dit hjärtat tar mig

Ur minnet: En regnig eftermiddag i Stockholm.

2015 var mitt stora löparår. Jag kom igång med löpningen ordentligt i slutet av februari, fick till några fina långpass under våren varav det längsta var 30 km på min barndoms vägar. I början av maj sprang jag lite spontant Gävle halvmaraton och lyckades klara den magiska 2-timmarsgränsen med 22 sekunder tillgodo, vilket kändes som en fin formcheck inför årets stora höjdpunkt: Stockholm maraton. 

Veckorna innan dagen D var soliga och varma, men meteorologerna spådde regn. Jag uppdaterade alla vädersidor jag kunde hitta på internet flera gånger om dagen och klamrade mig fast vid hoppet om att de som sa att det bara skulle bli lite mulet skulle ha rätt. 

Så kom då maratondagen, och det första jag såg när jag vaknade var solen som letade sig in i glipan mellan hotellgardinerna. Bingo! Jag hade packat ner en merinotröja för säkerhets skull, men den fick ligga kvar i resväskan medan jag gav mig av mot starten iklädd shorts och t-shirt. 

12.00 gick startskottet. 

12.00 öppnade sig himlen. 

Jag frös och sprang, sprang och frös, kände hopplösheten ta makten över sinnet när jag kämpade mig fram i motvind och regn på Gärdet och såg den långa ormen av människor som slingrade sig fram mot halvmaramarkeringen. Jag tog emot en slemmig saltgurka från en blåfrusen funktionär och försökte äta den fast jag inte ens tycker om saltgurka. Mådde illa. Frös så det gjorde ont. Började fundera på varför man frivilligt utsätter sig för såna här saker. 

Jag minns inte längre bansträckningen men vill ha det till att jag sprang förbi Gröna Lund ungefär samtidigt som jag hörde Backstreet Boys` Inconsolable i lurarna. Jag minns att jag sprang över spårvagnsspår, jag får upp den minnesbilden varje gång jag hör den låten nu. 

Nånstans där vände det. Jag kom in bland folk igen, fick mitt livs godaste Pepsi, längtade efter den varma buljong som skulle finnas innan Västerbron men den var slut. Men ändå, där kom den. Västerbron, den mytomspunna. Jag gick uppför och blev omsprungen av många, lät benen rulla utför och sprang om allihop igen. Efter det var jag stark. Benen var relativt pigga, det var inte så långt kvar, och lyckokänslan när jag såg Stadion hade inga gränser. 
"Come on! We`re almost there!" jublade jag till en trött engelsman som stapplade fram. Han tittade på mig och skakade uppgivet på huvudet medan jag studsade förbi på lätta fötter. 

När jag kom in på Stadion hörde jag mitt namn i högtalarna. Det var magiskt. Jag sprang allt jag kunde, gav allt, kände mig som en OS-medaljör. Tiden blev 4:35 vilket var långsammare än jag hoppats på men under omständigheterna var jag enormt nöjd. 

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.