@tommy.ultra.runner

Trans Sweden 2018, 545 km kust-till-kust

Prolog

Trans Sweden checkpoints
Trans Sweden, 545 km, Stockholm till Strömstad

Någon gång i vintras dök det upp ett inlägg på Facebook som nämnde något helt sjukt - ett lopp mellan Stockholm och Strömstad?! Över 500 km?! Det lät för utmanande för att motstå :)


Men jag hade ju redan planerat in och anmält mig till en massa roliga lopp varav flera ultror... Mitt stora och egentligen enda mål för 2018 var/är The Swedish 100 miles-challenge. Hur sjutton få in detta oxå i planeringen? Inte bara tidsmässigt, utan alla andra aspekter. Hur få kropp & knopp att hålla etc? I sex-sju dagar!

Efter lite konfererande med K och avstämning av hur många semesterdagar jag hade kvar bestämde jag mig för att ändå skicka in en ansökan. Kunde ju inte få mer än ett nej. Jag skrev i nåt i stil med att jag var en skadebenägen, ganska långsam, ultrawannabe men att det hade varit häftigt att iallafall få göra ett försök ;)

Samtidigt hade Lisa Amundsson och jag löst diskuterat att det vore kul att någon gång få samköra ett långlopp, och det visar sig att Lisa oxå ansökt!

Till saken hör att Lisa och jag egentligen inte känner varandra privat. Vi träffades första gång på Ultraveckan på Fuerteventura hösten 2016 och har sen dess stött på varandra på flera lopp, men mestadels kommunicerat via sociala medier :)

Iallafall, det visade sig att vi båda kom med! Så vi bestämde genast att detta äventyr kör vi tillsammans. Lisa är som bekant de långa loppens drottning... I år har hon  vunnit både TUB (Trosa Ultra Backyard) och ÄBU (Älvdalen Backyard Ultra). ÄBU gav svenskt rekord med 33 varv (vilket betyder 33 timmar och 221 km!!) Så vi snackar en grymt meriterad tjej som lilla jag får förmånen att springa tillsammans med! 

Förutsättningarna är enkla: starten går i Stockholm torsdag 5 juli kl. 07:00. Vi får 168 timmar på oss och måste följa den utsatta rutten, enbart till fots. Vi måste alltså vara i Strömstad före kl. 07:00 torsdag 12 juli. Det kommer att finnas tre checkpoints, i övrigt får vi klara oss helt själva :)

Obligatorisk utrustning var: bivibag, mobiltelefon, powerbank, pannlampa+röd lampa bak samt regnjacka. Support är tillåtet, på alla sätt, men vi måste själva bära det obligatoriska!

Lisa och jag ägnade rätt många timmar under våren att diskutera upplägg och utrustning.

Vårt enda mål var att gå i mål. Några tidsambitioner hade vi absolut inte, det viktiga var att klara loppet. Men skulle vi springa om dagarna och försöka sova vid varje checkpoint, eller springa så långt vi orkade och sen sova? Hur göra med mat och energi? Just sömn och mat skulle visa sig bli ett bekymmer... Vilka skor skulle jag välja?! Hur göra med kläder och ombyte? Så småningom hade vi en ganska klar struktur att förhålla oss till, men vi var också rörande överens om att improvisation vid behov fick vara vår ledstrjärna, dvs lös det som uppstår.

För mycket packnin
Första testet - för tungt: 7.8 kg

De sista dagarna innan avresa ägnades åt finslipning och test av packning. Första testet med min Raidlight blev 7.8 kg med magväska. Lite för tungt och magväskan skumpade oskönt vid joggning så den fick stryka på foten samt en del reservkläder.

Slutresultatet
Bantat packningen till 5 kg inkl. 1,2 liter vatten

Efter att fått en hel del kloka packningstips av Sara D så blev det till slut 5 kg som fick följa med. Då skulle det dessutom finnas plats för mer energi och ytterligar två flaskor vatten.


Onsdag 4 juli, dagen innan start

Så var det äntligen dags att ge sig iväg! Lisa åker från Strömstad och jag från Vänersborg, vi strålar samman i Göteborg och tar tåget upp till Stockholm.

Vandrarhemsbädd med packning
Spartansk sovsal och bädd

Vi checkar in på vandrarhemmet på Skeppsholmen, i en sovsal med 17 bäddar. Vi packar om och fördelar packningen så jag får ännu mer att bära och Lisa ännu mindre :)

Rättvist?! Jovisst! En sista kvällsmåltid och sen sovdags. Klockan var ställd på väckning 05:30.

 

Första dygnet, 0 - ca 105 km

Efter en enkel frukost gick vi bort till närliggande Slottet och slottsbacken där samling skulle ske 06:45. Jonas D hälsade alla välkomna och höll en liten sista minuten-genomgång av loppet. Äntligen var det dags för det äventyr vi väntat på så länge! Lite lätt nervösa och pirriga satte vi på oss nummerlapparna och kollade packningen en sista gång. Vi var redo!

