Spenat, nästan bara spenat

Jag måste erkänna att jag är väldigt nöjd med veckan som gått. Man skulle kunna tro att jag ätit en massa spenat, vilket jag i och för sig gjort, men det handlar mer om skog. Om ingen har märkt det så har det varit rätt ordentligt varmt den här veckan och kombon värme och asfalt tycker jag är något knepig. Men det finns ju skog och jag har lyxen att faktiskt kunna springa till jobbet genom rätt mycket skog. Det blir några kilometer längre i varje riktning vilket får konsekvensen att jag måste gå upp en halvtimme tidigare för att få det att funka. Men det går.

Det går och det blir så mycket bättre än när jag ska traska solvarm asfalt. Dessutom kan jag springa nercabbat utan att någon behöver ta anstöt av en lagom tjock man i sina bästa år. I dag testade jag för övrigt att köra nercabbat med ryggsäck på. Jag fegade lite och hade med mig en tröja om det skulle börja skava men baske mig om det faktiskt inte funkade! Jag vågade mig inte på att springa långpasset vätskelöst den här helgen också och då blir det rygga även om det kostar lite extra svett. Trots att jag gick upp ovanligt tidigt för att vara jag och helg var det otroligt varmt. Solen sken från en molnfri himmel och inte ens på fjärdarna krusade sig vattnet av vinden. Men jag fixade det och jag kunde till och med kosta på mig en rejäl fartökning på slutet. Lite lagom hög på livet och extra sporrad av att jag fick se en kick-ass-stor rovfågel på väldigt nära håll. Trodde nästan att det var en örn för den kändes så stor men det var det nog inte. Men satan vad vacker den var när den hamnade på en gren just ovanför min skalle. Vacker och stor. Stor och vacker.

Men jag har inte bara spenatat utan lyxade till det med korta intervaller när det uppstod ett tillfälle att carpa. I tisdags satt jag i möten mest hela dagen men på det sista såg jag hur det kom en rejäl störtskur och sen när jag skulle hem var det helt vindstilla. Regn som tog ner pollennivåerna rejält och vindstilla som höll dom lugna. Jag hade dessutom varit inne hela dagen och när jag drog igång intervallerna som förde mig hem svarade kroppen plötsligt i 180. Jag har svårt att med ord beskriva hur det känns när jag bromsat mig fram i veckor sen plötsligt kan gasa fullt. Det gick så överdjävligt bra från ingenstans. Löpning när den är som bäst trots asfalt, massor av folk i vägen och ett visst tvivel på att det skulle kunna hålla hela vägen. Men det gjorde det. Då gör det sen inget att spenatlångpasset till största delen gick långsamt på trötta ben. Ingenting alls. Loggar bästa veckan sen ett par veckor innan Stockholm Marathon och börjar tro på bra träning på träningslägret, förlåt, semestern.

Ha det,

Mackan

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.