Hjärta och hjärna

Jag har just läst klart Anders Hansens bok ”Hjärnstark” och blivit påmind om dom enorma effekter konditionsträning har på vår hjärna. Sinne, minne och inlärning mår alla väldigt bra av att röra på sig. Lagom fort, lagom länge och rätt ofta. Extra bra om man dessutom använder hjärnan när man rör sig så vad kan i teorin vara bättre än orientering?

Inspirerad av allt bra som händer i skallen så valde jag att förlägga dagens långpass till skogen i form av orientering på Naturpasset ute på Bogesundslandet. Jag var ut en sväng dit precis när det släpptes och nöp några få kontroller efter jobbet men nu tänkte jag att jag skulle kunna svepa resten i ett sluk. Många kontroller var det och rätt så varmt. Eller rättare sagt jättevarmt.

Men jag var positivt inställd till både löp- och orienteringsförmåga och tänkte att jag klarar mig nog utan vätska. Vätskebälte och obanad terräng lirar inte bra ihop och ryggsäck blir ju extravarmt. Så jag stack iväg glad i hågen. Får jag vätskebrist borde ju orienteringsförmågan drastiskt avta och då får jag väl knata hem. Inte mer med det. Allt gick som en dans till en början och jag överträffade faktiskt mina egna förväntningar. Rätt klurig orientering och jag tror att ödmjukheten för knepiga kontroller hjälpte mig fint. Efter cirka halvtimmen började jag dock bli rätt torr i munnen och då skulle jag dessutom långförflytta mig över det kluster av kontroller jag redan tagit ”i mitten” av kartan. Då började jag ångra mig men höll i tanken att jag kan ju avbryta och gå hem när jag vill.

Jag kan inte påstå att jag blev mer fuktig i munnen men det var så jädra läcker terräng att humöret fortsatte att vara bra. Att jag spikade kontroll på kontroll på kontroll hjälpte nog till och minut lades till minut. Jag höll uppenbarligen farten på lagom nivå och ett par timmar efter att jag stack iväg var jag tillbaka. Alla kontroller på kartan tagna och nu har jag på en dryg månad tagit 86 av de 166 kontroller jag investerat i. Yay! Det bästa av allt var att jag fixade att ranta runt i terrängen en halv eftermiddag i 27 graders värme utan en droppe vatten utan att lida nämnvärt. Men jag var definitivt törstig som en björk i en balkonglåda när jag var tillbaka och svepte sju deciliter vatten på 30 sekunder. Men jag fixade det och förhoppningsvis har både hjärta och hjärna blivit lite starkare. Tro mig, alla löpare mår bra av att orientera. Det är min fasta övertygelse!

Ha det,

Mackan

2 kommentarer till inlägget

1974 • Knivsta
#1
18 juni 2019 - 00:20
Säkert, om man kan orientera. Om man är kass kan man ju inte springa och läsa kartan samtidigt och då tycker jag att orienteringen stör löpningen. Hellre då, för min del, att orientera som en del av en skogspromenad.
1967 • www.sapiens.se
#2
18 juni 2019 - 08:22
Det viktiga är inte tempot utan ATT du rör dig och problemlöser samtidigt. Ja ur hjärnans perspektiv. Ur hjärtats perspektiv vill du ha mer flås men det får man ju om man springer fel också. :-) Jag brukar faktiskt prioritera att hålla mig i rörelse framför att springa rätt när jag leker naturpass.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.