Hela vår rutt finns här: https://www.gpsies.com/map.do?fileId=ywtvbogywasnebff

Innan start
De tappra 17 innan starten av Trans Sweden 2018

Starten gick strax efter 07:00 och de flesta rusade iväg som om de hade eld i baken men vi var några som tog det lugnt och joggade iväg i stilla mak genom ett uppvaknande Stockholm. Både jag och Lisa var rörande överens om att det skulle bli skönt att i allt större utsträckning lämna storstaden bakom oss :)

Jonas H
En glad Jonas

I början slog vi följe med Fredrik och Henrik, men vi släppte dem rätt snart när vi tog en gående "andrafrukost". När vi kom fram till Kungens Kurva (efter kanske 12-13 km), på en stor ganska öde parkeringsplats, ser jag en figur som tycks välbekant? Det är Jonas H som är ute på morgonrunda, och står och väntar på oss!! Så himla häftigt, och så himla roligt att få träffa en LR-kompis :)

Extra vätskekontroll
Jonas D fru Tina möter oss med extra vätska & energi

Efter ca 3 mil hade Jonas D ordnat med en extra vätskekontroll. Vi var dock lite sena till den, men vi blev glatt överraskade när en bil bromsar in framför oss och ut kliver en tjej med famnen full av dryck & energi! Det är Jonas fru Tina som på vägen hem letat upp oss eftersläntrare och ser till att vi kan fylla på depåerna, vi också. Jätteroligt och jättesnällt, det gav extra energi! Så TACK snälla Tina!

Tommy och Lisa
Ca 42,2 km passerade

Efter en "liten" 2 km felnavigering i Södertälje kunde vi ändå passera maradistansen en bit utanför stan och passade på att uppdatera status på Instagram så nära & kära samt andra följare hade lite koll på oss :)

Siktet var inställt på Åkers Styckebruk där vi räknade med att kunna få en bit mat och fylla på vätska en sista gång innan vi nådde CP1 Hälleberga som var vårt etappmål för dygnet.

Ulf W
Ulf med bilen fylld av vätska och godis :)

Stilstudie
Foto: Ulf W


Har glömt exakt var, kan ha varit strax efter Tyringe, men här stod en kille, Ulf W, och fotograferade. Han hade bilen full av vätska och energi och vi passade förstås på att förse oss! Tack!!

E4
Ovanför E4:an

Vid det här laget hade vi verkligen lämnat storstan bakom oss och kände att vi befann oss på landsbygden. Det som ändå indikerade att vi var kvar i Storstockholm var förstås E4 med dess ständigt brusande trafik...

Efter att vi passerat E4 och började närma oss Åkers Styckebruk kommer en kille ifatt oss på cykel och undrar lite försiktigt vad vi pysslar med. Vi berättar, och han tycker det låter alldeles fantastiskt roligt. Vi frågar lite om Åkers Styckebruk, om det finns affärer och möjlighet att få fylla på vatten nånstans? Det visar sig att det är en utdöd avkrok som innehåller i princip ingenting... Allt är stängt.

Fredriks kompisar
Fantastiska människor

Men Fredrik har kompisar som bor utmed rutten så han följer med oss hem till dem, där vi får fylla vatten och prata bort en stund! Härligt!! Tack Fredrik med kompisar!! Det visar sig dessutom att hans kompisar hjälpt andra TS-deltagare som passerat före oss :)


Oändlig banvall till CP1
Vacker men oändligt lång banvall

Efter vätskepausen guide:ar Fredrik oss bort till banvallen, vilken vi sen ska följa ända till CP1. Exakt hur långt det är, är vi lite osäkra på, men ca 4 mil tror vi i detta skedet. Klockan är ca 21 och det är bara att sätta sig i rörelse framåt!

50 miles passerade
Lisa firar 50 miles med "stående hunden"

Det har varit en väldigt varm dag, det har bl.a. tagit styggt på våra fötter men såklart är vi lite småtrötta också. När vi passerar 50 miles (ca 80 km) ca 22:30 passar vi på att vila och stretcha lite. Lisa kör lite yogaövningar och jag härmar så gott det går ;)

Vacker kväll
Skymningen är skön att skåda

Kvällen/natten är vacker, vi tuffar vidare på den faktiskt ganska trista banvallen. Underlaget är lite sådär, men det är ju som det är. Vi avverkar kilometer efter kilometer, som blir till mil efter mil. Vi börjar bli lite trötta och småhungriga och inser att vu ju faktiskt inte ätit ordentligt på väldigt länge. Vi knaprar i oss lite nötter och några energibars. Så småningom börjar vi närma oss CP1 Hälleberga, men eftersom vi är lite trötta så tänker vi inte på att hålla koll på var vi ska vika av så vi kommer lite för långt. Jag skickar ett mess till Daniel som håller i CP1 och undrar var vi ska vika av? Efter lite instruktioner fattar vi hur vi ska gå och kl. 03:34 kan vi så äntligen efter ca 105 km checka in vid CP1 Hälleberga, trötta och frusna.

Daniel tar emot med öppna armar, det ligger folk och sover lite här och var, men vi får käk och kan värma oss. Vi hade egentligen tänkt ta oss vidare rätt omgående men inser självklart att det är dumt. Så vi passar på att sova en stund, och slocknar i nästan 2 timmar! Välbehövligt!

Andra dygnet, 105 - 195 km

Lämnar CP1
Checkar ut från CP1

Vi vaknar, käkar lite frukost och Lisa pysslar om sina fötter. Det visar sig att hon börjar få lite blåsor under tår och trampdynor, något hon aldrig tidigare drabbats av? För egen del har jag ont i båda lilltår, som klämmer rätt bra mot skon. Lite oroväckande så här tidigt i loppet men vi beslutar oss för att spara på krafterna och mestadels gå. Det ska dessutom bli en ordentligt varm dag, ytterligare en anledning att hushålla med energin.

Vi traskar den asfalterade banvallen fram, kommer in i Eskilstuna tidigt på morgonen och får oss en kopp kaffe vid en mack. Vi går vidare genom stan och hittar in på Coop Forum, där vi passar på att bunka upp så mycket vi kan & orkar bära. Vi köper dessutom med oss en andrafrukost som vi intar på gående fot ;)

Värmen trycker och våra fötter värker, så vi går och går. Och går lite till... Vi passerar E20 och kommer fram till en gård där vi sen ska ta oss en rätt lång bit genom skogen.

