UTMB 2018 - Min upplevelse | Blogg: Dan Fallquist

UTMB 2018 - Min upplevelse

Inledning

Nu är det över ett år sedan jag skrev en racereport och det är verkligen dags att sätta senaste tidens äventyr på pränt.

Om jag backar bandet 1,5 år till Bornholm och det jävligaste jag gjort, tror jag att det är där någonstans min sinnessjukdom tar fart.

Någon gång i början på juni -17 när den värsta träningsvärken efter Hammertrail lagt sig kom de små funderingarna smygandes. Tankarna som hade passerat tidigare men aldrig klibbat fast. Nu satte de sig en efter en som knott på ett flugpapper.

Det började gå upp för mig att jag klarade mer än jag någonsin trott. Jag hade sprungit bra på Bornholm, stapplat in som bäste svensk, i ett startfält där 60% av löparna brutit loppet. Jag var redan nere i skiten.

Mycket vill ha mer

Att springa i Alperna då, bland berg så höga att man kan andas moln? Det vore väl något?

Jag hade full av beundran sett Youtubeklipp på bergslöpare som Killian Jornet, Anton Kuprica, Tim Tollefsen, Zach Miller och följt våra svenska stjärnor Emelie Forsberg, Ida Nilsson, Mimmi Kotka, Jonas Buud m.fl. men aldrig trott att jag i framtiden skulle bli så tokig. Vi pratar om övermänniskor som springer lika fort vilket underlag du än lägger under deras fötter. Det är de där löparna som gör milen på dryga halvtimmen i ett träsk.

Några månader senare står jag ändå där bland bergen. På en löparresa med STS Alpresor. Min syster tog med mig på en träningsvecka till Bad Gastein. Tack storasyster! Antagligen så hade jag väl pratat så mycket om dessa människor och traillöpning så hon fattat att jag redan var förlorad till bergstrollen.

Vi hade en vecka med underbara människor där vi sprang i extremt vackra omgivningar på dagarna och åt och drack gott på kvällarna. Flera av deltagarna på löparveckan har jag kontakt med fortfarande.

 

Det är något speciellt med bergen. Det är stort och mäktigt. Man känner sig liten och full av respekt och det är efter Bad Gastein som min bergsultratrailresa tar fart på allvar.

Bergslöpning är en stor sport i Sydeuropa och ett av de mest aktade bergsloppen i världen heter UTMB. Ultra Trail Tour du Mont Blanc. Det är 17 mil långt, 10.000 höjdmeter och går runt bergsmassivet med start och mål i Chamonix. En riktigt lång tur av vördnad och respekt genom Frankrike, Italien och Schweiz.

För att starta på UTMB krävs en hel del jobb. Man behöver ha gjort något liknande innan. För att få springa loppet krävs poäng. I detta fall behöver man 15 poäng. Jag hade gjort två 100miles lopp (GAX 100 miles i Ystad och Salomon Hammertrail på Bornholm) och tillsammans gav de 11 poäng. Jag behövde alltså 4p till och de kunde jag faktiskt få genom att springa ett 100mileslopp i Västerås. Det vore ju kul att ändå ha full poängpott. Men...så enkelt är det inte. När man väl har bärgat poängen krävs även att man har tur i ett lotteri för att vinna en startplats till UTMB.

Under hösten -17 känner jag mig lite trött och lättirriterad. Tänker att det säkert är den ökade träningsmängden kombinerat med en hel del på jobbet som är orsak så jag bestämmer mig för att göra en hälsoundersökning samt kolla mina blodvärden. Det visar sig att jag ligger lågt i järnnivå. Får utskrivet järntabletter och råd om järnrik kost. Läkaren utesluter magsår. Mina värden stiger och vid nästa kontroll är de uppe på normala igen. I övrigt alla värden ok. Skönt.

Jag anmälde mig till Black River Run i Västerås. Det skulle ge mig de sista poängen och möjligheten att kanske kunna vinna en startplatslott till UTMB.

Åker till Västerås och provspringer. Efter lite rekning av banan kändes det ok. Banan är tekniskt snäll och kan jag bara hålla mig ifrån skador eller sjukdom så känns det som en bana som passar mig ganska bra.

Black River Run är en relativt platt 16km varvbana som innehåller lite stig, grus, cykelväg och motionsspår. 

Dagarna går och hösten-17 springer jag Black River Run bland en majoritet skäggprydda män. Det är nog en lika oskriven regel med skägg i ultralöpning som rakade ben i en cykeltävling.

Jag förberedde mig som vanligt ganska noga. Anledningen var inte att göra en bra tid utan mer för att jag vill få en så behaglig resa som möjligt. Min plan var att köra på energi som jag vet fungerar. Mitt upplägg är att försöka äta så vanlig lättsmält mat som möjligt och inte krångla till det med alltför udda energikällor. Jag hade energi i form av tortillabröd med hummus och oliver (en favorit), korvbröd med messmör, bananer, utprovad gel som jag haft förut, Vitamin Well no1 och lite smågodis.

Jag valde att springa i shorts och t-shirt i merino/syntetblandning från SuperNatural, min beprövade gamla väst från Ultimate Direction med den lätta pannlampan från Lumonite nerpackad från start. Ville inte behöva leta efter den i någon väska i ett mörkt och kallt supporttält. Allt som kunde planeras innan försökte jag planera.

Skovalet stod mellan två favoriter från Skechers och Altra men eftersom Altra Lonepeak fungerade så bra på Bornholm så föll valet på dem. De var lite slitna men skulle nog ändå fungera 16 mil till.

