammans med smärtan i vänster knäveck gjorde att jag inte kunde släppa på avslappnat i det tempo jag önskade. Trist eftersom jag älskar utförslöpning och det faktum att det är på utförslöporna man vinner mest tid. Sliten blir man hursomhelst och det är bara att nöta på. När vi nådde Bowfell hade vi varit på ute på rundan i 12 timmar. Vi tog topp efter topp medan solen stekte och vi var tacksamma över varje sval vindpust. På Scafell Pike var det inte många människor trots kanonvädret. Kerstin hade det tufft då hennes vatten var slut och att få ner energi utan vatten under dessa omständigheter är väldigt svårt. Jag tröstade henne med att det förhoppningsvis rann lite vatten i ravinen upp till Foxes Tarn samtidigt som hon bävade just för den klättringen. Själv hann jag med den två gånger under rekningen i början av maj. Vi har alla våra egna hjärnspöken och det var trots allt fyra år sedan Kerstin gjorde just den delen, även då i stekande sol och vattenbrist. Jag drack mitt sista vatten på Scafell Pike och det var med stor lättnad för oss båda att det rann lite klart, kallt och supergott vatten i ravinen upp till Foxes Tarn. Vi tog flera korta micropauser på väg upp till Scafell, sista toppen på etapp 3. Sedan väntade den oändligt långa utförslöpan till Wasdale. Det finns ett talessätt för de som ger sig på BGR som lyder: ”There is NO easy way out of Wasdale!” (oavsett man väljer att göra rundan med- eller motsols). Där och då med vagt smärtande knä och stramande framsidor lår blev även motsatsen uppenbar, att det fasen inte heller finns en lätt väg ner till Wasdale. Lyckligtvis kunde vi spara våra ben i det brantaste partiet där vi tog oss ner i en lös flod av sten och grus. Det var nästan som att surfa ner. Klart cool! Men det blev till att tömma skorna efteråt.

024 025

Vad vi drömt om de senaste timmarna var att campingkiosken i Wasdale skulle vara öppen när vi kom fram. Personligen längtade jag innerligt efter en glass och en kall läsk av något slag. En kopp kaffe skulle nog också vara välkommen. När vi till slut rullade in på campingen visade det sig att National Trust hade något evenemang i området. De hade smällt upp en liten hobbitstuga med veranda och två solstolar samt en foodtruck. Tre snubbar och en border collie välkomnade oss och ena snubben log brett och kläckte ur sig ”Ah, you must be Bob Graham Rounders!” ”Yes, but very tired ones. Do you possibly have ice cream and cold drinks?” Visst hade han det! Blev en Solero och en Pepsi på stående fot. Av med skorna och strumporna och sjönk vi ned i solstolarna på den soliga träverandan. Gud så skönt! Farligt skönt! Kerstin var fortfarande märkbart tagen, dels för att hon inte fått sig energi och vatten på 2 1/2 timma och dels något med tryck över bröstet och andningen, som gjorde henne orolig. Hon var inne på att bryta där och då. Jag tyckte att det vore synd när vi kommit så långt. Själv tänkte jag fortsätta och etapp 4 innebär mycket klättring och väl i Honister med den avslutande ”lätta” etappen lägger man ju inte av såvida man inte bryter benet eller får en stroke. Det tidsmässiga tillgodohavandet var uppätet och vi hade förlorat 35 minuter på 24-timmarsschemat. Nu var inte sub24 ett primärt mål utan bara en bonus så jag föreslog att vi tog en lång paus, vilade och åt, innan Kerstin fattade ett slutgiltigt beslut. Vi beställde varsin dubbelmacka med mycket smör och massor av flottig bacon och en till dricka. Gissa om kroppen jublade? Det blev en timmas rast på verandan som kickade igång både mig och Kerstin, som bestämde sig för att fortsätta. Gott!

Nu väntade bara mardrömsklättringen upp för branta Yewbarrow. Segt och sakta, steg för steg, en micropaus här, en där, lite energiintag och så efter en lång stigning på knappt synlig stig nådde vi så platån och snart nog även toppen där det blev en kort paus. Red Pike nästa. Lång men inte så brant klättring. Check. Steeple nästa, som liksom Fairfield är en mental prövning, en avstickare fram och tillbaka, men ändå en liten favorittopp som ligger anonymt för sig själv. Därefter återstod bara tre mäktiga toppar: Pillar, Kirk Fell och Great Gable. Efter dem kan man andas ut mentalt och även fysiskt då de efterföljande sex och sista topparna är jämförelsevis snälla. Men än var vi inte där och man ska akta sig för att blicka alltför långt fram. En topp i taget.