Kossorna gillar oss
Kossorna gillade oss?

Vi får ta oss genom genom en kohage och får sällskap en bra bit av de nyfikna kossorna :)

Det är förvisso ett vackert skogsparti vi tar oss genom, men den stillastående värmen gör att det blir rätt så tryckande. Inte minsta livstecken av någon civilstation någonstans... Så småningom börjar vi närma oss Kungsör med värkande fötter och vattnet börjar ta slut och så är vi förstås vansinnigt hungriga!

Vi ser ju Kungsör framför oss men vi tycks aldrig komma fram på den oändliga rakan. Solen strålar med full kraft på oss och den nylagda asfalten gör ju inte saken bättre. Det är helt enkelt olidligt.

Men precis när vi behöver det som mest; vem kommer inte då med bil och stannar in framför oss?! Max!! På väg till CP2 kollar han in oss och har med sig vatten och lite energi! Vilken ängel!!

Med förnyad energi tar vi oss in i Kungsör, hittar en pizzeria där vi stannar och käkar. Lisa somnar på bordet efter att ha käkat halva pizzan, hon är fenomenal den tjejen, på att somna när det behövs :)

För egen del har jag skitsvårt att äta i den tryckande värmen... Petar och petar i min pizza men får knappt i mig något... När det gått en halvtimme vaknar Lisa och slukar sin andra hälft av pizzan. En syn som är svår att beskriva i ord men jag skrattade så jag kiknade av situationen! Själv hade jag kanske petat i mig en tredjedel och kunde inte få ner en bit till.

Åter in på närmsta affär och bunkra upp. Jag köpte flera drickyoghurt som jag svepte i värmen, så kallt käk kunde jag uppenbarligen få i mig.

Kungsör - Valskog
Kungsör och Valskog

Vi lämnade Kungsör och begav oss mot nästa delmål som var min gamla hemstad Arboga, men vägen dit skulle gå över Valskog. Vi fortsatte att traska eftersom våra fötter kändes rätt så "trasiga" och inte riktigt var i skick att springa... Under dagen hade vi haft kontakt med vår Ultraveckan-kompis Fredrik O. som var i trakten för lite semester, sol & bad. Plus att han skulle försöka möta upp oss någonstans utmed vägen.

Vid Björskogs kyrka i Valskog stannade vi för lite fotvård och vila. Lisas fötter eller snarare främre trampdynor och tår var fulla med små blåsor. Sannolikt delvis orsakade av värmen. Vi fick sticka hål på blåsorna, tvätta rent och sätta Compeed där det gick och efter det kändes det lite bättre.

Mina tår var förvisso okey, inga blåsor, men de gjorde fruktansvärt ont då det tryckte på så. Skon var helt enkelt för liten för mina grymt svullna fötter... Vi hade bett Fredrik O. försöka få fatt i några foppatoffel-liknande skodon som vi kunde ha som avlastning att varva med. Att springa var för stunden inte aktuellt, vi hade båda för ont i fötterna...

När vi passerat Valskog och var inne på raksträckan mot Arboga, med kanske 7 km kvar, så ser vi på långt håll en figur på höger sida av vägen? En hägring?!

Nej! Det är Fredrik! Han har sprungit hela vägen från Arboga för att möta upp oss!! Vilken kille! Och han har hittat "foppatofflor" som vi får som present :)

Gissa om det var skönt att få avlastning för fötterna och låta tårna få fritt spelrum!! Tack snälla Fredrik för det du gjorde för oss - skall sent glömmas <3

Paus i Arboga
Sin vana trogen så sover Lisa så fort tillfälle ges

Fredrik följde oss hela vägen till Arboga, där vi stannade i Ahlöfs park för lite rast & vila. Som den ängel han är så åkte han dessutom och köpte käk & kaffe till oss så vi kunde äta upp oss och få lite ny energi. Inte utan att en fäller en tår eller två av lycka :)

Lisa passade förstås på att sova, själv har jag inte lika lätt att falla i sömn på "stående fot". Men för egen del var jag ändå ruskigt glad då varje steg från nu innebar distansrekord, mitt gamla på 161 km var härmed slaget! Tidsmässigt hade både jag och Lisa passerat våra tidigare PB då vi nu varit igång i ca 41 h. Lisa har sovit i 3 h och jag kanske max 2 h...

Vi fortsätter vår färd mot CP2 i Klockhammar, men först till Fellingsbro och Frövi. Natten faller, pannlampa på och vi går i mörkret på länsväg 249 mot Jädersbruk där jag växte upp. Faktiskt ganska känslosamt att tyst vandra genom natten i ens gamla hembygd - tror inte Lisa märkte de tårar som föll då saknaden efter K och barnen stundtals blev stor i denna stund...

Så småningom nådde vi Fellingsbro och jag minns speciellt ett tillfälle nånstans efter Oppbåga då det rasslade till i buskarna framför oss och en familj vildsvin snabbt travade över vägen. Första gången jag ser vildsvin i det fria! 

Klockan var kanske 3-4 på morgonen när det började ösregna, ett regn som fortsatte i ett par timmar medan vi traskade på. Det var skönt för fötterna med svalkan, mina svullna fötter mådde bra av kylan men stackars Lisas fötter (läs blåsor!) gillade inte förstås inte alls vätan och smågruset som letade sig in och irriterade överallt..

Ulrika A hade meddelat under kvällen att hon skulle natta över i bilen i Frövi och att vi var välkomna till henne för påfyllnad av energi och vatten. Underbar människa :)

Någon gång vid ca 06:30 kollade vi med Ulrika om hon var vaken, ifall vi kunde kika förbi? Och det var hon! Så vi möttes vid stranden vid sjön i Frövi och efter lite kramkalas kunde vi tanka på oss lite för den fortsatta färden mot CP2. Tack så jättemycket Ulrika, det betydde så mycket för oss!!

