dit hjärtat tar mig

Ur minnet: Revanschen.

Jag grät mycket från den första operationen tills jag opererades igen i mitten av mars 2017. Jag hade nyss hittat något jag älskade i löpningen, och så rycktes det ifrån mig så brutalt. Jag testade att träna på andra sätt men ville inte. Jag ville bara springa. 
 
Två veckor efter operation nummer 2 skrev jag högskoleprovet med strålande resultat. Under det år som gått hade jag börjat fundera väldigt mycket på hur ben läker och hur kroppen fungerar, och min barndoms läkarplaner började komma upp till ytan igen. 
 
”När får jag springa igen?” frågade jag ortopeden på återbesöket en månad senare. Inte om, när.
I augusti skulle jag få börja. Den första augusti testade jag nervöst, och så grät jag en skvätt igen. Det funkade ju. Jag skulle aldrig mer kunna stå på tå eller ha högklackade skor, men jag kunde springa.
 
Så började jag läkarprogrammet i september 2017 och den 30/5 2018 sprang jag Stockholm Marathon igen, och då grät jag av bara helvete. Jag grät på vägen till starten, jag grät i startfållan, jag grät när jag sprang över startlinjen, jag gråtskrattade helt okontrollerat när jag sprang över Västerbron medan högtalarna bredvid banan pumpade ut Personal Jesus på hög volym. ”Reach out, touch faith”. Har jag aldrig trott på en högre makt förut så gjorde jag det definitivt där och då.
 
Allt gjorde ont, det var trettio grader varmt och jag var absolut inte tränad för att springa så långt, och jag var så trött så trött att jag närapå höll på att börja gråta igen när jag skulle springa över ett övergångsställe och de vita strecken var för höga för att jag skulle orka lyfta fötterna över dem och det var för långt att springa runt.
Sen sprang jag till slut in på Stadion och flög det där varvet runt med tidernas bredaste leende. Jag höll på att sprängas av lycka när jag sprang över mållinjen.
 
Sen kollapsade benen och jag kunde inte ens stå längre, utan föll ihop mot ett staket och började hulkgråta alldeles hejdlöst av lättnad och revansch och glädje och ilska mot kirurgen som sabbat min fot och ändlös tacksamhet till han som räddat den.
 
 
---- 
 
Från Instagram: 
 
Igår sprang jag mitt andra första marathon. Jag har visserligen sprungit tre förut, men sedan opererade jag foten två gånger. Efter den första operationen trodde man att delar av min tå hade dött, och att jag kanske skulle få ha ont, och knappt kunna gå eller ens ha skor på mig, resten av livet. Den andra operationen, för 14 månader sedan, blev en steloperation.
 
För ett år sedan hade jag precis börjat kunna gå skapligt igen. Om jag någonsin skulle kunna springa igen kunde ingen säga, men igår sprang jag ett marathon. Mitt första, i denna del 2 av mitt löparliv.
 
Jag kan inte beskriva med ord hur stort det var. Jag grät när jag gick mot Östermalms IP. Jag grät i startfållan. Jag grät på Västerbron. Jag grät när jag sprang in på Stadion. Däremellan skrattade jag högt och log så jag fick ont i kinderna. Värmen störde mig inte. Att min otränade kropp började bli trött och göra ont när det fortfarande var 25 km till mål störde mig inte, inte heller blåsorna på tårna. Stockholm har aldrig varit vackrare, människor aldrig mer underbara, vatten aldrig godare.
 
Den här bilden är tagen bara några meter innan mål. All smärta var som bortblåst, och jag flög fram. Den lyckan. Några meter senare började jag fulgråta, men LYCKAN. Jag gjorde det! Jag vann!
 
”Du ger aldrig upp va?” frågade pappa, och nej, jag ger aldrig upp. Det är så man vinner. 
 
 ----
 
Från Instagram:
 
Vet ni hur det är att ha ont i precis hela kroppen? Vet ni hur det är att vara så trött att en vägbula blir ett berg som det nästan inte går att komma över, men samtidigt går det inte att gå runt den eftersom det känns obeskrivligt långt? I den stunden är det bara viljan som tar en framåt, beslutsamheten, det orubbliga fokus jag ser i min egen blick. 
 
Men vet ni även känslan av att vara oövervinnerlig? Att man kan klara allt? Vet ni känslan av att ha tagit sig ända till den mytomspunna Västerbron på ben som inte borde ha orkat springa så långt och höra Depeche Mode pumpas ut ur högtalarna? ”Reach out, touch faith”. Man kan bli religiös för mindre.
 
Och vet ni känslan av att springa in på Stadion? Efter nästan 42 km byts asfalt mot tartan, publiken jublar, adrenalinet pumpar och de nyss så tunga fötterna flyger fram. Det finns bara du och målet, och det är den mäktigaste känslan i världen.
 
Reach out and touch faith. 
 
----
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.