dit hjärtat tar mig

Ur minnet: Maratondebut i Rom.

Under mina första 33 år i livet tränade jag just ingenting. I augusti 2012 ändrade jag på det, och ett halvår senare anmälde jag mig till mitt livs första maraton. 

Jag var då 34 år, hade sprungit en mil en gång på löpband och fått storhetsvansinne. Jag började leka med tanken på att kanske springa en halvmara, men förstod samtidigt att jag inte skulle bli nöjd med det när det finns hela maraton att springa. Att göra det innan jag fyllde 35 kändes också som en bra milstolpe, och när en vän tipsade om Rom maraton kunde italofilen i mig inte stå emot. Jag visste inte om jag skulle gilla det, men tänkte att antingen så skulle jag aldrig springa igen eller så skulle jag bli biten, men oavsett skulle jag kunna bocka av det från min bucket list.

Jag visste inte så mycket om träning och löpning på den här tiden, men sprang lite som jag trodde kunde bli bra. Jag fick löparknä, dead butt syndrome och benhinneinflammation. Mina längsta pass innan maran var ett pass på 16 km och ett på 18,5. 

Nåväl, två dagar innan loppet åkte jag till Rom där en av mina bästa vänner väntade på mig. Redan när jag letat mig fram till maratonexpot fick jag känna på den skräckblandade upphetsning som jag kommit att älska. Jag fick en ryggsäck, nummerlapp, ett paket spaghetti (jag var trots allt i Italien) och lite annat smått och gott. Resten av tiden innan det var maratondags promenerade vi runt i Rom, träffade fler fina vänner, åt god mat och köpte bananer och jättestora vaniljbullar som jag åt till frukost på loppdagen. 

Morgonen den 23/3 2014 var regnig och kylig. Redan på tunnelbanan förälskade jag mig i gemenskapen löpare emellan - alla kom från olika ställen, med olika bakgrunder och olika mål, men alla var ändå där av samma anledning och hjälptes åt att gå av på rätt ställe och hitta till startområdet. Jag var skräckslagen och förväntansfull. Köpte ett paraply, skänkte bort det en stund senare. Lämnade in ryggsäcken. Ställde mig i de obligatoriska bajamajaköerna. Åt en banan. 

Snart stod jag i startfållan tillsammans med tusentals andra löpare och lyssnade på The Final Countdown, inte längre rädd utan smittad av den fantastiska stämningen. I samma sekund som startskottet gick 08.50 bröt solen igenom molnen. Alla började hurra, klappa och snubbla framåt, och innan jag visste ordet av hade jag gått över startlinjen. 

Den första milen skrattade jag hysteriskt. Springa maraton? Jag?! Vilken OTROLIGT galen sak att göra! 

Jag tog det lugnt, gick vid varje vätskestation, fylld av respekt för distansen. Dansade lyckligt fram till Shaggy`s Boombastic. Skrattade åt mig själv som verkligen liknade en zombie där jag kämpade mig uppför en lång backe som i trans samtidigt som ipoden hittat just Zombie av Cranberries. Fnissade okontrollerbart när Brandsta City Släckers sjöng "kom och ta mig långt härifrån". 

Jag var så trött, så ofantligt trött. Varje kilometermarkering från 19 km och framåt var en seger. 30 km var overkligt.

 Man säger att maran börjar efter 30 km. För mig var det då som kroppen verkligen började protestera. Jag fick ont precis överallt, fötterna var fulla av blåsor, men det gjorde ännu ondare att gå än att springa så jag fortsatte att lunka framåt. Jag hittade min kompis i publiken efter 36 km, och efter 39 var det en medlöpare som peppade mig att fortsätta springa när jag ville gå, han sprang och pratade med mig en stund och även om jag hade glömt hur man konverserar var han ändå viktig där och då. 

Känslan när jag såg målet var obeskrivlig. Plötsligt fick jag ny kraft och började springa så fort jag bara kunde. Jag var för trött för att orka lyfta armarna när jag sprang över mållinjen, men så fantastiskt lycklig. Jag ville bara skrika "I`M KING OF THE WOOOOOORLD" som Jack i Titanic, kände mig helt oövervinnerlig och som att ALLT är möjligt. 

Redan på hemvägen började jag fundera på när nästa lopp skulle bli. 

Jag var officiellt biten. 

 

Mitt ursprungliga blogginlägg om maratondebuten finns här.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.