Tredje dygnet, 195 - 255 km

Från Frövi var det förstås bara att traska på. Lisa kunde absolut inte ta ett löpsteg p.g.a. de trasiga fötterna men med regelbunden omvårdnad kunde vi iaf hålla de värsta blåsorna i schack och så länge vi gick var vi i rörelse framåt. Vid detta laget hade vi hållit igång mer än 48 timmar med inte mer en 2-3 timmars sömn så vi var allt lite slitna och längtade till CP2...

Blött
Vi traskar på, och bär på våra tofflor vi fått av Fredrik, skönt att byta med ibland för avlastning. Foto: Ulrika A

Ulrika kom ifatt oss utmed vägen och Lisa som var kaffesugen kunde få en kopp kallt snabbkaffe, vilket smakade gudomligt enligt henne :)

Våta men glada
Kl. är ca 11:40 och vi närmar oss så sakteliga CP2 Klockhammar

När vi börjar "närma" oss CP2 är det oändliga uppförsbackar. Det känns som att vi är på väg rakt upp i skyn, det bara går upp, upp och mera upp. Vi är ju trots allt i Kilsbergen.

Det börjar närma sig batteritorsk på både GPS, mobil och powerbank. Ingen höjdare eftersom vi sett att det är en del trailpartier innan vi är framme...

När vi tror vi har kanske har 4-5 kilometer kvar kommer vi in på den sista stigen vi ska följa mot CP2. Efter bara nån kilometer dör både GPS och mobil, i princip samtidigt! F-n, vi är ganska blinda... Snabbt försöka få igång mobilen med den reserv-powerbank jag har med mig, men då är GPS-spåret borttappat och mobilen påstår vi är flera kilometer från den punkt vi faktiskt befinner oss på :(

Vi kontaktar Max som befinner sig på CP2 för att få lite vägledning. Det hela slutar med att Hasse Byrén kommer med cykel och leder oss rätt de sista 4 km, så jäkla härligt att se Hasse komma glatt vinkades på hojen och dessutom ha med sig energi & vätska :)

Med ny energi och glädje i kroppen tack vare Hasse så tar vi tar oss sista biten in till CP2 Klockhammar. Knappt 220 km och ca 54 h har passerats! Det enda som gäller nu är äta och sova och äta igen :)

Adjö Hasse och CP2
Tack Hasse för allt du gjorde för oss

Efter lite käk däckar vi helt i några timmar, Hasse väcker oss lagom för att se Sverige förlora kvartsfinalen mot England. Jaja, shit happens, vi har andra saker att se fram emot :)

Efter lite eftermiddagsfrukost, samt fot- och själavård lämnar vi den fantastiske Hasse och CP2. Hasse slår följe med oss en bra bit innan vi skiljs åt. Dessförinnan hinner vi konstatera att vi ju ses snart igen, eftersom Hasse och hans kompis oxå ska springa GAX 100 miles! Kul!!

Att springa är ännu inte att tänka på då Lisas fötter inte alls är i skick för det, men vad gör det, vi traskar på och håller oss bra i rörelse trots allt. Vi har Lekhyttan som delmål där det bör vara vara öppet för lite kvällsmat & kaffe - hoppas vi iallafall... Huvudmålet är förstås CP3 i Karlstad.

Uppåt och uppåt
I Kilsbergen är det ganska mycket uppåt :)

Innan vi skildes, sa Hasse att vi måste ge akt på varje korsning. Vi ska inte uppåt, utan snarare följa Kilsbergen på tvärs. Naturligtvis går vi (jag!) fel så vi kommer ett par hundra höjdmeter upp innan jag inser att, shit - detta blev ju helt fel. Men eftersom vi är nytankade och glada så tar vi missen med jämnmod. Medan Lisa lugnt går ner igen så joggar jag fram för att hitta den punkt där vi borde ha svängt av...

Lekhyttan, paus
Längtar efter kaffe...

Så småningom är vi på rätt väg igen. Det börjar bli kväll och mörkret lägger sig det tredje dygnet. Vi når Lekhyttan vid 01 och självklart är det stängt och igenbommat så med en stilla känsla av besvikelse så tar vi en paus och käkar medhavd energi. Av Hasse har vi fått så klarar oss ett bra tag, men lite vanlig mat och kaffe hade ju inte varit helt fel...

Vi går vidare. Nattens kyla blir alltmer påträngande och faktiskt känns det ovanligt kyligt? Lisa börjar frysa rejält så hon får låna buff och lite annat av mig, och tar på sig extra tröja samt jacka - men det räcker inte så länge.

Lisa fryser rejält
Lisa fryser - jättemycket

Klockan är snart 02 och Lisa fryser så hon skakar men att dra på sig min räddningsfilt hjälper upp situationen för stunden. Tack vare att vi håller oss i rörelse så går det ändå att hantera kylan men särskilt behagligt är det inte, framförallt Lisa har det riktigt jobbigt...

Kall skönhet
Magisk utsikt kl. 02:30

En klen tröst är att natten är väldigt vacker! Alla de vatten vi passerar är magiskt sköna att se på i gryningsljuset och de dimmor som dansar över vattenytan...

Ugglan är av plast ;)
Ugglan är fejk. Men utsikten är det inte :)

Men nu var det kallt. Väldigt kallt! Lisa mådde inte alls bra av kylan, bristen på sömn och energi. Något var tvunget att göras. Som tur var så följde vi E18 hyfsat väl på vägen mot Karlskoga och plötsligt uppenbarar sig en rastplatsskylt... Vi skyndar på stegen och möts av en i stunden underskön syn: en rastplats med toaletter - och en handikapptoa!