026 027 028

Efter Wasdale var det tryckande hett och de svalkande vindpustarna få. Även om vi vätskat upp gick mitt vatten åt även om jag ransonerade. Jag visste dock att det skulle komma några gölar vid och på Kirk Fell och Great Gable så jag var inte orolig. Pillar är en fin och speciell topp och vi gjorde ett kort stopp där. Kände mig rejält sömntrött så fort jag satte mig och tog dygnets andra kaffein-kapsel. Vi mötte två löpare och bytte några peppande ord innan vi rullade iväg på en skön lång gräslöpa mot Kirk Fell. Framme vid dess bas såg gölen där fin ut även om grodyngel simmade omkring medan virvelbaggar tycktes åka vattenskoter på ytan. Vi sköljde av oss och fyllde våra flaskor samt droppade i Xinix Aquacare då det var en hel del spår av får intill gölen. Jag packade ihop stavarna innan klättringen uppför Kirk Fell som innebär mycket och läcker scrambling. Det började bli sen eftermiddag och temperaturen blev alltmer behagligare. Innan den långa krävande klättringen uppför Great Gable gjorde vi ett stopp på min begäran då jag ville trycka i mig massa energi i förebyggande syfte. Det blev flera nötcréme, fem sex dextrosol, några bloks och 5-6 lakritspudrade dadlar. Nu var det bara att köra! Och vi nötte på och betade av mäktiga och mödosamma Great Gable samt de tre topparna innan Honister Pass där vi tittade in på YHA-hostelet. Baren var öppen så jag tog en Pepsi, Kerstin likaså och en Twix. Farligt varmt och mysigt därinne. Inte bra. På med vindjackor och våra enklare pannlampor, då vi lämnat våra ljus- och batteristarka i Dunmail.

029 030 031 032

Det började skymma så sakta och vi anträdde så den sista etappen och den långa men lättgångna klättringen upp till Dale Head där det bjöds på läcker solnedgång. Sträckorna till de två sista topparna, Hindscarth och Robinson, bjuder på snäll löpning och inte alltför långa eller branta klättringar. Vi kom in i något slags glädjefullt flow och sprang och småpratade. Som en liten tröst plockade vi den sista och 42:a toppen (Robinson) inom 24-timmarsgränsen. Och solen, ja, den hade precis gått ner bakom bergen. Så, nu var det bara att ta sig till Keswick snabbast möjliga väg och tempo. På med pannlamporna och sedan var det bara att rulla på utför och så en sista brant nedstigning via lös scree. En och en halv kilometer avkopplande gräslöpning på flacken innan det var dags för asfaltlöpning de sista sex kilometerna till Moot Hall i Keswick. Som jag hatar asfalt och just den sträckan. Det sjuka är ändå att vi matade på i 6-tempo efter nära 25 timmar bland bergen och närmare 40 timmar utan sömn. Men vägen ville ju aldriiiig ta slut och även den i dagsljus fina breda stigen över ängarna mellan Portinscale och Keswick kändes evighetslång. Men skam den som ger sig och till slut var vi inne i Keswick och några minuter senare dunkade vi våra händer i Moot Halls trädörrar. Yes! 25 timmar och 40 minuter sedan vi senast stod där, då med förhoppningsfulla hjärtan och ben laddade med längtan, men efter fullbordan fanns mest bara en tacksamhet att det hela var över. Längtan efter en dusch, mat och och skön säng var det primära där och då. Tro mig det var så fantastiskt underbart att få krypa ner under täcket nyduschad och mätt efter en delikat engelsk ale and beef paj. Somnade på stört och sov som en klubbad BGR-säl till sjusnåret på torsdag morgon. En dröm hade gått i uppfyllelse och jag behövde inga drömmar den natten.

