Kinder Downfall 2019

Under de år jag varit i Hayfield har jag gång på gång hört ett visst lopp nämnas, Kinder Downfall. Det där lite längre loppet som går lite högre upp än de lopp som annars gått i byn när vi varit här. I år var det dags att prova banan på allvar. Vi vandrade mer eller mindre hela banan förra året men i annan riktning och det var nästan ett heldagsprojekt. Ett vackert sådant. Hur skulle det vara att springa loppet?

Vi anlände till Hayfield i lördags och då var det nästan löjligt engelskt väder. Regn på tvären och kallt som attan. Ja inte kallt-kallt som hemma under vintern utan bara riktigt bitande som det kan bli när man blir genomblöt på 60 sekunder och det inte är något alternativ att fälla upp paraplyet pga vinden. Hoppsan tänkte vi först, pollenfritt tänkte jag sen. Nu ordnade det dock upp sig och när vi vaknade på söndagen var det strålande väder.

Strålande väder och det som väntade var typ 10 miles och 600 höjdmeter. Banrekordet indikerade att det skulle bli ungefär som en dryg halvmara på asfalt tidsmässigt. För jag visste att det bitvis skulle vara en rejält teknisk bana. Mycket slingrande och upp och ner på stora stenar. Och små stenar. Och mellanstora stenar. Två berg att plocka men som tur är så mjukstartar loppet med det lilla, gröna och mjuka berget innan allt det tekniska kommer.

Jag ställde mig lite defensivt mitt i startfållan eftersom jag inte alls visste hur jag skulle orka springa så här länge så här intensivt. För det blir intensivt när man aldrig riktigt kan vila… Start var det ja. Vi släpptes iväg och jag insåg rätt snart att jag skulle stått längre fram. Kryssade rätt bra i början men kände att jag får passa på att slösa lite energi så länge det går att springa förbi. Uppför, uppför, uppför hela tiden typ första kvarten. Men inte så brant så jag kunde springa på. Det var bra jävla flåsigt dock. I torsdags drog jag en kontrollerad femkilometare hemma i sub4-fart och jag var flåsigare nu. Men det går inte att inte vara flåsig när det går uppför hela tiden.

Nåja, nu var det utför ett tag och benen var inte riktigt så samarbetsvilliga som jag hade önskat. Jag var uppenbarligen tränad för att tassa uppför (vilket jag tränat på) men inte för att snabbt växla tempo (vilket jag inte tränat på). Jag tröstade mig med att snart är det några hundra höjdmeter till att trampa uppför och det kan jag nog. Och det kunde jag. Men det var single-track och jag hade ingen kraft att plocka placeringar eftersom det kräver en del. Samtidigt var känslan något av att ”ja, ja, det är bara att gilla läget, jag hinner bli äckeltrött”. Så ingen stress över att plocka placeringar utan jag gillade läget. Meter för meter trampade vi uppför och det var varmt, vackert och rätt flåsigt men plötslig var vi vid den första kontrollen.

Jag kanske inte sa det men den här svårighetsgraden av tävling innefattar lite kontroller som ska stämplas och en del obligatorisk utrustning som karta och kompass. Ryggsäcken min innehöll all utrustning och det bästa av allt var att jag tagit med mig dricka för den skulle behövas. Inte än dock. Vi klättrade nu uppför den brantaste delen och den typen av klättring gillar jag bäst av allt. Så brant att man inte ens frestas att springa för det är för brant. Upp kom jag och nu var det löjligt segt att komma igång med den riktiga löpningen. Det var oerhört mycket mer teknisk löpning än vad jag kunde minnas så det här med att vila på platten. Nä. Det var full koncentration och det länge. När ben och skalle väl hade fattat att det var den här tekniska löpningen så briljerade jag dock. Jag insåg efter ett tag att jag nog var bättre på det här en de jag legat bakom och satte fart. Plockade en hel del placeringar men blev tyvärr lite ivrig och tittade inte på kartan utan valde fel stig på ett ställe. Fel stig gav dåligt utfall och jag fick göra ett lite onödigt ärevarv. Så kan det bli och det är ju inte OS. Jag är mest med för att få bli jättetrött.

Nu hällde jag i mig vätska innan det bar utför och hej vad det gick utför. Jag visste ju rent logiskt att vi hade 4-500 meter höjdmeter att dundra utför nu men varför hålla igen? Trött i framsidorna lär jag ju ändå bli. Det höll väl i cirka 250 höjdmeter innan det började visa sig att jag inte tränat på det här. Plötsligt tappade jag några placeringar och dom som orkade blåsa på fick rätt många meter på mig. Kändes onödigt för normal sett är jag bra på just det där. Men det måste tränas på. Så jag släppte dom och när vi kom ner på den avslutande och faktiskt platta milen hade jag 100 meter till närmsta gubbe. Kroppen skrek att den vill stanna. Huvudet bad om att få promenera. Reptilhjärnan ville spöa killen framför. Så jag segade mig närmare. Meter för meter och med 300 meter var jag ifatt honom. Och förbi honom. Sen blev det kamp om en helt meningslös placering men för att få den omedelbara tillfredsställelsen att piska en okänd yngre man än mig. Och att tacka honom för bra kamp väl i mål.

Efter sedvanligt snicksnackade med folk sprang jag till hotellet, satte på mig torra kläder, hämtade kameran och sen tillbaka för att ta emot Baddaren. Jag var i ärlighetens namn lite orolig för att hon skulle ha trillat bland alla stenar uppe på berget men en halvtimme efter mig kom hon skuttande. Glad som en lärka när hon väl pustat ut! Två glada löpare som efter att ha fått plåga sig en bra stund kunde gå ner och köpa lite kaffe och hembakat av scouterna i Hayfield. Det här var fan lika kul som jag mindes det!

Snällt och grönt i början

Ha det,

Mackan

2 kommentarer till inlägget

HCL
1966 • Landet
#1
29 april 2019 - 21:36
Låter kul, riktigt kul, men kan riktigt känna hur mina ben tappar orken och blir till gelé bara jag läser igenom lopp rapporten :)
1967 • www.sapiens.se
#2
29 april 2019 - 22:39
Det är så satans kul ska du veta. Och jobbigt. Går man över gränsen blir det liksom knappt stryfart när det är så tekniskt. ??
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.