Funderade även på att ta med mig hörlurar för att kunna lyssna på musik om det skulle bli långtråkigt men valde bort dem pga. ev. krångel och den irritation det skulle föra med sig. När man blir trött (och det blir man) är det en stor fördel med struktur och att de få saker man ska göra är enkla och lätta att förstå. Man är liksom ingen Jeopardyaspirant efter ett dygns löpande och jag är därför ganska noga med upplägget inför ett långt lopp.

BRR

På plats i Västerås tillsammans med familjen ser jag en del ansikten jag känner igen. Jag träffar på Maria och Mia från Skåne som jag blev bekant med på löparresan i Bad Gastein. Jag ser Fredrik Hartman från Örebro och min gamla barndomskompis Tony Wikman från Hällefors. Mats Liljestrand från Team Skavsåret är såklart på plats för att springa 50miles.

Namn som jag sett i tidigare startlistor och på nätet svischar förbi när jag läser startlistan. Hannes Svensson som likt jag tävlar för Umara skall springa. Gustaf Sjösvärd i sandalerna är på plats. Joacim Martinsson som jag sett på GAX i Ystad, Anders Hellner, David Rystedt och Maier är namn jag känner igen. Nervöst.

Rundan på 16km avverkas tio gånger. Det känns riktigt bra i början och timmarna rullar på.

Förmiddag och eftermiddag passerar. Kvällen kommer och det blir mörkt. Efter 6 varv får man om man vill ta hjälp av pacer. Det är riktigt trevligt att ha någon att prata med, någon som håller upp humöret och som peppar genom att läsa upp trevliga heja-sms när man kommer in i de ofrånkomliga svackorna. Någon som påminner en om att det är dags att äta när magen inte vill ha eller när man glömt. Någon som håller tempot uppe.

Jag börjar i ett behagligt jämnt tempo och min puls ligger på rätt nivå. Det känns bra. När vi går in i natten kommer jag få sällskap.

Med hjälp av polare Björn Lind som ovärderlig pacer sista 4 varven,  otroligt effektiv och peppande familj lyckades jag göra min bästa 100 miler. Björn var verkligen till stor hjälp med sitt sällskap, engagemang och farthållning. På de tre sista varven går jag lite på den lite småknixiga delen i skogen men för det mesta springer jag. Det blir en vacker Stålmannenvurpa på den plattaste grusvägen ner mot kolonilotterna men förövrigt står jag på benen.

Jag springer banan som delvis går längs Svartån på 18,5 timme och landar på en 6e plats.

Det kändes som ett mycket bra disponerat lopp. Jag var ganska snabb i depån och energin funkade bra. Sista varvet får jag extra push av Björn att försöka ta en placering och bara det är en liten historia i sig. Tack Joakim ”Kimmen” Martinsson för en fight med några km kvar, och ett stort grattis till din Grand Slamväst.

Så, BRR gick långt över förväntan, jag hade nu jag mina 15 poäng och innan värsta lyckoruset lagt sig var jag redan någon annanstans i tankarna. Frankrike, UTMB...alltså Ultra Trail du Mont Blanc. 

Jag frågade coach Pelle Nyberg som varit med på denna löparresa sedan Bornholm Hammertrail. Svaret från Pelle var väntat. -Dan, det är klart att du ska söka till lotteriet! 

Ansökan

Jag anmälde mig i grupp tillsammans med Björn som tog sina sista poäng på Sätila Trail. Nu skulle vi få vänta en stund innan lotterna drogs. Vi hade ca 40% chans att vinna en startplats på årets lotteri. I bakhuvudet på oss båda fanns ändå en konstig liten förhoppning om nitlott. Det skulle innebära mer tid till att träna backe på. Visst, jag hade sprungit en hel del i skogen men jag var inte någon van bergslöpare. Jag kände mig inte redo ännu. Att springa/gå konstant två timmar uppför, fortsätta med samma sak likadant nerför och sen upprepa det 10 gånger i rad är en helt annan sak än att springa ett par vändor i Bryngfjordsbacken därhemma.

Men, skulle jag nu ha tur i lotteriet, lyckas att knipa en plats så kunde jag faktiskt inte åka utan att vara förberedd så Pelle skrev träningsprogrammet riktat mot lång bergsultra. Det innebar inte så mycket fart som tidigare men en hel del långpass och backlöpning, med fördel i skogen. Jag körde även spinning och bålstyrka, rörlighet, stretch och foamroller.

Hösten gick fort och träningen flöt på utan några större avbrott.

Med några kompisar startar vi upp något vi kallar Tuggetrail. Vi springer på grusväg och stig i närheten där jag bor med start från en motionsanläggning som heter Tuggelite. Under den mörka perioden sprang vi reflexbana med pannlampa. Vi sprang oavsett väder och ibland hade vi mycket snö att pulsa igenom. Grym träning. Det behöver inte gå jättefort för att det ska vara snorjobbigt.

Jag fortsätter mitt samarbete med Pelle Nyberg och månad efter månad med backe i fokus betas av.

Under höst och vinter gör jag även några turer till favoritskogarna i Hällefors där det blir löpning på de underbart vackra Silverledsstigarna med rävarna Hasse Byrén, Claes Frisk, Andreas Heino m.fl.

Någon gång på senhösten får jag tyvärr lite problem med hälsporre. Något som jag haft tidigare och som nu kommit tillbaks. Jag får tips av min fru att testa byte av skor. Jag köper ett par nya LonePeaks eftersom jag gillade modellen, men hälproblemen vill inte riktigt ge med sig trots skobytet eller den rehab som Pelle hjälpt mig med. Jag byter skor igen till en modell jag haft tidigare. Jag går tillbaks till Skechers. Köper två varianter, en trailsko och en vägsko. Det funkar. Efter en månad har jag endast lite känning när jag går upp på morgonen. Underbart. Ni som haft hälsporre vet hur jävligt det är. Det kan ta lång tid att bli av med. Numera varvar jag mellan olika modeller och håller tummarna.