033 034 035 036

Ytterligare ett par dagar har gått sedan jag skrev ovanstående i Keswick i lördags den 26 maj. Jag har nu landat i dubbel bemärkelse, hämtat katterna och slutligen kommit hem till min lilla lya. Återhämtningen har gått bra, särskilt fysiskt. Vår bedrift har sjunkit in, tomheten har ersatts av ett harmoniskt lugn, skrivandet har gjort sitt och ibland får man bara låta det ta sin tid att smälta och bearbeta intrycken. Jag är supernöjd med min insats och genomförande av Bob Graham Round och jag är glad att jag tog mig runt och i gott sällskap med Kerstin. Jag tror inte att jag kunnat gjort rundan annorlunda. Jag fick aldrig någon energidipp och det enda jag egentligen fick ett kvitto på är att jag hade behövt köra än mer backpass med fokus på utför och även mer benstyrka. Tyvärr är det ju helt omöjligt att få till riktigt långa utförslöpor i Mälardalen. Vädermässigt kunde vi inte fått bättre väder och tillsammans med torrt i markerna, vatten i bäckarna och ormbunkar som bara var decimeterhöga var förutsättningarna extremt optimala. Trots optimala förutsättningar blev det inte sub24, men det var aldrig det primära. Dagarna efter vårt genomförande gjordes två seriösa försök av andra med support och hela baletten, men båda fick tyvärr bryta i Wasdale (The grave yard of Bob Graham Round attempters). Pratade med ena tjejen på söndagen och det var stormbyarna (bra väder i övrigt) på topparna och till slut hennes slutkörda knän som fick henne på fall. Trots det var hon vid gott mod och avundsvärt entusiastisk och ville veta allt om vårt upplägg. Det här var bara början för henne och den entusiasmen kommer en dag att ta henne runt under 24 timmar, inte minst med den grymma support hon hade.

Både Kerstin och jag var väldigt bestämda direkt efter ”målgång” och dagen efter (av förståeliga skäl): ”Skönt, nu har vi äntligen genomfört BGR och kan lämna rundan bakom oss!” Men, jag vet att vi båda på varsitt håll ändå börjat leka med tanken om ett nytt försök, men med fokus på sub24. Så, min besatthett av BGR har nog inte lämnat mig helt, jo, den har bara övergått i något annat. En slags längtan, för de magiska bergen i Lake District kommer jag aldrig att tröttna på. Om tre veckor är jag där igen, men det är ett annat kapitel av blanka oskrivna blad som inte hör hit.

Här nedan följer vår rutt och den som är intresserad av GPX-filen kan ladda ner den här (27 MB)

Ha en skön sommar!

Niklas

GPS-rutt

 

12 kommentarer till inlägget

1972 • Hägersten
#1
28 maj 2018 - 21:24
Grattis och tack för trevlig läsning! Ser redan fram emot nästa rapport.

/K
1966 • Bräcke
#2
28 maj 2018 - 21:42
Grymt imonerad !
Trevlig läsning och fina bilder.
1967 • Eskilstuna
#3
28 maj 2018 - 22:13
Fantastiska bilder, kan bara föreställa mig alla vyer som ni bär med er både från denna tur och tidigare rekrundor.
Christian Larsson
1975 • Kållered
#4
28 maj 2018 - 22:29
Som vanligt härlig läsning och så fina bilder,, du är grymt bra på att förmedla en blandning av tekniska, känslosamma och detaljerede upplevelser. Bra gjort och grattis till en sådan grym insats.
Ser fram emot dina kommande upplevelser!
En fråga bara, vad kör du med för skor och hur hanterar du att bli blöt om fötterna?
Mvh Christian
1978 • Jönköping
#5
29 maj 2018 - 09:36
Vilket äventyr och vilka bilder! Trodde inte det fanns några berg i England/Wales :)
1963 • Eskilstuna
#6
29 maj 2018 - 17:48
Tack Kristian! Mmm, vi får se om det finns tid över för en rapport efter nästa äventyr ;-)

Tack Hans! Hoppas text och bilder kan inspirera till ett besök i de engelska bergen :-)

Tack Patrik! Jag fick välja fotostoppen med omsorg men med tidigare rekningar har jag ju ett hum om var det bjuds på läckra vyer men sen är det ljus, väder och tiden på dygnet som spelar in. Tröttnar aldrig!

