Oj vad långt du springer!

Söndag och nu är jag tillbaka i normal rutin efter förra veckans avvikelse. Söndag betyder långpass och jag visste redan tidigare i veckan att det här skulle kunna bli en smått besvärlig vända. Jag visste att jag behöver ge mig ut på asfalten förr eller senare och hellre förr. Maratonloppen har ju en tendens att gå på just asfalt… Maratonlopp har dessutom en tendens att vara 42,2 km och är det maraton man ska springa måste benen tåla det. Tåla vad? Asfalt. Länge.

Nu när temperaturen nått löpvänlig temperatur var det dags och jag bestämde sent i går kväll att T-Bone skulle joina på en del av passet och han var med på det. Jag travade iväg på ben som var lite tröttare än normalt. Jag kan i ärlighetens namn inte ens minnas när jag senast långpassade dagen efter tävling men jag kan lova att det var många år sedan. Det kändes redan innan jag startade och för att vara helt ärlig hade jag tankar på att skita i det. Att tänka är en sak och göra är en annan och jag travade alltså iväg. Det gick inte fort men eftersom jag efter en mil skulle möta upp T-Bone kunde jag inte såsa för mycket. Gradvis uppskruvat tempo och hade det inte varit för att jag stötte ihop med två av mina bokläsare som ropade ”Är du inte Maramackan?” hade jag hunnit. Kul att träffa glada läsare och vi snicksnackade ett par minuter.

Mötte i alla fall upp den gamle ungraren och det tempo han hade sagt att han ville ha blev något kvickare. Med sällskap blir det alltid lättare och kilometer lades till kilometer. Efter bortåt två mil kände jag verkligen av att jag tävlade i går men sen var det som att det lättade. När jag väl lämnat av T-Bone ökade jag tempot igen och baske mig om jag inte åkte på en liten runners high. Jag såg garanterat väldigt fånig ut när jag lekte lite i euforin och när jag började närma mig hemmet valde jag att i stället för att springa hem springa åt andra hållet. Det var bra känsla och det kändes helt rätt att förlänga. På slutet släppte jag upp tempot ytterligare och det funkade faktiskt. Slutresultatet blev 36 km och när jag sökte i träningsdagboken upptäckte jag att det var nästan exakt tre år sedan jag sprang så långt på ett vanligt träningspass. Och det känns bra!

Rubriken då? Jag det var T-Bone som konstaterade det och mitt svar på det konstaterandet är att jag faktiskt maratontränar. Då kan det vara bra att springa långpass. Det känns riktigt bra. Återstår att se om det känns bra även om fem veckor. Hare eller sköldpadda? I mål vill jag!

Ha det,

Mackan

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.