Snabbspolning…oktobermörker…novembermörker…decembermörker…jul…nyår…LOTTNING UTMB!

Den 11 januari satt jag som vanligt framför datorn på jobbet, men den här dagen var extra speciell. Kl 10:00 skulle lottningen ske. Mina (och Björns, eftersom vi anmälde oss i lag) chanser att komma med var ca 40%. Med spänning sitter jag och uppdaterar webbläsaren och tillslut dyker det upp på skärmen. Det står med grön text att jag vunnit en startplats i 2018 års upplaga av Ultra Trail du Mont Blanc. Lätt svettig smsar jag Björn och får det bekräftat. Vi är med!

Visst, det kanske hade varit bra med ett års träning till men när man är fullt frisk kroppsligt och mentalt och man vinner en plats i lotteriet så tackar man inte nej.

Den återstående vintern går fort. Håller mig till träningsprogrammet. Vi firar påsken i Skåne och jag passar på att springa lite på Skåneleden. Snön vräker ner och det blåser storm.

 

Det är ändå bra träning inför första loppet för året som blir North Coast Ultra i Danmark. Med gubbarna Jonas Evaldsson, Per Kullgren, Peo Nilsson, Martin Ehrencrona och support av Pers mor tar vi minibuss till Tisvilde för en 5milare på 725 höjdmeter. Ett mycket trevligt lopp och en helt ok insats.

Golfsemester

Tar en vecka ledigt från löpning i maj och spelar golf i Spanien. Jättetrevligt. men fruktansvärt spel.

Sommaren brukar starta upp med Stockholm Marathon, och så även i år. I år kunde tyvärr inte min barndomskompis Kent följa med men jag träffar ändå några bekanta från Karlstad. Vi springer i ett hett men vackert Stockholm. Utan att ha något tidsmål går det bra på 3,5h. Njuter av huvudstaden och äter gott med trevligt sällskap på lördagskvällen.

Semestern drar igång med ett besök till Hällefors och tävlingen Silverleden på en dag. Som vanligt grymt kul att komma tillbaks till mina hemtrakter och springa med kompisar. Loppet går jättebra och jag får ett kvitto på att all träning ger resultat. Jag förbättrar mitt PB med trekvart.

 

Två veckor senare åker jag upp till Torsby för att springa Råaloppet. Ett terränglopp på dryga tre mil mellan Långberget till toppen på Branäsberget. Vet inte om jag fortfarande hade lite av Silverleden i kroppen för det svarade inte riktigt som det borde. Första delen var mycket trevlig och jag hade sällskap av Henrik ”Östa” Östlund men efter 2 mil blev det riktigt tungt och jag fick dra ner på farten. Tror även jag var lite dålig på energiintaget. Sträckan mot målet är riktigt tuff där man de sista 3km tar en stigning på ca 400m till toppen av Branäsberget. Med bara 50m från mål och ett försök till spurt får jag dimsyn och fruktansvärt illamående. Jag går i väggen totalt med målet strax framför mig. Är på vippen att svimma men repar mig efter att stannat någon minut. Jag stapplar i mål men mår inget vidare. Jaja, jag tog mig ändå i mål. Vissa lopp går inte riktigt som man vill.

Slutet av semestern tillbringar familjen i Skåne. Jag hjälper till som funktionär på GAX och jag passar på att träna på att hålla mig vaken samt att löpa lite på Skåneleden. Träffar många trevliga och positiva löpare.

Efter GAX åker vi över till Danmark och har en jättetrevlig dag med familjen på tivolit Bakken strax utanför Köpenhamn. Träningen går som planerat men tiden rusar.

Det börjar bli nervöst. UTMB närmar sig snabbt med start den 31 augusti. Jag tränar mycket backe med stavar och full packning. Jag går igenom utrustningskraven och jag handlar på mig grejer eftersom. Det är en del planering som behöver göras.

Den obligatoriska utrustningen på loppet är som följer:

Basic kit

Pack destined to transport mandatory equipment throughout the race.

Mobile/cell phone with international roaming allowing for its use in the three countries (load in to its memory the organisation`s security numbers, keep the phone on, don`t mask your number and don`t forget to leave with the battery fully charged)

Personal beaker 15 cl minimum (bottles or flasks with lids are not accepted)

Supply of water of 1 litre minimum

2 torches in good working order with spare cells/batteries for each torch
Recommendation : 200 lumens or more for the main torch

Survival blanket of 1.40m x 2m minimum

Whistle

Self adhesive elasticated bandage which can serve as a bandage or strapping (minimum 100 cm x 6 cm)

Food reserve
Recommendation : 800kcal (2 gels + 2 energising bars each of 65g )

Jacket with hood which will withstand bad weather in the mountains and made with a waterproof* and breathable** membrane (eg. Outdry)
*minimum recommended 10 000 Schmerber
**RET recommended inferior to 13
- the jacket must, imperatively, be fitted with an integrated hood or one which is attached to the jacket by the original system designed for that purpose by the manufacturer.
- the seams must be sealed.
- the jacket must not have sections of fabric which are not waterproof, but air vents fitted by the manufacturer (under-arm, in the back), since they do not damage in any obvious way the impermeability, are accepted.
It is the runner`s responsibility to judge, with these criteria , if their jacket fits the regulations stated and so  bad weather in the mountains, but, during a check, the judgment is made by the person in charge of the check or the steward.