Räddningen i nöden
Räddningen i nöden...

Vi skyndar fram, öppnar dörren, och den ljuvligaste värme slår emot oss! Sagt och gjort, in och lås dörren!

Lisa får äntligen njuta av lite värme
Lisa kan sova var som helst, hur som helst :)

Lisa rasar ner på golvet och faller nästan ögonblickligen i sömn!!

Sover inte lika lätt...
Jag kan inte sova var som helst, hur som helst ;)

För egen del hade jag betydligt svårare att komma till ro på det hårda underlaget och det trånga utrymmet. Dock, att det var en halvt sunkig toa bekom inte oss ett skvatt, det kändes som en 5-stjärnig svit :)

Hur som haver lyckades iaf även jag slumra någon timme men sen kunde jag inte sova mer eftersom ryggen skrek pga underlaget. Så jag satte mig på holken och försökte vila - men det gick väl sådär. När Lisa vaknade till började hon skratta där jag satt och såg medioker ut :)

Nu hade vi varit igång i 72 h med på tok för lite sömn. Lisa hade kanske sovit i 7 h, jag i 5 h. Det skulle straffa sig lite längre fram, mer om det då...


Fjärde dygnet, 255 km - 325 km

Vi lämnade vårt varma "rum" och gav oss ut på vidare färd i morgonen. Max hörde av sig per SMS och undrade hur det gick, vi visste oxå att kära Nina skulle fixa en extra CP i Kristinehamn dit vi längtade för lite omvårdnad :)

I Karlskoga kunde vi så äntligen få lite kaffe och frukost samt bunka upp inför dagen, det gällde att se till att ha nödförrådet med energi tillräckligt välfyllt!

 Linnebäcken
Linnebäcken, nu börjas det

Innan vi når Kristinehamn och Nina är det dock ett rejält besvärligt obanat parti utmed E18 vid Linnebäcken vi måste ta oss förbi - på insidan av viltstängslet. Det var ruskigt jobbigt, framförallt för Lisa vars fötter inte mådde så bra...

Tät växtlighet 
Machete var inte del av obligatorisk utrustning ;)

Bara att kriga på, höll vi oss tätt intill stängslet så funkade det okey. Tempot sjönk stundtals till 25-tempo! Då förstår ni att det inte var helt enkelt att ta sig igenom...

Jobbigt...
Lisa kämpar och kämpar 

Men till slut, efter vad som kändes som en evighet, var vi lyckligt igenom :)

Gissa känslan & glädjen att åter få traska vanlig skogsväg igen... Nina hade lovat att möta upp vid den övergång på E18 vi var tvungna att göra några kilometer innan Kristinhamn. Vi gick och gick och till slut efter en oändlig uppförsbacke var vi framme vid E18. Men var var Nina någonstans? Jo, långt upp i backen ser vi henne stå och vifta!! Stor glädje!! Vi tar oss försiktigt över E18 och faller i Ninas famn!

Nina, kära Nina, har bullat upp med stolar att vila i, kaffe & vattenmelon & godis & vatten. Allt en kunde tänka sig... Vi var snudd på gråtfärdiga av lycka att få vila en stund!

Nina lovade fixa lite käk när vi kom hem till henne så vi fortsatte vår vandring på lite lättare ben.

Vård och omsorg
Kropps-, fot- och själavård hemma hos Nina och Johan

När vi närmade oss Ninas hem, så mötte hon oss på cykel. Väl hemma hos henne och Johan, så blev vi genast kungligt ompysslade med fotbad och mat :)

Nina tar farväl
Tack Nina för allt du gjorde för oss!!

Efter några timmars omvårdnad var det så dags att bege sig. Nina följde oss på vägen en bit, sen tog vi farväl och fortsatte vår vandring mot CP3 i Karlstad. Nu hade vi passerat 290 km och ca 85 h. Det kändes inte i detta läget men vår "sömnskuld" började bli farligt stor...

nattlig fotvård
Glada innan tröttheten slår till

Denna kväll var betydligt varmare än den föregående så vi traskade glatt vidare. Vid tre-tiden på morgonen pausade vi för lite fotvård. Nu började vi båda känna av en stor trötthet. Ovanligt stor trötthet - med facit i hand borde vi givetvis ha lagt oss att sova där och då men vi kände att vi ville ta oss till CP3 först. Ett oklokt beslut skulle det visa sig...

Fårskallar
En fårskalle bland andra ;)

Vi såg att vi började närma oss Skattkärr utanför Karlstad. Skönt, tänkte våra trötta hjärnor, då är vi snart framme... Eller hur! Med ca tre mil kvar till CP3 är vi inte alls "snart framme"!! Det gick allt saktare, vi var grymt trötta och väldigt låga på energi. Hur som haver så tog vi oss fram till de östra delarna av Karlstad.



Femte dygnet, 325 km - 380 km

Vi messade Olle i CP3 att nu gick det ruskigt sakta och att vi inte visste säkert när vi skulle vara framme. Lisa var jättelåg och höll sig tyst för sig själv en bit bakom mig och själv försökte jag hålla humöret uppe men kände mig som en zombie där vi med hjälp av GPS:en navigerade oss sakta fram genom Karlstad, från öst till väst. Den ena kringelikroken framför den andra, och värmen gjorde inte saken bättre. Vi tassade tysta fram, då inget egentligen förutom något enstaka pepp fanns att säga.

Vid 10-tiden messade Olle och undrade om vi närmade oss och om han skulle möta oss, det var då ca 3 km kvar till CP3.