Tack för dina vänliga ord Christian! Lusten att skriva infann sig :-) Har ännu inte bestämt vad det blir för upplägg i England om tre veckor. Antingen kör jag Wainwright som tänkt eller så blir det 50/50 mellan Lake District och Wales.
När det kommer till skor har jag genomgående kört med Inov-8 X-talon 212 sedan 2013 (förutom X-talon 225 på förra årets tur i England). I fjällen kör jag dock med Mudclaw 300. X-talon 212 är den ultimata skon för mina fötter och min vikt (64 kg) och jag spar alltid några halvt nedslitna par då de funkar på platten. Efter en veckas stenig löpning i bergsmiljö och framdelen av sulan är slut. Tack och lov får jag aldrig blåsor, nå, kanske en gång om året. Kerstin och jag diskuterade just det efter vår BGR-tur då inte heller hon får blåsor (hon kör också 212:or). Jag använder annars tunna vadhöga sealskinz på vintern, i fjällen och på långturer när jag tältar i terräng och väder som jag vet kan bli blött och då har jag alltid med mig talkpuder för att pudra in fötterna på kvällen och använder NOK-salva. Kör alltid med heallock-snörning på skorna så att skon sitter tight över foten, så att inte foten glider i skon och blåsor kan uppstå av friktionen.

Varsågod Daniel! Oj, det finns fantastiskt läckra berg att springa i för en livstid i England/Wales. Dessutom är det så otroligt smidigt att ta sig dit logistikmässigt. Tåg från Manchester airport går säkert en gång i timmen till Lake District eller Wales. Kan varmt rekommenderas :-)
1972 • Ljurhalla
#7
31 maj 2018 - 12:20
Tack för fin läsning.
Har du några tips på utgångspunkt om man vill åka till Lake District och springa kortare (15-30 km) dagsturer?
1963 • Eskilstuna
#8
31 maj 2018 - 20:11
Tack Johan!
Min rekommendation är att ha Ambleside/Grasmere eller Keswick som utgångspunkt. B&B finns det gott om men det blir dyrt i längden. Det finns ett gäng YHA-hostels i hela Lake District (är du medlem i STF har får du 3 pund i rabatt) och de bästa och lugnaste är de som ligger avsides, såsom Skiddaw House (det bästa!), Black Sail och Honister Pass. Sedan finns flera oberoende vandrarhem i Grasmere, Great Langdale (drivs av Sabrina som var med på etapp 1 och hennes kille) och så mitt favoritboende, Denton House i Keswick (bra pris, sköna sängar och vanligen mer outdoorinriktat klientel). Själv föredrar jag att ha Keswick som bas. En härlig liten stad ljuvligt torg, fina grönområden och nära till de omkringliggande bergen, schyssta fik och riktigt bra outdoorbutiker (de har väl fler än Stockholm!). Direkt från Keswick kan du få till flera grymma (som snälla) rundor på de distanser du efterfrågar med coola ridger. Busstrafiken i Lake District är super och från Keswick tar du dig snabbt och lätt med buss till staren för flera läckra bergsområden där du kan välja att springa tillbaka till Keswick eller bara "falla" ner på någon förutbestämd väg och hållplats för att ta bussen tillbaka till Keswick. Du kan köpa en dagsbiljett för 11 pund och åka hur mycket du vill men de har även biljetter som räcker 3-7 dagar. De turistiga inslagen avtar ju längre norrut du kommer från Windermere i södra Lake District. Men man kan självklart lägga halva tiden i Keswick och den andra i Grasmere/Ambleside eller kanske till och med Glenridding (men där är busstrafiken klart gles). Hoppas ovanstående gav svar på vad du efterfrågade?
Johan, om du vill ha mer detaljerad info kan du kontakta mig per mail på info@ridgerunforlag.se
Må väl /Niklas
Marcus Blomberg
1981 • Falun
#9
1 juni 2018 - 09:28
Tack för fin läsning. Jag var nyligen i Lake district (med Kertstin bla).
Blev helt såld på området. Åker definitivt tillbaka.
Grattis till en grym prestation!
1963 • Eskilstuna
#10
1 juni 2018 - 16:46
Tack Marcus! Yes, jag hörde av Kerstin att ni hade en mycket lyckad resa och hann många fina rundor och alla fina ridger! Kul att det gav mersmak Marcus! ??
1963 • Eskilstuna
#11
1 juni 2018 - 16:48
Marcus, det skulle vara en smiley, inte två frågetecken :-)
1972 • Ljurhalla
#12
5 juni 2018 - 09:08
Tack Niklas!
Mycket bra info!
/Johan
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.