Long-legged trousers or race leggings  OR a combination of legging and socks which cover the legs completely

Cap or bandana or Buff®

Additional warm second layer : a warm second layer top with long sleeves (cotton excluded) of a weight of  a minimum of 180g  (men`s size medium (M) )
OR the combination of a warm long sleeved underwear  (first or second layer,cotton exclude) of a minimum weight of 110g  (men`s size medium (M) ) and a durable water repellant (DWR protection) windproof jacket*
*the wind-proof jacket does not replace the mandatory waterproof jacket, and vice versa

Hat

Warm and water-proof gloves

Waterproof over trousers

ID – passport/ID card

Vid extra varmt eller kallt väder så kan tävlingsledningen även komplettera med ytterligare utrustning.

Jag hinner jobba tre veckor efter semestern innan det är dags att ge sig av till Chamonix. Vi åker bil. Det är jag, Björn Lind (UTMB) och Johan Norbäck (CCC) som ska dela på körningen ner genom Europa. Vi har genom HomeAway fått tag på ett fint boende för 6 personer 200m från starten av UTMB och läget kunde nog inte vara bättre.

Resan ner går bra. Vi stannar till och tankar, äter och turas om att köra. Vi lyckas tajma färjan mellan Danmark och Tyskland perfekt. Det är ett trevligt avbrott och bensträckare. Tiden rullar på. Det tar sin tid med bil och jag börjar inse att det inte kommer att gå lika lätt på vägen hem.

När vi efter en lång resa äntligen närmar oss Chamonix blir vi nog lite tagna av de mäktiga vyerna.

Det är stort, det är vackert och jag får en blandad känsla av litenhet, ångest, eufori och svindel när jag tittar upp mot topparna.

Efter lite navigering och parkeringsbekymmer i stan kommer vi till slut fram till vårt boende i centrala Chamonix. Vi ställer vår bil i garaget och vi letar oss fram till vår lägenhet som ligger några trappor upp.

Björn kommer tillslut på hur man öppnar dörren till lägenheten som överträffar våra förväntningar. Den är kanonfin och det råder ingen tvekan om att vi kommer trivas bra här de närmaste dagarna.

 

I vår lägenhet får vi plats med sex personer. Vi är två som ska springa UTMB, jag och Björn Lind och två som ska springa CCC, Johan Norbäck och Martin Ehrencrona. Till Chamonix som support till löparna följer även Johans polare Ulf Persson och min arbetskollega Pär Andersson.

Dagarna innan loppet är inte svåra att få att gå. Vi strosar runt i den jättefina byn där vi besöker den stora mässan med rese/lopparrangörer och små stugor med all tänkbar utrustning för traillöpning.

Köpte med mig några minnen från bodarna. Det blev ett par kepsar, vattenflaskor, små softflasks för gel och ett par solglasögon. Det var en underbar stämning och vackert väder. Vi äter gott av både raclette och pizza.

Vi underhållslöper lite på fina stigar och vi stöter på proffslöpare som Zach Miller, Emelie Forsberg, Jim Walmsley, Anton Kuprica och TimTollefsen. Det känns overkligt och man blir faktiskt lite "starstrucked".

Pär hyr elcykel och utforskar närområdet och någon annan tar kabinlift till en topp för att njuta av utsikten och en kall öl. Vi har det riktigt gott när vi försöker toppa den sista formen med aktiv vila.

Nummerlappsutlämningen sker vid skolan och det är nog där som det börjar bli lite på riktigt. Stämningen i salen är allvarlig. I samband med utlämningen av nummerlapp gör arrangören stickprov på att man har med sig den obligatoriska utrustningen (som sedan blir utökad med cold weather kit pga. dåligt väder)

 

Cold weather kit (can be deemed necessary by the organisation, according to weather conditions)

Protective eyewear ***

3rd warm layer  (intermediary layer between the 2nd layer and the waterproof jacket)

Recommendation : fleece or compressible down jacket

Robust and closed trail-running shoes (minimalist or ultralight shoes excluded)

Vi fick bl.a. visa upp regnjacka som synades noga i sömmarna för att kolla att den är tejpad och står emot det dåliga vädret som förväntas. Allt går bra som tur är och vi får vår nummerlapp.

Vi får även en dropbag där vi kan lägga kläder, skor och näring i. Den körs ut av tävlingsarrangören till Cormayer som vi förhoppningsvis passerar efter 8 mil. I Cormayer tar de flesta löpare ett lite längre stopp för att få i sig lite fast föda, någon varm dryck, byta kläder och skor eller kanske sova en stund.

Vi försöker njuta den tid som är kvar innan loppet. Det blir mycket pizza och fina promenader runt i byn. Konie simulerar höghöjd med hjälp av cigarett.

Efter en nervös sista kväll där packningen kollas både en och tio gånger och en natt med halvbra sömn är det då dags.

Samma dag som starten för UTMB går startar även loppet CCC. Johan Norbäck och Martin Ehrencrona startar kl 09:00. Hoppas de skriver egna RR framöver men jag kan ändå berätta att de gör riktigt fina prestationer. Johan på 16:44 och Martin på 18:38.

Start för UTMB är 18:00. En sista check i lägenheten och vid femtiden så börjar jag och Björn gå mot starten. Vi har nog båda fjärilar i magen och försöker hålla skenet av självsäkerhet uppe men jag antar att vi båda känner oss som kor på väg till slakt.

Det regnar och vädret ska bli sämre. Arrangörerna har dragit om rutten pga. både rasrisk och kyla men sträckan och höjdmetrarna är detsamma. Vi kör med långa tights och regnjacka från start eftersom mörkret kommer redan två timmar senare och temperaturen kommer att sjunka. Ett bra val.