Vi tackade med glädje ja till hans erbjudande, och snart kom en glad figur oss till mötes med vätska och energi. Det gav en nytändning, och vi gick glatt småpratandes hela vägen fram till familjen Nygren som utgjorde CP3.

Och mer makalöst underbar familj undrar jag om jag någonsin träffat? Vi togs emot med hjärta och värme i sällan skådad omfattning. Inget fattades oss! Mat & värme samt möjlighet till sömn! Maria tvättade Lisas smutsiga kläder, Olle cyklade och handlade energi åt oss så vi skulle ha inför fortsättningen. Allt medan vi sov ett par timmar. Fattar ni vad det betydde för att par trötta själar som jag och Lisa? Stort, riktigt stort!

Efter sömn fick vi ånyo mat och härliga Nygrens (Olle, Maria och Emma) som menade att de inget hade att göra under kvällen kunde möta upp oss i Vålberg vid tio-tiden så vi skulle få en sista kvällsomvårdnad innan nattens promenad :)

Underbara Nygrens
Vi tar farväl av CP3 och Nygrens i Karlstad

Med tungt, men ändå lätt hjärta, traskade vi iväg från CP3, delmålet var förstås någonstans runt Vålberg där vi skulle få träffa fantastiska Nygrens igen. Känslan var lite speciell, dels för att det var så underbart i CP3 men också för att nu var vi utlämnade till oss själva helt och hållet. Vi hade 20 mil framför oss där vi behövde reda oss helt på egen hand, utan support. Hur skulle det gå?

Tallskog
Härlig tallskog

Vi passerade genom den mest fantastiska tallskog en kan tänka sig. Vi gick vidare utmed gamla E18 vidare mot Säffle och Dalsland och träffade ett par rullskidåkare som undrade lite vad vi pysslade med. Alltid så kul med dessa möten med människor!

Fotvård
Fotvård i en busskur

Lisa hade kunnat byta skor i CP3, och det gick allt bättre. Men ändå behövdes lite fotvård då och då. Mina fötter och skor då?

Fixade skor
Opererade dojor... Släpp tårna lös!!

Jo, de hade jag skurit sönder i CP3 så lilltårna kunde spreta fritt. Och därmed försvann alla mina fotbekymmer!!

Extra CP3, underbara Nygrens
Underbara Nygrens pysslar om oss

Så småningom, runt 22, nådde vi Vålberg och där mötte vi Nygrens igen i en extrainsatt CP3 :)

De försedde oss med extra energi, dryck och allt vi kunde behöva - ja, det blev faktiskt en trerätters!! Men allt underbart har ett slut och vi tog återigen farväl av den underbara familjen och gav oss vidare ut i natten.

Gruvön
Gruvön lyser upp natten

Gryning i Grums
Gryning i Grums

Vålberg, Slottsbron och Grums en ljummen sommarnatt är inte så hemskt som det låter! Vi traskade på med god energi och mötte gryningen med glatt humör. 

Sjätte dygnet, 380 km - 450 km


Trafik på E45
Ibland farligt på E45

Såklart att trafiken på E45 där vi stundtals fick gå inte var så kul, trots att vi var i vår fulla rätt att vara där så tyckte uppenbarligen de flesta bilister att vi inte hade där att göra för det tutades och pekades finger rätt så friskt. Men vi fick faktiskt oxå en och annan tumme upp och klapp - alltid något :)

Vi nådde Värmlandsbro och så småningom Säffle. I Säffle kunde vi njuta av någon slags brunch och komplettera upp energiförråden. Det vi fick med oss från CP3, som skulle komma att visa sig oerhört användbart, var en fleecefilt från IKEA. Med lite kreativitet och ett par skosnören kunde jag hänga den som en rulle under ryggan, perfekt!!

VGR
"Hemma"

Från Säffle traskade vi vidare mot Åmål. Rätt snart passerade vi gränsen till Västra Götaland och då kom insikten och saknaden efter K och barnen tillbaka med full kraft... Känslorna svämmade över och tårarna rann. Jag traskade då en bit framför Lisa så det märktes nog inte hur lessen och låg jag kände mig, men det gick över... Vi hade nu passerat 400 km och varit ute i 130 timmar! Nästa delmål var Billingsfors där det var dags för ny SMS-uppdatering till tävlingsledningen.

Paus

Eftersom vi hade ont om käk och inte ville dra ner till centrala Åmål så kontaktade Lisa några kompisar (Leif och Gunilla), som var jätteschyssta och köpte mat åt oss. Vi mötte upp dem strax utanför Åmål och satte oss sen i en skogsbacke och åt samt passade på att ta en powernap, för tröttheten började nu märkas tydligt!

Efter pausen fortsatte vi vår väg mot Billingsfors men det tog inte lång stund innan tröttheten tog över igen, och tempot sjönk... Vi kämpade oss fram till Edsleskogs kyrka.  Väl där konstaterade vi att det ju faktiskt finns en rastplats en bit fram - med en handikapptoa!! Vår favorittyp av svit!!

Varm och gott! Sagt och gjort, in och lås dörren, ut med filten på golvet och sen sov vi skönt i över en timme! Värdefull powernap! Men; nu hade vi varit igång i sex dygn, 144 h, och inte sovit mer än kanske 8-9 timmar. Inte alls bra! Kraschen skulle komma allt närmare...

Gryning
Vacker gryning i Dalsland

Därefter traskade vi vidare i gryningen och det blev faktiskt ganska varmt rätt så fort. Vi passerade Skåpafors och nådde Billingsfors vid sju-tiden.

