RunTobyRun!

Färöarna dag 3/raceday: magiskt vackert, magiskt jobbigt

På väg ner mot starten i Saksun (stranden längst bort)

The Faroe Islands Mountain Half Marathon
(Atjan Wild Islands Festival)
21.1 km/1625 höjdmeter
4.58:56 (14:13/km)

9:15 i morse var det äntligen klara färdiga gå för bussen ut i Saksun och loppet vi längtat efter sedan slutet av oktober förra året. De senaste veckorna har dock både Ola och jag fyllts av tvivel, om vi tagit oss vatten över huvudet och överskattat våra förmågor… Kommer det inte att bli i läskigaste laget? Och är inte alla andra bättre tränade för uppgiften?

Efter att ha kört ner genom den vackra dalgången till Saksun tog vi rygg på tävlingsledningen och gick ner på den mörka, nästan svarta stranden. Antar att det är rätt få lopp som kan matcha en start som se denna – så vackert!

Första biten bestod av stenig grusväg och en kort sträcka asfalt, sedan gick vi på skrå längs sluttningen och redan efter ett par kilometer gav jag upp hoppet om att hålla mina fötter torra.

Efter cirka 4.6 korsade vi en liten bäck/fors och sedan gick det rätt uppför i tvä kilometer. Här hann jag ikapp en engelsk tjej, som jobbar för festivalen och registrerade mig i torsdags och skojade om att hon lovat att det skulle bli en ”walk in the park”. Det skulle det inte bli. Tvärtom…. Stavarna fick jobba för fullt och jag är så glad att jag tog dem med, hade nog inte gått annars.

Bakom toppen på Sandfelli väntade dagens enda checkpoint – och enda chans att dra sig ur… Men vi fortsatte vidare mot den läskigaste kilometer jag någonsin sprungit/gått/krupit.

Det var nämligen inte meningen att vi skulle ta oss runt Langfjallas två kammar utan rätt upp på den smala ryggen med djupa stup på vardera sida. Till råga på allt blåste det rejält – kammarna ligger på cirka 700 meters höjd – och jag måste erkänna: jag var rädd som f-n när jag kröp upp på den första. Snacka om att få igen för sin fåfänga…

Det var läskigt men vi grejade det och fortsatte över ett månlandskap av stora stenar. Efter en brant och blöt nerförsbacke och sedan en ny klättring uppför kom vi ner på ett stort gräsbevuxet området ovanför Saksun – här fick vi chansen att se vattenfallen uppifrån vilket var mäktigt. Tog en drickapaus ur den lilla forsen och fortsatte sedan den sista tredjedelen som består av en gammal vandringsled mellan Saksun och Tjörnuvik. Här var också brant emellanåt men i alla fall en stig…. Stannade vid en annan bäck och fyllde min ena vattenflaska. Gott!

Sista fyra går utför. Efter ett tag dyker målet i Tjörnuvik upp nedanför oss, en liten by med typ 70 invånare som bokstavligt talat ligger vid vägs ände. Men än var det långt ner – och dessutom kladdigt.

När jag äntligen kom ner till målet på stranden, fick min medalj och min öl, ja då var lyckan total. Magiskt vackert, fruktansvärt brant och jobbigt på sina ställen och så den där riktigt läskiga kilometern… Jag är så glad att det inte regnade eller var dimma, då hade jag nog inte vågat mig upp utan vänt tillbaka till checkpointen och gett upp.

RunTobyRun!
Fler bilder hittar du på www.runtobyrun.se 

 

Saksun - vackraste startplatsen ever?

Två löpare från Calgary fick en ny kompis. Den asfalt du ser på bilden är i princip den enda delen av halvmaran som gick på "normal" väg...

Första toppen - efter 2 kilometers klättring rätt upp.

Ola håller balansen på Langafjalls rygg.

Jesusljus ovanför ett av vattenfallen i Saksun.

Vätskedepå.

Där nere ligger målet! Bara en nerförsbacke kvar...

Vår belöning efter 21 kilometer över bergen.

Mållinjen i Tjörnuvik - nästan lika vacker som starten i Saksun. Och så skön att nå!

 

2 kommentarer till inlägget

1967 • www.sapiens.se
#1
9 september 2019 - 20:40
Underbart Toby, grattis och tack för rapporten!
Thobias Ligneman
1967 • Västra Ingelstad
#2
10 september 2019 - 06:13
Tack Marcus!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.