Eftersom vi är tidiga till start så kommer vi ganska långt fram och vi har kanske 50 meter lång kö med löpare framför oss. Vi träffar en svensk kille med respektive och tiden går fort när vi står och småpratar lite med dem.

-Bröstvårtorna! skriker Björn. -Jag har glömt att tejpa mina bröstvårtor! Jag inser att jag gjort detsamma. Med tio minuter till start står vi där med pupparna exponerade för både regn och deltagare för att i panikstress klämma dit lite Leukoplast.

Strax efter så hör vi de välkända tonerna av Conquest of Paradise med Vangelis och håren reser sig både på armar och huvud. Det går ett vrål genom deltagarna. Det ångar av löparna likt varma travhästar. När den låten spelas vet alla att det är skarpt läge. Nu är det dags för slakt. Nu ska vi ut på vår tuffaste resa någonsin. Shit. Magen nyper ihop och jag blir tårögd. Jag känner mig otroligt priviligerad, stolt, nervös, euforisk, rädd och utvald. Jag fick komma hit på första lottningen och jag känner en skyldighet att göra mitt yttersta.

Starten går. Jag och Björn likaså. Det dröjer ett par hundra meter innan vi kommer igång med löpningen. Den första biten går på asfalt och vi lämnar Chamonix bakom oss. För de flesta tar det nästan två dygn innan de är tillbaks. 2300 deltagare skall försöka springa 171km och 10.000 höjdmeter.

Nervositeten släpper ganska omgående efter att vi börjar springa. Nu är vi på väg. Nu gör vi det här. På riktigt.

Den första byn Les Houches når man redan efter 8km. De första 8km är platta och det är relativt lättlöpt. Ganska skönt att börja lite soft men jag märker redan här att många har svårt att hålla nere farten. Även jag dras med lite i tempot. Allt flyter på och Björn och jag springer och småpratar.

Det känns som om alla är ute och hejar på oss på fredagskvällen. Koskällorna dånar i huvudet. Någon vill bjuda på grogg men även om det är fredag så infinner sig inte den rätta stämningen för att ta en drink. Vi dricker lite sportdryck och gör oss beredda på hur det kommer att kännas att bestiga så långa backar som vi har framför oss.

Den första toppen är en av de lägre och heter Le Délevret. Den ligger på ca 1850m. Det känns jätteskönt att klara av den och på så vis få en känsla av hur kroppen klarar backe under lång tid bara uppför. På väg ner tappar jag för en stund bort Björn efter en paus för att sätta på mig pannlampa och vattna blommorna. Vi hittar dock varandra snart igen.

När vi kommer ner till ett upplyst Saint-Gervais står stånd efter stånd uppdukade med sju sorters kaka, korv, ost, frukt och flera varianter drickbart. Det är en riktigt stor depå. Försöker få i mig så mycket det går av sockerkaka, ost och cola. Inga fel på energinivåerna. Jag har ända sedan start varit noga med att äta gel och dricka sportdryck men det är skönt att bryta med andra smaker.

Vi går ut från Saint-Gervais mot toppen Croix du Bonhomme som är en av de högre på ca 2500m. På vägen upp som är lång och tar tid finns två matstopp vid Les Contamines och La Balme. I Les Contamines står min kollega och support Pär och jag kan byta mina tomma påsar med tömda geltuber och sportdryck mot nytt.

Det är trevligt att se ett bekant ansikte och Pär fixar sitt jobb som support galant. Efter lite ”tycksyndommigprat” småjoggar jag vidare ut i mörkret. Nu kommer jag inte se Pär förrän nästa dag.
Äter och dricker och känner mig fortfarande helt ok efter 3 mils löpning. Loppet fortsätter uppför. Uppför. Uppför. Det tar liksom inte slut. Vi passerar La Balme och jag inser att vi har lika långt kvar att gå…uppför.

På något vis så maler vi ändå på och när vi nått toppen så börjar vi se fram emot maten i Les Chapieux. Här kan man ta en vilopaus om man vill men vi känner oss ok efter lite mat så vi väljer att fortsätta i sakta mak. Jag blir förvånad över att det inte är så mycket löpning. Stigarna är så smala och branta både uppför och nerför så jag powerwalkar den större delen.

Vid Les Chapieux har Björn och jag varit ute i 8,5 timmar och vi har avverkat 5mil. Det låter nog inte särskilt bra om man har ex. Stockholm Marathon som referens men tro mig, det är omöjligt att föreställa sig detta om man inte gjort det förut. Vi lämnar vår depå klockan 02:30 på lördagsmorgonen och inser att vi har gott om tid innan de drar repet vid 05:15. Det känns skönt att ha lite tid bunkrad men samtidigt lite nervöst. Har vi kanske gått på lite för hårt?

Det är bra att dela upp loppet i delmål och jag kanske gör fel eftersom jag redan börjar fantisera om det längre stoppet vid Courmayer på den Italienska sidan. Vi är fortfarande i Frankrike och har 8km uppför innan vi ens når gränsen mot Italien vid Col de la Seigne som också är en av de högre topparna på runt 2400m.

Det är väl här någonstans, strax efter gränsen som jag får hålla tillbaks Björn lite eftersom jag inte kan springa på riktigt lika fort som honom nerför, men jag känner också att jag ligger för högt i puls för att klara den farten hela den långa sträcka som är kvar. Jag blir faktiskt förvånad att Björn klarar av att hålla den höga farten med det skadedrabbade år han haft. Vi sänker farten och det känns mera behagligt. Vi försöker få igång några medtävlare genom att skrika -GOOD MORNING när gryningen kommer men det är bara någon enstaka som svarar. Det har blivit tyst, sammanbitet och fokuserat. Alla är i sina egna små bubblor av smärta, hopp och förtvivlan.

