24 km med trail och regnstorm

Det blev inte läge att springa på slutet av Ölandsresan så när jag kom planerade jag raskt ihop en runda tillsammans med Niklas och Tommy.

Efter lunch lämnade min fru av mig i andra änden av stan där vi möttes. Ultratraillöparen Niklas tog täten för att visa rundan på Evedalsåsen och Hissö. Så fort vi kom upp på stigen på åsen började det regna. Det var inget litet lätt sommarregn. Det kom droppar stora som vinbär och det blåste så man knappt kunde stå upp. Vi sökte skydd bakom ett par kraftiga tallar en stund. Jag tog en bild i ösregnet där det knappt går att se dem genom regnet. Eftersom regnet inte verkade avta så fortsatte vi efter en kort stund. Nu var stigarna fulla med vatten och såg ut som små bäckar. Det blev en form av inverterad trail där vi sprang på kanterna till stigarna. Jag gjorde mitt bästa för att inte kliva i vattnet för jag var lite orolig för att min footpod inte skulle tåla det. Den är inte vattentät, men ska enligt tillverkaren tåla regn och att trampa ner i någon enstaka pöl. Det här var mer än enstaka pölar, hur skulle det sluta?

Överlevde Stryden? Återstår att se…

Efter tre kilometers löpning kände jag av min slitna högerfot. Det bekymrade mig att det kom så tidigt. Vi hade ju planerat att springa 10-12 km trail och sen skulle jag ha ca 8-9 km transportlöpning hem. Efter fem kilometer kände jag att vaderna var tunga. De malde på i täten och och jag kände att jag hade svårt att hänga med. Det fanns inget tryck i steget att öka farten med så när det gick fortare än 6 min/km tappade jag direkt några meter, men lyckligtvis inte mer än att jag kunde ansluta när de stannade upp ett par steg för att se sig om ibland. Det fortsatte att regna, men det intensivaste ösregnet var över.

Efter cirka 10 km trail var vi ute i spetsen på Hissö. Niklas och Tommy var lite osäkra på var stigen gick på andra sidan så det blev bilvägen tillbaka. Bilvägen var mer lättsprungen och gick mestadels nedför. Mina vader och lår var sega, men nu hade högerfortsproblemet börjart släppa. Farten ökade till 5:30 min/km vilket var nära maxfart för mina sega ben.

Efter Hissö var det transportlöpning hem som gällde. Jag funderade på vilken som kunde vara rakaste vägen hem för min del och tog mig en Dextrosol från bröstfickan. När vi passerade Sankt Sigfrids folkhögskola tyckte inte mina ben att det var kul i den långa slakmotan, men det var bara att gneta på. Vi passerade Tommys hus efter 15 km och vinkade hejdå.

Benen var trötta och jag hade svårt att hänga med Niklas som trippade fram i 5:40fart strax framför mig. Jag sa till honom när vi var på väg genom Araby att han kunde lämna mig och dra på om han ville, men han ville få ihop sina tre timmar så den här farten passade bra. När vi korsade Mörners väg stannade till jag och kollade upp ett begynnande skavsår under vänster fot. Det visade sig vara mer av ett veck i strumpan som skavde.

Så vi gnetade på genom Väster, city och Söder i regnet. Benen blev tyngre och tyngre. Jag tog mig en Dextrosoltablett till, nu var det bara tre kilometer kvar. Benen kändes lika trötta som efter 35 km i Stockholm. Efter Söder delade vi på oss. Jag valde vägen utmed Bergundasjön för jag hade inte lust med en slakmota på asfalt till.

De sista tre kilometerna hem rankar utan tvekan in på topp fem av mina tyngsta kilometer. De sista två kilometerna började högerfoten krampa ihop på liknande sätt som i Stockholm så jag vågade inte slå av på farten utan kämpade hela vägen hem in i trädgården där jag rasade ihop i en solstol.

Konstaterade till min glädje att högerfoten inte krampade ihop som den hade gjort i Stockholm. Den blev normal efter en stunds vila. Det här var väldigt tungt och fick mig att tvivla på om Lidingöloppet är nån bra ide. Att springa med Stryd var kanske inte heller någon bra ide, men det var en bra ide att lämna 360kameran hemma.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.