Egentligen persade jag på halvmaraton i våras…

Mina allra bästa prestationer har en tydlig minsta gemensam nämnare: slumpen. Eller ödet. Eller kalla det vad du vill. Senast jag presterade över min förmåga var vid årets upplaga av Grenoble-Vizille – den överlägset tuffaste slätlöpningshalvmara jag någonsin sprungit.

Vid en första anblick kan man nog nästan tro att jag är sponsrad av Dynafit. Men tittar du lite närmre kan du tydligt se att jag bara är en wannabe-Endurokille i wannabe-Dynafitkille-kläder. Kanske ingen slump att bilden är tagen EFTER cyklingen och inte UNDER? ??

Såna dagar hinner kameran egentligen aldrig fram. Men Zacke lyckades ändå få med mig på en bild den där soliga dagen i Les Deux Alpes.

Förberedelser inför det perfekta loppet

Veckan började med mitt livs första Enduro-MTB-cykling hos Pär och Berga Enduro, följt av bilresan från Pyrenéerna till södra franska Alperna. Längs vägen norrut började det regna. Kraftigt. När det regnar kraftigt betyder det allt som oftast att det snöar lika kraftigt i bergen. Mycket riktigt – när vi parkerade bilen i Serre Chevalier natten till den fjärde april var vägarna på gränsen till körbara. Nästa dag blev min första liftåkardag den vintern med snö upp till skrevet men något för varmt för att vara helt perfekt. Dessutom lite för mycket snö för att öppna de roligaste områdena. När kvällen kom körde vi vidare till Zacke (Hallands starkaste löpare) som jobbade i baren på ett hotell i Les Deux Alpes, den anläggning som hade fått mest snö av alla den här gången. Vi passerade det mytomspunna La Grave som tvingats hålla stängt mitt i ett jättestort Freeride-event. Även det på grund av för mycket snö. När vi nästa morgon gav oss på min andra och sista liftåkardag för vintern visade det sig att även övre delarna av Les Deux Alpes varit stängt dagen före av samma anledning. En heldag i helt orörd och fluffig kall snö, dessutom i strålande solsken, var fullt tillräckligt för att fylla min energibank ett bra tag framöver. Såna dagar kommer när man slutar jaga dem. I mitt liv minst en gång per vinter och det räcker faktiskt. Nåväl. Benen och kroppen tar förstås lite stryk av att göra sånt man inte är van vid och nu var vi sugna på att komma ner på barmark. Särskilt Elin&Rocky som ville springa en runda i solen. Fredag morgon vaknade vi längre ner i dalen mot Grenoble och hittade en lagom stor kulle på lagom höjd över havet. Rocky var inte så springsugen så vi (jag&Rocky) följde bara med någon kilometer innan vi vände tillbaka till bilen. Där någonstans hittade vi en röd-vit snitsel på en gren…

En snitsel säger mer än tusen annonser?

En snitsel i skogen alltså. Tillsammans med det faktum att vi sett någon slags avspärrning, scenbygge och skyltar om avstängda områden i byn Vizille tidigare den morgonen satte det fart på hjärnkontoret och googlandet. Ganska snabbt hittade vi Grenoble-Vizille. En A-B-slätlöpningshalvmara som visserligen var en hel kilometer för lång för att kallas halvmaraton och dessutom innehöll EN uppförsbacke på 7km och 275 höjdmeter. Anmälan skulle stänga om en timma och fransmännen är väldigt analoga, så snabba beslut var på sätt och vis obligatoriskt. Inga problem – innerst inne visste jag ju att det var upplagt för prestation utöver det vanliga.

Ungefär så här mycket visste jag om bansträckningen före start.

Så gick starten för Grenoble-Vizille 2019. Jag syns faktiskt på bilden, nästan i mitten snett bakom en clown med grönt hår.

Så var det dags för loppet då

En natts sömn och lite missuppfattningar kring överdragskläder senare stod jag då på startlinjen. Efter att ha kört genom Grenoble kvällen före hade jag hunnit förstå att det här inte var något litet dussinlopp. Plakat i hela staden, 4754 föranmälda, massor av startled, Kenyaner och Eritreaner och stora avstängda gator. Och så lilla jag då, som lite försiktigt tagit plats i det första av alla startled i tron att jag kanske möjligtvis skulle kunna vara lite begränsad längre bak.