Den värsta nerförsbacken kommer ner mot Courmayer. Vi ser byn tydligt nere i dalen men det känns som om vi inte rör oss ur fläcken. Det är brant och det är många höga avsatser som man med får ”stavhoppa” ner. Björn börjar känna av i sina lår. Det är inte kul när framsida lår inte vill vara med när man springer nerför. Vi tar det därför försiktigt nerför och vi blir passerade av ganska många löpare på vägen till kontrollen. Italienska Courmayer är vackert och påminner om Chamonix. Vi springer med bra humör genom byn med vetskap om att här blir det en längre paus.

 

Nu ska vi se till att få varm mat och dryck, byta kläder, ta hand om våra fötter och bara få vila en stund. När vi springer in mot den stora salen där många löpare redan sitter känns det som en liten seger. Vi är nästan halvvägs! Klockan visar 08:30 och vi ligger fortfarande före tidsschemat. Björn hänger i.  Dropbagsutlämningen funkar perfekt och vi hittar ett bord där vi slår oss ner för en välförtjänt rast.

Vi äter pasta, olika sorters kakor, lite ost och dricker…KAFFE!!! Jag småpratar lite med Martin Scharp som kommit lite tidigare än oss till depån. Han ser relativt oberörd ut. Han kan nog springa hur långt och länge som helst.

Vi plåstrar om oss själva och byter strumpor och t-shirts. Jag låter bli att byta skor. Mina Skechers Go Trail Ultra Max 5 har funkat jättebra så de får hänga med andra halvan också. Tiden går jättefort. Skulle vilja vara kvar i den sköna värmen och ta igen mig en liten stund till. Både Björn och jag vet att det inte kommer hjälpa oss utan istället kommer det göra oss stela och trötta, så vi ger oss iväg mot det stora kraftprovet två mil längre bort. Grand Col Ferret. Det är den högsta toppen på 2529 och gränsen mellan Italien och Schweiz. Vi får göra ett stopp i naturen på väg uppför efter Courmayer men vi är båda förvånansvärt nog helt ok i magen. Det börjar med en brant stigning upp till Refuge Bertone och sen fortsätter det i ganska flack terräng uppe på 2000m höjd i ungefär en mil. Jag märker att Björn börjar få lite kämpigt att springa när det blir nerför men vi hänger fortfarande ihop.

Vid Arnouvaz depå får vi veta att vädret slagit om och det är snöblandat regn och kraftig vind på toppen Grand Col Ferret. Känslan i vinden på toppen motsvarar -10 grader enl. en funktionär och de ber oss därför ta på oss extra kläder. Långa tights har jag redan på mig men jag kompletterar med regnjacka. Vägen upp är tuff och den känns lång. Det blåser kraftigt och det regnar. Jag kör på och när jag vänder mig så ser jag inte Björn längre. Jag stannar till vid en större byggnad och väntar men han kommer inte. Till slut börjar jag gå igen. Han kanske är före mig? Jag kör på ganska hårt uppför i regn och blåst för att hålla värmen uppe och när jag når toppen så snöar det. Värmetält är utplacerade för de som blivit nerkylda. Det är riktigt kallt och jag tar upp min GoPro för att dokumentera skiten. Ingen Björn i sikte. Jag fortsätter nerför och vill bara komma därifrån så fort jag kan. Efter några hundra meter på väg nerför får jag se någon jag känner igen sittandes efter stigen. Det är Björn. Ingen av oss förstår hur vi kunde gå om varandra men jag har en teori om att det var då jag filmade uppe på toppen. Vi pratar en stund och försöker sedan ta oss ner tillsammans mot nästa stopp i La Fouly. Vi försöker springa men det går inte så fort. Björns framsida lår vill inte vara med och han har riktigt jobbigt nerför. Jag väntar in Björn några gånger innan jag beslutar mig för att köra ensam till La Fouly för att ta en längre paus i stationen och vänta in Björn där. Efter en behövlig paus och några minuters väntande ringer min telefon. Det är min fru som talar om att hon fått ett samtal från Björns fru. Björn har ringt henne och berättat om att han kommer kliva av i La Fouly. Benen funkar inte nerför längre och här slutar tyvärr UTMBresan denna gång för Björn. Riktigt starkt krigat i 12 mil med så lite träning och så mycket skador. Ett klokt beslut men säkert fruktansvärt tufft i stunden.

Klockan är 17:30 och jag har varit vaken nästan ett dygn. Nu är det jag mot banan. Jag har tappat lite tid mot reptiden men har fortfarande stor marginal eftersom man inte behöver lämna depån innan 22:30. 5h tillgodo. Skönt.

Jag försöker tänka positivt. Det är fortfarande ljust och jag känner mig relativt ok i kroppen men jag börjar bli trött i huvudet. Försöker springa när det går och trycka på i stavgången när det blir tekniskt. Jag träffar på en tjej från Sverige som jag pratar lite med och det gör att kilometrarna tickar på snabbare.

Nästa station kommer Pär att supporta på. Det känns bra. Jag har en ganska lång och lättsprungen utförslöpa innan det bär uppåt 400m mot vackra Champex-Lac. Den sista biten suger verkligen musten ur benen och jag börjar bli trött. Mörkret är på väg när jag kommer in till depån där Pär står troget och väntar. Jag börjar bli less på sockerkaka och ost. Normalt sett brukar jag ha med mig egen energi och sånt som jag vet att jag tycker om. Man blir lite kinkig med maten efter 26h i rörelse. Svartvinbärsgel funkar i 12h men sen blir det fruktansvärt sött och slibbigt. Magen tål inte vad som helst och man måste överväga vad man kan och inte kan äta. Risken är att man blir illamående och det kommer upp igen. Det är i Champex-Lac jag första gången i loppet jag gör ett stort misstag och äter för lite. Det kommer straffa sig senare.