Sjunde dygnet, 450 km - 515 km

Allt var förstås stängt i Bilingsfors men vi knackade på en ICA-butik som höll på att plocka in varor och kunde där få fylla på våra vattenflaskor - alltid något!

Vi tänkte att det är lika bra att trava på mot Ed och satte fart. Vägen mot Ed var ingen höjdare med ganska mycket trafik och nonchalanta bilister som uppenbarligen inte gillade att det gick folk på deras vägar. Dals-Ed nådde vi på eftermiddagen, då hade vi t.o.m. hunnit en powernap i en skogsbacke och eftersom Lisas fötter blev allt bättre kunde vi springa långa partier! Underbart!

På "den sista utposten" innan ödemarken kunde vi så bunkra upp inför den sista natten och få oss ett rejält mål mat. Alldeles utanför Eds camping la vi oss i en mjuk skogsdunge för en go powernap innan vidare vandring/löpning mot Kornsjö och Norge.

Vid Skotttjärn svängde vi in då det såg ut som det fanns toa, men det var bara omklädningsrum utan vatten. Vi passade på att vila fötterna en smula, när en kille kommer gående från sjön och kommer fram och hälsar. Det är Örjan från Ed som undrar vad vi pysslar med, så vi berättar om vårt äventyr. Örjan bjuder på vatten och banan, gôtt med lite extra energi :)

Vi når norska gränsen och Kornsjö ganska sent på kvällen. Vattnet är på upphällningen men vi ser en tjej stå och greja utanför sitt hus så vi frågar snällt om vi får fylla på och hon förser oss med allt vatten vi behöver plus att vi får en extra flaska som reserv. Vi går lugnt vidare genom ett ganska dött samhälle och kommer snart ut på landsbygden. Utmed vägen finns, som det verkar, ett stort antal konstinstallationer. Någon har skapat figurer av olika slag på bergshällarna och använt naturen som palett. Dessa installationer fortsätter följa vägen under lång tid - väl lång tid som det ska visa sig?

Mörkret faller, när vi ska få på oss pannlamporna är min lampa helt död. Liksom min powerbank!! Den var ju fulladdad nyss?! Vad i helsike?! Och ont om ström i mobilerna, bara att stänga av för att spara energi :(

Lisas lilla pannlampa funkar dock så vi samkör på den och fortsätter gå utmed vägen. Ibland blir det riktigt otäckt eftersom de kör som galningar utmed vägen och vi syns förmodligen inte så väl. Reflexväst hade varit riktigt bra, nåt att tänka på...

Ddet börjar att regna, och humöret faller i takt med att natten svartnar. Det är mörkt och skogen ger inget vänligt intryck - inte heller finns det några bra platser att stanna till på, och utmed vägen är för farligt.

Till slut hittar vi en liten avtagsväg som vi går in en bit på och sätter oss. Men i det läget mår jag inte alls bra, nu kom kraschen som legat och lurat under en längre tid... Det är svårt att beskriva i ord, men sömnbristen gör att jag förmodligen hallucinerar en smula för jag ser bara de otäcka skogsvarelserna från konstinstallationerna runt mig och hela skogen tycks tränga sig på. Har aldrig känt mig så liten och ynklig, Lisa förstår först inte vad som är på gång men när jag vägrar stanna kvar på denna plats som gud glömde så inser hon allvaret och gör sitt bästa för att trösta & stötta. Hon gillar iofs inte heller platsen, något känns fel där. Vi bestämmer oss för att gå vidare en bit och se om vi kan hitta något som är bättre...

Efter ytterligare någon timmes gång ser jag på GPS:en att vi gått lite för långt. Måste ha missat en avtagsväg? Vi backar tillbaka några hundra meter och hittar vägen, som bär rakt in i skogen... Suck - men vi måste ju följa vägen. Efter ett par hundra meter kommer vi fram till en förgrening, vilket håll ska vi åt? Det otäcka är att vilken väg vi än väljer så får GPS-pilen fnatt och bara snurrar runt, vi får liksom inte grepp om vart vi ska?! Jag backar tillbaka och försöker hitta rätt, men icke, oavsett vilken förgrening vi väljer så snurrar bara riktningspilen runt?! Nu är det otäckt så vi bestämmer oss för att stanna här och ta en powernap. Ut med filten och vi lägger oss som vi är. Efter en stund börjar jag frysa, och bestämmer mig för att ta fram bivibag:en. Underbar känsla att få krypa ner i något som är varmt och skönt så jag säger till Lisa att göra detsamma. Vi tvärslocknar och vaknar först vid 04:30 när det är ljust igen, skönt!! 

Vi får i oss en enkel "frukost" bestående av några energibars, lite nötter och den halva påse chips vi har med oss. Lyxfrukost!

Egentligen är det inte så konstigt att natten blev så galen och att jag kraschade totalt... Den ackumulerade bristen på sömn under alla dessa dagar i kombination med bristen på energi gjorde ju att vår verklighet förvrängdes. Sömnbrist kan faktiskt bli riktigt farligt, så det gäller att prioritera sömnen!

När vi fortsatte vår vandring, så var det inga som helst problem att följa GPS-spåret och vi kunde leta oss fram till gränsövergången. Så enkelt allt blir när hjärnan är fräsch och utvilad...