Först uppför…

Startskottet gick och de första tre kilometrarna var helt platta. Övriga fältet rusade iväg i vanlig ordning men jag lyckades hålla nere farten på rimliga 3:35 min/km – perfekt halvmarafart! (men var det kanske ändå lite för snabbt för en så kuperad sådan??) Jag såg till att hålla mig så lugn jag bara kunde upp för den långa backe som började precis där, efter 3 kilometer. Pulsen fick styra men den där uppförsbacken gick ändå lite snabbare och lättare än väntat. Över 7,3 km och 275 höjdmeter snittade jag en fart på 4:02 min/km och en puls på 173bpm. Var det kanske ändå liiiite för hårt för mitt eget bästa? Ja kanske lite. Men första milen var avklarad på 39:15 och nu hade jag ju chans att öka rejält då kommande 10 km skulle gå konstant utför!

Jag hade undermedvetet gjort mitt bästa för att smälta in där på prispallen med såväl hudfärg som frisyr. Egentligen är hudfärg ett känsligt ämne. Men det är ju trots allt min egen jag skrattar åt i den här bilden...

… Sen utför

I uppförsbacken hade jag klättrat från placering 20 till 8. Folket längs vägen skrek placeringar och jag trodde egentligen att de hade räknat fel. Men nu var det ju dags för det jag hade längtat efter hela dagen – utförslöpning! Exakt en mil med 210 höjdmeters fall. Det är två procent, det. Kan det bli mer perfekt? Ja, möjligtvis då om starten hade varit på toppen så att man fick springa det med helt fräscha ben. Men jag gjorde ändå, inte helt oväntat, min snabbaste mil någonsin på 33:24. Kanske inte någon imponerande siffra men för att vara på andra hälften av en halvmara är jag löjligt nöjd. 21,1km passerades på 1:16:33 (nytt PERS med 36 sekunder!). Även det en ganska medioker tid egentligen. Men för mig var det ändå snabbare än någonsin och dessutom med en galet tuff kupering. Jag avancerade två placeringar, från 8 till 6. Och nu var det bara den sista platta kilometern kvar. Från 21,1 till målgången 22,1 var det plattare än avenyn. Helt platt. Verkligen. Men det kändes som en enorm uppförsbacke. På något vis lyckades jag ändå hålla farten ”uppe” på 3:34 min/km och gick i mål som sexa på 1:20:16. Bara 6:08 efter segraren Ayaizom Fita (som dock inte hade så ont som det låter). Sen fick jag stå där på prispallen bland kenyanerna och ta emot prispengar och ära och allt det där. Oj så vilsen jag kände mig. Men på ett bra sätt, förstås!

Vad blir sensmoralen av detta?

… Den blir nog så vitt jag förstår:

Jag presterar som allra bäst när jag är som minst förberedd. Det har varit likadant nästan VARJE gång jag vunnit ett lopp eller placerat mig oväntat bra. Det finns förstås många faktorer som spelar in – inte minst den mentala i att finns det ingen tid till att förbereda sig så finns det inte heller tid till att göra fel eller bli nervös. Men den största faktorn är nog ändå den att jag inte kan bestämma i förväg vilken dag mina ben såväl som mitt huvud ska vara sugna på att springa.

Just därför vill jag helst inte springa de där stora loppen som kräver att man anmäler sig flera månader i förväg. Och planering. Och resor. Och allt därtill. Jag tränar inte för att tävla. Jag tävlar för att jag ändå tränar. Och jag reser inte iväg för att springa lopp. Men jag springer gärna lopp när jag ändå har rest iväg. Som på lördag i Idre Fjällmaraton (den har jag dock varit anmäld till och känt till sedan länge). Jag vet mycket väl hur man, rent fysiologiskt, skapar en formtopp. Jag vet faktiskt ganska mycket om träningslära i allmänhet. Och om mentalt arbete. Även om det kanske inte riktigt låter så när jag beskriver min attityd till tävlandet. Det är helt korrekt. Men för att kunna planera riktigt bra prestationer behöver man ha prestationen i fokus. Det har oftast inte jag.

Det var nog allt för den här gången,
Vi hörs om en kvart – fjorton da’r!

Så här presenteras jag inför Idre Fjällmaraton. Går jag bara i mål ska jag kunna avancera ganska rejält i totalställningen då flera av killarna framför mig har sprungit fler lopp än vad jag har. Men den som leder får se!

Inlägget Egentligen persade jag på halvmaraton i våras… dök först upp på Trailrunning Sweden.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.