PIGGELINA.SE | Race report: Ultraintervaller 8×10 k
PIGGELINA.SE

Race report: Ultraintervaller 8×10 k

Vi är anmälda till 24 h online running och har betalt för nummerlapp och en medalj. Däremellan är vi självförsörjande, äter vår egen mat och loggar vår egen tid. 6 personer i en stuga som efter hand luktar alltmer svett. Men kul har vi. Här kommer en evighetslång rapport, för er som undrar hur sånt här egentligen går till…

Vi samlas på fredag kväll, äter medhavda matrester och plockar fram utrustning för den första intervallen som går av stapeln klockan 00.01. Hinner sova två timmar innan start.

Intervall nr 1 , 00:01

23.30. Klockan ringer. Det känns som morgon fast det är mitt i natten. Tar en tugga banan innan vi ger oss ut i natten. Vi befinner oss mitt i skogen och det är beckmörkt omkring oss. I skogen lyser det av ögon som bevakar vår framfart. Jag är rädd för vildsvin men det visar sig vara hjortar. I mängder. Banan är hyfsat lättsprungen men det finns två backar som svider ordentligt. Och de blir brantare och brantare för varje varv…
Första varvet är tungt och ska visa sig bli det värsta. I tuff konkurrens med varv 5.

?Intervall nr 2, 03:00

Tidsoptimerar och ställer klockan bara 20 minuter innan avgång, och hinner därmed sova en hel timme innan det är dags att masa mig ut. Vi tar banan åt ett annat håll och livet blir mycket bättre. Backarna kommer tidigare och det blir härligt lättsprunget på slutet. Jag springer i min egen bubbla och tror ingen pratar med någon. Det är vi, en nästan full måne och natten. Meditativt och helt underbart med den gnistrande snön runt omkring.

Jag är tokhungrig när jag kommer i mål och går loss på en klassisk falukorvsmacka. När nästan-vegetarianen äter falukorv vet man att det är långlopp på gång.

Förstår inte varför ingen gillar mina instagraminlägg, men inser efter en stund att normala människor sover så här dags…

Intervall nr 3, 06:00
Ser fram emot ytterligare en fantastisk månskenstur men månen har gått och lagt sig. Det har djuren också. För första gången känns det som ingen bevakar oss…

Jag springer mot havregrynsgröten som är själva målet med rundan. Den har aldrig smakat så gott. Övriga gänget fortsätter sova i pausen men för mig är det morgonstund. Med gröt i mun.

Känner mig lite stram i fotsulorna och går loss med en massageboll som gör underverk till nästa runda.

Intervall nr 4, 09:00

Bästa rundan. Peppen är total. Jag slipper pannlampan, som fått mig att känna mig som ett levande fyrtorn i tre rundor. I en orienteringsfamilj får man inga söta Silva-lampor i pannbandsstorlek. Jag har ett massivt batteripack på ryggen och en hel strålkastare i pannan. Men nu slipper jag alltså den, och för första gången får jag faktiskt se banan vi springer.

Soluppgången över den gnistrande snön, slottet, sjön och allt det där som tidigare varit dolt i mörkret. Vi snackar magi och jag blir nästan religiös på kuppen. Folk har vaknat, vi snackar oavbrutet och plötsligt är vi framme. Halvvägs!

Intervall nr 5, 12:00

Andra ljusrundan tar vi oss friheten att avvika från banan och ge oss ut i terrängen. Koncentrerar mig till max för att inte slå ihjäl mig och utan att jag hinner fundera mer så är vi framme. Nu är det bara en runda kvar till semmelfikat. Och vi hoppas Fredrik – the Semmelbud – har gjort sitt jobb. Blir nervösa när vi får rapport att första konditoriet han besökt hade stängt…

Intervall nr 6, 15:00


Fredrik ansluter för att springa de återstående tre rundorna. Efter en semmeljakt genom halva Skåne har han slutfört sitt uppdrag och blir varmt mottagen. Det ska bara springas en timme innan vi får sätta tänderna i dagens höjdpunkt.

Det blir den segaste rundan hittills och det känns som den aldrig ska ta slut. Att semlorna ska hinna mögla på diskbänken…

Men semlan står kvar i ätbart skick och efter att ha mumsat i mig den lägger jag mig i sängen och vilar. Det är förödande, och jag vill inte gå upp igen…

Intervall nr 7, 18:00?

Det kändes som förra varvet tog en evighet men i praktiken springer vi varje varv på plus minus en minut. Utom den där utflykten i terrängen som försämrade statistiken…

Det är dags för näst sista rundan och raketbränslet från semlan gör verkligen susen. Jag går som en traktor och inget i hela världen kan stoppa mig. Den coolaste känslan vid snart sju mil sprungna. Och snart ska vi få mat. Sån där vanlig mat som inte är godis, chips, hönökaka eller salta nötter.

Intervall nr 8, 21:00

Efter ytterligare en vila är det om möjligt ännu jobbigare att ställa upp på startlinjen. Väljer mellan olika svettiga outfits och tar på de vantar som är helt blöta på insidan. Mums.

Första halvan är tung som attan. Jag kämpar mig fram och drömmer om att få sova. I andra backen är det som att jag hittar en extra växel och de sista två kilometerna mot mål går så lätt så lätt. De där krafterna alltså, var finns de, och när bestämmer de sig för att komma fram?

8 mil på ett dygn. En häftig resa genom kroppens alla humörsvängningar. Eller egentligen är det inte så mycket humöret som svänger, mer tröttheten i huvudet. Och den svängningen finns att beskåda på min nummerlapp:

Summa summarum en fantastisk lördag med många nya löparbekantskaper, trevliga samtal, doft av svett och en nyförvärvad blåsa på stortån.

Och idag känns kroppen helt ok. Fast lite bakfull…

Inlägget Race report: Ultraintervaller 8×10 k dök först upp på Piggelina.

4 kommentarer till inlägget

1980 • Göteborg
#1
23 januari 2019 - 16:04
Hmmm ????
1972 • SALTSJÖ-BOO
#2
24 januari 2019 - 19:33
Tur ni fick semlor! :D
Bra kämpat med ultraintervallerna! Konceptet är verkligen inte helt lätt.
Jag är lite nyfiken i en strut och undrar om du kört med oss (Pace on Earth) någon gång förut? Och hur var i så fall känslan av att faktiskt ha betalt en symbolisk slant för att vara med den här gången? Jag kan tänka mig att det ibland faktiskt kan vara bra för motivationen att ha gjort en liten monetär insats också?
1973 • Kävlinge
#3
24 januari 2019 - 22:17
Semlorna gjorde susen. Både före, för att ha något att se framemot, och efter, som värsta raketbränslet!
Har inte kört med pace on earth, men med jogg, för hundra år sedan, då det begav sig. Klart att det är onödigt att betala för en grej man gör lika bra själv, men det var en kul grej att vi fick nummerlappar och medalj. Lite lagom nördigt sådär. Varken hjälpte eller stjälpte motivationen. Kör gärna med er en annan gång. Kanske på en somrigare årstid så man kan chilla i gräset och äta jordgubbar mellan rundorna :)
1972 • SALTSJÖ-BOO
#4
28 januari 2019 - 21:19
Jag gillar nummerlappar, medaljer och lite extra nördigt...! :)
Tror ibland det kan kännas mer "på riktigt" på det sättet, men intressant att höra att motivationen sannolikt inte påverkades.
Vi kör igen 9 mars, men det lär ju inte direkt bli en speciellt somrig upplaga! :D
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.