 

Åttonde dygnet, 515 - 545 km

Väl på svenska sidan ringde Lisa till sin Rolf. Vi behövde mat & vatten, och det lovade han att fixa och möta oss vid den lilla byn Krokstrand. Så vi gick dit, vilket tog ett par timmar, och sen la vi oss på nytt för att sova tills Rolf kom förbi och väckte oss med efterlängtad mat & dryck. Vilken ängel :)

Efter käket traskade vi vidare. Det var ingen enkel terräng, mycket uppför. Vid ett tillfälle tappade vi stigen i förhållande till GPS-spåret och kom helt fel men vi fortsatte att följa den stig vi kommit in på och tänkte vi hittar rätt senare, men vi kom istället fram till en fantastiskt fin villa precis vid vattnet där en norsk familj bodde (huset gick bara att nå sjövägen!), så vi frågade dem och de hade lite koll och kunde tipsa om att skogsvägen bakom huset borde leda oss rätt. De var väldigt nyfikna på vad vi höll på med och tog kort på oss, och erbjöd både dusch, bastu och sovplats :)

Men vi ville ju bara framåt, målet hägrade, så vi tackade och fortsatte framåt. Så småningom kom vi rätt och några kilometer före Näsinge mötte vi upp Rolf igen som kom med kaffe & lite mat. Och bäst av allt: nyladdad mobil!! Vad vi då inte visste, men kanske anat, var att det fanns en skara följare som lite oroligt/nyfiket undrade hur det gick för oss då vi inte hörs av på så länge eftersom vi varit offline!

Efter Näsinge visste vi att det snart var dags för en ny omgång obanat, där vi fått tips om att hålla till höger om GPS-spåret för att undvika de värsta branterna. Och med lite hjälp av GPS, lite tur och lite oväntat spårsinne kom vi perfekt förbi det partiet, som förvisso var värsta urskogen - jättejobbigt att forcera, men vi kom rakt in på en gammal stig som ledde oss rätt på GPS-spåret igen. Klockrent och vi var skitnöjda med att ha lyckats!

Dags för rullator
Efter 540 km kanske en rullator hade hjälpt sista biten?

Nu var vi snart framme vid E6 och efter passagen var det enkel landsvägslöpning. Vi kunde äntligen börja springa igen, och när det var 6 km kvar till mål messade vi Mia att vi var på gång. Ni anar säkert de känslor som rusade genom kroppen - vi kommer att klara Trans Sweden!! Förvisso över ett halvt dygn försent, men vad gjorde det, vi skulle ju iallafall gå i mål och få vår medalj :)

Snart var vi framme på Stensviksvägen, sista sträckan väntar. Och efter en sista backe upp, ser vi så på lite håll hur Mia och ett gäng personer står och väntar.

Endorfinerna sprutar i kroppen och hand-i-hand springer jag och Lisa äntligen i mål efter 183 timmar och 40 minuter. Sju dygn, femton timmar och fyrtio minuter!


Film: Mia Thomsen

Av sjutton startande kunde elva fullfölja och vi var bland dem! Vi hade lyckats med vår dröm och trots diverse bekymmer på resan så tog vi oss ända in i mål! Stor glädje!

Finishers
Glada men trötta finishers Trans Sweden 2018. Foto: Mia Thomsen

Hela vårt äventyr gick överlag fantastiskt bra! Det tog längre tid än förväntat p.g.a. skadebekymren men det blev heller aldrig så allvarligt så vi behövda överväga att bryta. Alla situationer som uppstod, vad det än gällde, kunde vi lösa med gemensamma krafter/insatser. Vi hade ingen planerad support under resan, som flera av de andra löparna. Men tack vare all den hjälp vi fick utmed vägen så gick det vägen ändå.

Efter målgången var det skönt med en rejäl dusch och lite mat hemma hos Mia. Sen kom sonen och hämtade mig och vi körde hem Lisa till Strömstad och fortsatte hem till Vänersborg - vår långa resa var nu till ända!


Två saker tar vi med oss som viktiga lärdomar. För det första: slarva inte med sömnen! Sömn är oerhört viktigt för att fungera på sikt. Vi (jag) kraschade totalt den sista natten... Ingen kul upplevelse! För det andra: support eller bättre planering av mat & energi. Vi klarade oss, men var ofta hungriga eftersom vi inte fick i oss tillräckligt med kalorier.

8 kommentarer till inlägget

Thobias Ligneman
1967 • Västra Ingelstad
#1
16 juli 2018 - 16:37
Imponerande! Grymt kämpat alla 17!
1970 • Bålsta
#2
17 juli 2018 - 10:14
Ni är ju galna. Men goa! Starkt jobbat, verkligen. Mycket bra skrivet också!
1967 • Vänersborg
#3
17 juli 2018 - 10:17
Tack Thobias & Mikael,

Ja @Mikael, en får nog vara lite galen för en så här grej :))
1975 • Trollhättan
#4
17 juli 2018 - 15:00
Äntligen fick jag läst den. Riktigt spännande läsning. Bra jobbat.
1981 • Lycksele
#5
17 juli 2018 - 23:28
Jag gissar på att det där kommer vara den mest inspirerande läsningen den här semestern. Inget jag skulle vilja göra riktigt än men grymt häftigt och riktigt bra jobbat.
1967 • Vänersborg
#6
18 juli 2018 - 07:23
Tack Tony o Tobias :)
1961 • Uddevalla
#7
25 juli 2018 - 18:31
Grattis till en fantastisk prestation båda två! Följde tävlingen, och särskilt då Lisa, denna otroliga kvinna som jag hade äran att få supporta lite på Bislett 24h 2017!(när jag ändå supportade maken...)
Kul, spännande läsning! Skrattade högt flera gånger! Lisas pizzaintag med sömn i halvlek :)), sömnförsöken på handikapp"sviten" :)...inte så kul, men ändå jättekul! Tack för att du delade med dig! Lycka till med GAX!
1967 • Vänersborg
#8
25 juli 2018 - 21:59
Tack Anett!!

Trots allt så var det mesta ändå fantastiskt roligt, även där och då, eftersom det var lättare att bemöta svårigheterna med ett skratt :)
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.