Jag har tre toppar kvar. Eller, inte riktigt. Det är två höga toppar följt av två mindre. De har dragit om banan något eftersom det varit ett ras samt att sista biten är lite för farlig med tanke på vädret. Den totala längden och stigningen är dock densamma. De två följande topparna är en mardröm. De känns som exakta kopior av varandra med brant slingrande stig. Det är kolsvart. Jag mår illaoch det går sakta. Jag ser en orm av ljus som letar sig mot himlen och vägen till toppen känns oändlig. Någonstans här passerar vi genom en stuga. De har dragit slingan så man måste passera genom den. Det första som händer är att jag slår huvudet i dörrposten när jag ska kliva in. Väl därinne finns bänkar efter väggarna där löpare ligger med silverfiltar på sig. Jag är förvirrad och det är en kuslig stämning på något vis. Det känns som jag är i en lodge i Twin Peaks. Snart dyker säkert Bob och några dvärgar upp i mörkret och pratar baklänges med mig. Jag har flera skumma minnen från dessa två toppar och jag kan se i efterhand att sträckan på 10km mellan Trient och Vallorcine tar 3 timmar och 40 minuter. Något som jag dock kommer ihåg mycket tydligt är de konstiga synvillorna som dyker upp på grund av min utmattning och energibrist. Jag ser personer som ska scanna min nummerlapp, jag ser kor, får och ett stort troll efter stigen. Inget av dem är på riktigt utan visar sig vara träd och stenar med mossa när jag kommer närmare. Jag är fullständigt övertygad att någon tryckt reklam på de platta vita stenarna som ligger på stigen. Reklamen övergår sedan till symboler av olika slag med skarpa svarta konturer. Stenarna har tryck med UTMB-logon, hårdrocksgruppsmärken, glada grodor, snökristaller och kors. Det är så tydligt att jag samtidigt som jag är övertygad om att jag ser i syne ändå måste stanna, böja mig ner, lysa med pannlampan och fokusera blicken i backen för att få det att försvinna. Men det försvinner inte. Symbolerna är kvar och de är kvivskarpa. Jag blir lite rädd när jag förstår att jag nu nog är totalt dränerad på energi. Jag trycker snabbt i mig två geltuber svartvinbär och dricker min beprövade Vitamin Well. Ett steg till. Man kan alltid ta ett steg till.

På något vis tar jag mig ändå till Vallorcine och klockan är 04:30 på morgonen. Jag är dimmig, illamående, frusen, trögtänkt och har ont i hela kroppen.

Pär är på plats i depån. Sjukt nog tänker jag att det måste vara jobbigt för honom att gå upp så tidigt. Det här är det absolut tyngsta partiet jag har i loppet. The botten är verkligen nådd, men mitt nästa stopp är faktiskt Chamonix. Jag kan se ett ljus i tunneln. I sista depån tar allt lite längre tid. Jag har svårt att få ner mat och dryck eftersom jag mår illa. Pär försöker peppa mig men jag orkar inte samla några krafter och jag kan tänka mig att han tvivlar på att jag ska resa mig och ta mig ifrån depån överhuvudtaget. Jag är ett litet skrap och vill bara ta igen mig en stund till. Jag skickar en videosnutt hem till familjen med mina känslor just där och då i hopp om medömkan. Pär tar fram flaskan med ingefärashot och ber mig ta en slurk mot illamåendet. Kanonidé, tänker jag och halsar några klunkar för att någon minut senare stå utanför tältet och hulka. Som tur är så klarar jag mig från att kräkas. Det blev nog en chock för magen.

När jag lämnar tältet är det fortfarande mörkt. Den andra natten går mot sitt slut och jag bestämmer mig för att haka på en kille som jag tror var japan. Jag orkar inte följa några snitslar längre så jag lägger mig i rygg och bara följer efter honom två meter bakom. Japanen får göra jobbet nu. Han frågar om jag vill springa förbi men jag säger nej. Jag vill inte dra. Jag vill bara göra det så enkelt för mig det bara går just nu.

Vi går på en ganska lång rak väg. Det är enformigt. Jag är extremt utmattad och trött. Det är kolsvart och det enda ljud jag hör är det monotona pickandet från mina stavar som är sövande likt en Moraklocka. Då händer det. Jag somnar i steget. Jag kommer på mig själv att stappla till och vingla iväg åt höger ut på gräset. Jag somnar ytterligare två gånger på vägen mot nästa stigning. Japanen undrade nog vad han hade för en vimsig svensk bakom sig. För första gången i loppet tar jag en Alvedon mot värken som skriker i kroppen och hoppas det ska lindra smärtan. Dricker en halvliter sportdryck i ett svep.

Jag har nu två stigningar kvar och jag kommer i slang med en engelsman som är mycket trevlig. När solen återigen kommer upp händer något. Från att varit totalt utmattad och bara vilja sova så vänder det. Det är som om någon hällt i mig en termos kaffe och tänt en blåslampa mot röven. Jag känner mig piggare igen. Ljuset har en extremt stor påverkan på energinivåer och motivation. Det börjar verkligen lätta. Jag har tagit mig igenom natten och nu kommer inget mera mörker på denna tävling. Jag blir social och glad igen och känner för första gången mig helt säker på att klara loppet. Stigen fram till slalombacken är teknisk men det gör inte så mycket eftersom jag är laddad igen, det är ljust och jag ”bara” har runt 12km km kvar.

