Så sakta det gick igår, och så tungt det kändes... Och idag har jag träningsvärk?! Inte ens efter ju-jutsuns monsterfyspass kände jag mig så här tilltufsad! Vad har jag ställt till med? Varför anmälde jag mig till Stockholm marathon egentligen?
Jag är för tung och för otränad. Det är inte så att jag inte försökt tappa vikten jag lade på mig efter graviditeten. Men jag tappar intresset efter ett tag, det bara rinner ut i sanden. Varför jag tappar intresset för viktnedgång vet jag inte. Jag kanske har så mycket på min planhalva att jag gör prioriteringen att vikten får vänta, omedvetet?
Är det klokt att låta det okunniga undermedvetna fatta viktiga beslut?
Kurserna jag går är viktiga, arbete är viktigt, katterna är superviktiga, träning är superviktigt, familjen och barnen är superviktiga, trädgården är viktig, läsningen är viktig, mina målningar är viktiga, mina sagor och berättelser är viktiga, min musik är viktig, kampsporten är viktig, mina spel är viktiga... Hur prioriterar man när allt känns så viktigt?
Vikten, i sammanhanget, känns inte betydelsefull förrän jag ska träna och upptäcker hur tung och klumpig jag känner mig. Och det är sannolikt där problemet ligger, jag tar inte vikten på så stort allvar eftersom så många andra saker är viktiga. Inte viktigare kanske, men viktiga. Och jag har inte plats för många viktiga saker. Eller har jag det?
Skulle jag kunna effektivisera på något sätt så att jag faktiskt kan klämma in en viktnedgång också? För det kräver eftertanke, planering och en viss energi för att genomdriva en viktnedgång.
Ska jag överleva Stockholm marathon behöver jag tappa åtminstone 10kg till.
Om inte det är viktigt vet jag inte vad som skulle vara det...
