RunTobyRun!

Ovälkommen påminnelse om att man inte är odödlig

Nej, det känns inget vidare just nu. Först två veckors förkylning och sedan groteskt ont i ryggen – samtidigt som klockan obönhörligt tickar ner till årets sista stora utmaning, New York Marathon.

Sprang en lätt runda i torsdags, 6 kilometer i lugnt tempo. Att det skulle gå tungt var knappast någon överraskning, med tanke på all hosta. Däremot hade jag inte räknat med att ryggen skulle börja protestera, först lite grann och sedan i går kväll (fredag) med full kraft och då är man ju inte särskilt kaxig.

Egentligen började det ömma i ryggen redan förrförra helgen, när hostan var som allra värst. Sen lugnade det ner sig några dagar innan det kom tillbaka, men inte värre än att jag kunde röra mig normalt. Och så gick det över igen... Men nu… Så fort jag ska resa mig från en stol, soffan eller – värst av allt – bilen så är det jäkligt tufft.

Vid tidigare ryggont har det oftast funnits en naturlig förklaring till problemen. Att jag lyft fel, fastnat med gräsklipparen i för tjockt gräs eller något annat dumt. Minns speciellt en gång, 2010, när jag drabbades av akut ryggskott lagom till att jag skulle åka upp till Gävle för att hälsa på min 97-åriga mormor som brutit benet. Flyget och tåget upp var ingen hit, men värst av allt var när jag skulle försöka kravla mig ur min mosters lilla bil. Fy för den fuktige! Väl uppe hos mormor var det ingen tvekan om vem av oss som hade bäst dagsform (det var inte jag). Hemresan hem, i en av SJ:s liggvagnar, var heller ingen behaglig upplevelse…

 

Fredag kväll - tungt och lugnt på vardagsrumsgolvet

Men det gick över, den gången, och det lär det göra även denna gång, frågan är bara hur snabbt för det är ju bara fem veckor kvar till New York Marathon. Varje missat träningspass ”kostar”, inte bara ett antal kilometer utan även att jag inte får någon riktig chans att försöka hämta tillbaka det flås jag tappade under förkylningen.

Träningsmässigt handlar det inte minst om flera viktiga långpass; ett som jag hade planerat förra helgen, 15 planerade kilometer på måndag och så 4-6 varv på Gråmanstorp Backyard Ultra nästa lördag, som var tänkt som det stora genrepet och en bra fingervisning om hur det står till med formen.

GBU är också ett lopp som jag hade sett fram mot av flera anledningar. Fick tipset av en gammal jobbarkompis att det finns en nystartad löparklubb i Kvidinge (som ligger ungefär mittemellan Helsingborg och Hässleholm) och att de skulle köra en inofficiell backyard ultra, klubbens första egna arrangemang någonsin. Först tänkte jag att den låg ”fel”, fyra veckor efter Färöarna och fyra veckor före New York, men kom sedan fram till att den ju faktiskt låg helt rätt för att få till ett bra långpass i lugnt tempo under trevliga former. Plus att det känns kul att stötta en liten entusiastisk klubb ute på landet – idrottens själ, liksom.

 

Torsdag kväll - lugnt och tungt längs 101:an

 

Nåväl, vi får väl se vilken dom jag får av naprapaten i morgon. Worst case är ju att inte kunna springa New York alls, second worst är att komma dit fullständigt otränad och plåga sig runt medan alla andra springer lätt och ledigt, persar och njuter till fullo av atmosfären.

Best case? Ja, det är förstås att naprapaten knäcker till ryggen på något magiskt sätt, beordrar några dagars vila och att det sedan bara är att köra igen för fullt, i alla fall ett eller två varv på GBU. Då är jag i alla fall med i ”loopen” igen…

RunTobyRun!
Läs bloggen i sin helhet med bilder och statistik på www.runtobyrun.se

2 kommentarer till inlägget

Fredrik Mindelsohn
1971 • Floda
#1
28 september 2019 - 17:08
Kämpa på!
Thobias Ligneman
1967 • Västra Ingelstad
#2
28 september 2019 - 17:40
Gör mitt bästa, Fredrik...
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.