En sista stigning väntar i form av La Flegere. Man ska ta sig ända upp till toppstationen på slalombacken och där är även den sista vätskedepån innan den sista lättlöpta biten mot Chamonix by börjar. Det är en seg stigning men den är tekniskt snäll så det är bara att nöta på uppför med stavarna.

Jag får i mig en hel del vätska på toppen igen och jag känner mig ok. Det är dags för slutspurten. Nu är det bara nerför in mot mål. Mitt humör är åter på topp och jag har fått tillbaks energin i kroppen. Den första biten är lite slingrig nerför och jag önskar att jag kunde få sträcka ut lite. Det är nog inget vackert löpsteg men det går framåt.

Jag får en pushnotis i klockan. Jag har innan loppet kryssat i några löparvänner att följa i raceappen och när jag startar min löpning ner mot Chamonix visar min klocka att Martin Scharp gått i mål med tiden 38.18 och nu får jag ett tidsmål att gå på. Jag ska i mål under 40h!

Jag springer igen! Nu springer jag verkligen på riktigt. När man tagit sig förbi den slingriga starten från La Flegere så blir det lättlöpt. Det känns som om det går riktigt fort. Så är det ju självklart inte, men jag springer förbi en hel del löpare på väg ner mot Chamonix och är tillslut nere i byn. Jag har dock svårt att orientera mig var i byn jag kommer ner och antar att de dragit slingan genom byn för att få så mycket publikplats som möjligt. Jag springer efter vattnet vid cykelvägen vad jag tror är bort ifrån målområdet och jag passerar över en väg via en provisorisk trappställning. Helt plötsligt får jag se mina kompisar stå och heja och fota mig efter vägen.

Hinner inte stanna för jag vet inte hur långt det är kvar och jag skriker till dem att jag vill klara tiden 40h. De skrattar och säger att det är lugnt men själv tror jag att jag är någonstans vid skolan där nummerlappsutlämningen var och säkert har 5km kvar. Det är mycket publik ute på morgonen. Det är ett jävla liv.

Vid en krök ser jag en reklambåge med UTMB-logon och en kille som svänger vänster efter den. Tur att jag såg åt vilket håll man ska där efter bågen, hinner jag tänka. När jag kommer fram till bågen finns det dock ingen väg ut, och killen som jag såg står och kramar en kvinna. Efter en halv sekund förstår jag att det är målbågen jag sprungit igenom. Det är över. Det är klart. Jag har ju fanimej gått i mål!

I efterhand förstår jag att jag trott att jag kommit ner på andra sidan byn och när jag fick för mig att jag sprang bort från målet så var det i själva verket tvärtom. Jag klarade 40h med god marginal.

Jag kommer i mål på 39h och 20minuter och på den sista nerförslöpan passerar jag 31 löpare. Min placering blir 650.

Vilken otrolig resa fysiskt men framförallt psykiskt!

Träffar alla mina kompisar i mål där jag får en öl som smakar gudomligt. Vi pratar om veckans erfarenheter, våra upplevelser i bergen och om hur jävligt och underbart det varit.

Den resterande tiden i Chamonix gick till att vila, slicka sår och äta upp sig innan det var dags för hemfärd. Pär, Ulf och Martin med flyg. Björn, Johan och jag med bil.

Bilresan hem var ganska seg. Att bila t.o.r. till en 100-miler i Alperna är inget jag kommer göra igen men allt gick tillslut ändå bra och vi kom hem välbehållna trots några incidenter och felkörningar.

Tiden efter UTMB blev tyvärr riktigt jobbig och därför är denna RR rejält försenad. Jag fick en ordentlig postrace blues efter loppet och det kändes tufft att komma tillbaks efter den urladdningen. Ingen motivation, sug eller glädje de gånger jag ändå gav mig ut i skogen för att springa. Det tog över en månad innan jag kunde känna någon längtan till löpningen igen men nu är den äntligen tillbaks och jag är åter i löparskorna med nya galna planer. Vem vet vad som hägrar nästa sommar?

Jag vill till sist tacka er löparvänner som var med på detta äventyr, Pär Andersson, Ulf Persson, Björn Lind, Johan Norbäck och Martin Ehrencrona. Det var en otroligt trevlig vecka med enbart positiva minnen. Tack Pelle Nyberg ”Traillöparen” för träningsprogrammet som återigen tog mig hela vägen på ett tufft lopp och självklart en stor puss till min familj och alla vänner därhemma som hejat på distans!

Snabbsummering via denna filmsnutt hastigt ihopklippt i Quik:

https://gopro.com/v/Ko29E5g91y60

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

5 kommentarer till inlägget

Monica Carlsson
1971 • Partille
#1
27 november 2018 - 05:37
Skulle platsa som artikel i vilken frilufts- eller löpartidning som helst! Vilken resa! Vilken insats!
1976 • Karlstad
#2
27 november 2018 - 09:04
Känns som du har haft ett fint löparår :-). Du har verkligen utvecklats till en grym ultralöpare. Riktigt inspirerande läsning, nästan så jag blir sugen på en ultra själv :-)
1975 • Alingsås
#3
28 november 2018 - 11:12
Grymt spännande och kul läsning!
Rikard Edgren
1972 • Karlstad
#4
29 november 2018 - 15:56
Tack för en fantastisk racerapport.
Tror inte det går att förstå hur brutalt ett sånt lopp är utan att uppleva det, men kul att veta lite mer.
Linda Borg
1974 • Karlstad
#5
29 november 2018 - 21:24
Stort grattis till en fantastisk insats. Och tack för en spännande racerapport!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.