#Fellrunningtour19 – The Trunce

På måndagen vaknade vi utsövda men rätt möra i kroppen. Bergslopp har en tendens att ta lite på  benen men när vi såg den strålande solen ute gick det inte att göra annat än att längta upp på Derbyshires kullar igen. Visserligen hade vi en tävling planerad på kvällen men lite balans måste man ha mellan jobb och fritid. Så dagen tillbringades ute och med ute menas att vandra några timmar. Även om jag varit här många gången har jag svårt att vänja mig vid att hedarna och kullarna är så lättillgängliga så nära storstadsområden. Fina grejer men det var inte med jättepigga ben vi anlände till Oxspring för att tävla på måndagskvällen.

Baddaren verkade inte vilja springa alls men har vi suttit och kört en timme så är det bara att ta på sig skorna och värma upp. I mitt tycke perfekt löparväder för shorts och linne med 12 grader ute på kvällskvisten men det var många av de över 500 löparna som inte höll med. Det var dags att springa The Trunce. Loppet brukar vara typ 4 miles men när vi tog oss upp till starten så var det ingen start där längre. Efter att ha frågat runt visade det sig att starten flyttats några hundra meter bakåt. Tanken var tydligen att minska trängseln eftersom det blivit så poppis att springa här. Vet inte om det hjälpte alls men loppet blev i alla fall lite längre.

Jag sprang det här loppet för två år sedan men då i sin originalsträckning och jag visste att det gällde att vara snabb första kilometern för att inte fastna i kö till en grind som bara tar en löpare i taget. Nu ställde jag mig längst fram i starten cirka 10 minuter före start. Sen hände det märkliga att det fylldes på med massor av löpare framifrån. Skitmånga. När startskottet gick var det bara att gilla läget och hänga med mitt inne i den skenande flocken. Inget utrymme att springa om eller bli omsprungen första tre minuterna utan bara att försöka hålla sig på fötterna. När det började bli lite bredare började jag plocka placeringar men det kom även gubbar bakifrån och när en av dessa gubbar genade in precis framför mig stod han på öronen big time. Jag lyckades undvika att trampa på honom men det fanns ingen mån att passera på någon sida utan att välta andra löpare så jag fick stanna till. Frågade om han var ok och sen kunde jag ta mig förbi. Men nu var vi snart vid grinden och där var det kö. 

Jag var mentalt förberedd på det men det kändes ändå konstigt att stå och köa någon minut mitt under tävling. Men ska man slippa det så är det bara att trycka på full fart första kilometern och även om jag hade stått längst fram i starten har jag inte den speeden i mig. Speciellt inte dagen efter tävling. Nu blev det onödigt många löpare framför mig men jag kom igenom grinden och nu började loppet på riktigt. Ner i en bäckravin och vada över en mindre flod.  Upp ur ravinen och ner igen tre gånger till. Roliga klättringar där jag plötsligt kände mig urstark och jag gjorde riktigt bra utförslöpningar. Så otroligt kul ur ett perspektiv men njutning?

Jag skulle ljuga om jag sa att jag njöt för det var väldigt hög ansträngning men jag plockade placeringar under hela loppet från den där första eländesgrinden. Jag kunde verkligen trycka på och upploppet var magnifik löpning fartmässigt. Det är häftigt hur jag kan gå från att tänka att dom tar mig bakifrån till att resonera att det finns inte en chans i världen att någon tar mig. Det här loppet var plötsligt lite längre än förr och med samma irriterande grind i vägen, som straffar oss som inte vill tokrusa, men när den väl är tagen så är det ett förbaskat roligt lopp. Det var med ett stort leende på läpparna vi rullade hem mot Hayfield för några välförtjänta pints och en vilodag från tävling på tisdagen.

Ha det,

Mackan

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.