dit hjärtat tar mig

Ur minnet: Kramp och död.

Efter triumfen i Stockholm fortsatte sommaren 2015 med en fantastisk semester vid Medelhavet och uppladdning inför Florens maraton. 

I slutet av november flög jag till Italien för att springa jättelångt i en av världens vackraste städer. Fina vänner mötte mig där, och bara några dagar tidigare överraskade dessutom min pappa mig med att han och hans fru skulle komma ner för att heja på mig. Jag hade en hel hejaklack på plats! 

Uppladdningen kändes perfekt. Loppdagen var perfekt. Jag hade gjort en perfekt bedömning av det perfekta vädret och klätt mig perfekt. Allt kändes helt enkelt så himla bra, och jag hoppades på en sluttid runt 4:20. 

Efter två kilometer fick jag håll som inte släppte, och efter det avlöste krämporna varandra. Jag hade kramp som vandrade runt i kroppen, jag mådde illa, hade vansinnigt ont i magen och kunde knappt ta mig framåt. Jag sprang så gott jag kunde och såg den ena farthållaren efter den andra försvinna i fjärran. Gråtande skickade jag sms till mina vänner: "Det går jättedåligt, det kommer att ta hur lång tid som helst." 

Jag vet fortfarande inte hur jag lyckades fortsätta. Hade jag inte vetat att några av mina favoritmänniskor stod och väntade vid mållinjen hade jag antagligen brutit. Jag stapplade fram, försökte röra mig minimalt, lyfte knappt från marken. En meter i taget. När jag såg mållinjen hörde jag ett öronbedövande jubel och i högtalarna ropades mitt namn: "Annika! Annika! Annika!". Själv kände jag bara lättnad. Äntligen var det över. 

Måltiden blev 5:05 och jag orkade inte bry mig, jag var bara glad att jag överlevt. Dagen efter hade jag ingen aptit - jag som normalt sett är vrålhungrig efter maraton! - och mådde fruktansvärt illa på flyget hem. Jag tog mig hem, stupade i säng och somnade, vaknade med akut illamående en timme senare och kräktes sen i flera dagar. 

Med facit i hand var det kanske inte så konstigt att jag mådde dåligt under loppet, utan tvärtom konstigt att jag faktiskt tog mig runt hela banan.

Jag hade först tänkt springa i Paris följande vår, men efter terrordåden bestämde jag mig för att ställa in det. I januari 2016 opererade jag istället hallux valgus på min högra stortå. Något gick fel, foten blev aldrig bra utan gjorde konstant ont, och på hösten konstaterades att en del av ledhuvudet helt sonika hade dött. Caputnekros. Man visste inte om det skulle gå att göra något åt det. 

Jag skämtade mycket om det. "Min tå är död". 
Inombords ville jag bara gråta, och var på väg att bli riktigt deprimerad. Jag hade ont, och det kändes som att mitt liv var slut.

Det blev ett och ett halvt år av fotsmärta och oro. Jag avföljde en massa löparkonton för det gjorde för ont att se deras bilder. Allt jag ville var att kunna springa igen, men jag kunde knappt gå, knappt ens ha skor på mig. 

Efter många turer fick jag steloperera tån i mars 2017, och det blev upptakten till mitt nya liv. 

1 kommentarer till inlägget

0 •
#1
19 september 2020 - 08:28
Sjukt fängslande!!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.