Det blir inte alltid som man tänkt sig

Söndag. Långpass. Jobbet ska göras. Det var bara det att jag redan hade gjort så mycket jobb…

Den här veckan använde jag som någon sorts examensvecka för att se om det jobb jag gjort under våren stämmer överens med det jag vill göra om två veckor. Vad vill jag göra då? Jag vill springa en flock tuffa tävlingar under sju dagars tid. Fyra eller fem beroende på hur det känns men helst fem. Backiga rackare. Det är det jag lagt upp träningen för ända sedan julafton och har som mål. Jag har byggt upp sakta men säkert och hela tiden fokuserat på styrka, hårdhet och uthållighet.

Som diagnostiskt prov på vad kroppen klarar av hade jag tre hårda pass och ett långpass på schemat. En och samma vecka. Det är ju egentligen vad en standardvecka var förut men det var länge sedan jag testade det och jag var rätt nyfiken på vad reaktionerna skulle bli. I måndags blev det några vändor i slalombacken och det var jobbigt. Jättejobbigt. Det lustiga var att kroppen sen kändes förvånansvärt pigg trots att det var första repan i slalombacken på jättelänge. På torsdagen var det dags för långa terrängintervaller och det gick ju över all förväntan trots att det kändes så jädra ruggigt innan passet. Men plötsligt fanns det fart och styrka som jag inte känt på väldigt länge. Tack.

I går återvände jag till slalombacken och det var så fruktansvärt jobbigt. Det var ohemult jobbigt från det första steget till det sista. Jag ökade på passet med 50% sedan måndagen och givetvis anpassade jag farten från start lite och när jag tittar på siffrorna i efterhand så gick det faktiskt inte så illa. Visst, jag hade velat att det gick lätt och att jag hade orkat hålla samma tempo som på måndagen men nu gick det 5% långsammare. Jobbigt var det men välbehövligt för jag behöver verkligen träna utförslöpningen.

Med det passet i benen förväntade jag mig ett genomvidrigt långpass i dag. Eller rättare sagt med hela veckans träning i benen förväntade jag mig att få det väldigt tungt i dag. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. I stället kändes kroppen hur bra som helst. Pigg och glad i skallen och benen kändes lättare och lättare allteftersom tiden gick. Efter knappt 2½ timme var vi klara med passet och jag kände mig helt ärligt oberörd. Så jädra häftigt när sånt här händer. Jag fixade min ansträngningsmässigt tuffa vecka med bravur och jag får nog räkna med att det kommer att bli lite upp och ner resultatmässigt i England men att jag tål i alla fall att köra på. Framförallt har jag hamnat i positionen att jag orkar ta i och det är då det blir roligt. Det är ju inte OS jag ska till utan jag vill maxa ut upplevelsen och orka göra det på det sätt som jag trivs med. Att få tävla man mot man och kunna kämpa om placeringarna. Det här ska bli kul!

Ha det,

Mackan

2 kommentarer till inlägget

1968 • Löddeköpinge
#1
15 april 2019 - 14:24
Good Luck!
1967 • www.sapiens.se
#2
15 april 2019 - 17:59
Thanx mate!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.