dit hjärtat tar mig

lonely no more

Jag vill vara så trygg i min löpning och min fysiska kondition att jag inte behöver tacka nej till att springa tillsammans med andra av rädsla för att inte orka eller vara för långsam.

Att springa handlar inte bara om medaljer och finishertröjor, även om det är en väldigt rolig del av det hela, en del som jag rentav älskar. Mesta delen av löpningen är dock inte lopp utan ensamma träningsrundor.

Jag älskar den där ensamheten också. Att springa runt i min egen bubbla, i mitt eget tempo, när jag vill, dit jag själv vill. Att inte behöva ta hänsyn till någon annan överhuvudtaget.

Då och då händer det emellertid att någon frågar om vi inte ska springa tillsammans någon gång, och även om en del av mig vill säga ja är det också en stor del av mig som får panik. Jag är helt enkelt för dålig på att springa. Jag kan inte springa hur länge som helst utan att behöva stanna till och gå. Jag kan inte springa särskilt fort. Jag är enormt beroende av att ha en bra dag.

Men det här är ju nåt jag kan ändra på, tack och lov, och i en tid då de där finishertröjorna hänger löst kan det behövas ett mer konkret vardagsmål.

Jag är och vill fortsätta vara en Lonesome Runner, men jag vill också kunna tacka ja till sällskapslöpning om jag känner för det utan att behöva vara rädd för att vara så pinsamt dålig att sällskapet ångrar att de frågade just mig. Så pass bra kondition måste jag kunna skaffa mig. Det är inte orimligt.

Jag känner mig ensam ibland, och om jag tänker framåt så kommer jag antagligen inom några år att hamna i en situation där jag behöver lära känna lite nya människor. Jag ser andra som umgås genom löpningen, springer långpass tillsammans, pushar varandra till att springa intervaller, och det ser faktiskt väldigt trevligt ut. Nån dag vill jag också ha det så.

4 kommentarer till inlägget

1971 • Nykvarn
#1
4 november 2020 - 09:51
Försökte kommentera på Wordpress-bloggen men där krävdes något lösenord jag inte hade koll på :-)

Det här är ett kärt ämne för mig på flera sätt. Jag är med i klubb sedan många år men bytte till en klubb närmare mig (Enhörna IF) 2018 för att få mer sällskap och jag är med på gemensamma träningar när jag kan, vilket i praktiken inte blir så ofta, en gång var tredje vecka och mer sällan ordnar några av oss gemensamma långpass. Min bästa vän sedan många år och min löparpartner dog tyvärr i suicid våren 2018 vilket jag skrivit mycket om och förutom att det var en fruktansvärd upplevelse på så många sätt som fortfarande påverkar mig, har det också påverkat min träning på många sätt och gör fortfarande och jag har fått vänja mig vid att många fler pass nu springs utan någon kompis bredvid mig.

jag springer dock också med löpare som inte är på min nivå och jag leder en löpgrupp på mitt lokala gym med företrädesvis nybörjarlöpare och det är ett litet gäng som deltar regelbundet och älskar det men vi har svårt att locka många deltagare och när jag ställt lite frågor om det så märker jag att det finns så mycket oro, som nästan alltid är obefogad, för att man tror man är för långsam, för “dålig” etc. Våra pass med löpgruppen är nästan alltid någon form av korta intervaller, backlöpning etc och så länge man orkar jogga ett par kilometer i sträck som uppvärmning så kan man vara med på passen då jag som ledare håller ihop gruppen hela tiden, det är aldrig så att vi sticker iväg på en mil distanslöpning i relativt högt tempo på passen. Jag och min kollega som leder gruppen har aktivt uppmuntrat flera att prova och när de väl provar brukar de tycka det är jätteroligt och vara lyckliga och stolta över att ha deltagit och gjort det bra på passen.

Det många inte tänker på är ju att “bättre”/snabbare löpare är väldigt anpassningsbara, för mig kan det skilja över tre minuter per kilometer i tempo mellan ett tempo som är väldigt hårt och ett tempo som är väldigt lugnt, jag kan springa intervaller (korta) i 3 min/km men jag kan också jogga i 6:30 min/km utan att det känns speciellt konstigt och jag har ett par löparvänner jag börjat springa med som inte befinner sig på samma nivå men som jag gärna springer med eftersom de är så väldigt trevliga, då vet jag ju att passet blir relativt lugnt för min del men lugn, kanske t o m återhämtande träning är också träning och det är verkligen inte ett bortkastat pass, tvärtom! Jag kan också hjälpa till med farthållning om de skulle vilja springa ett tuffare pass. Imorgon ska vi springa reflexbana i skogen med pannlampa tillsammans, det kommer gå otroligt långsamt men vara väldigt roligt, för tre veckor sedan var vi ute fem timmar eller över fyra mil i teknisk terräng på Sörmlandsleden ihop. Min erfarenhet är att i princip alla blir glada av att få frågan om sällskap och att det är givande och roligt och viktigare än “effekten” av ett enskilt träningspass och att det därför är så onödigt att känna sig “dålig” eller långsam. 🙂
Annika
1979 • Sverige
#2
4 november 2020 - 10:43
Tack Staffan! Du är en av dem jag sett som springer med andra och jag inspireras mycket av det. På ett förnuftigt och logiskt plan förstår jag ju att det stämmer som du säger och att det här bara är nåt som sitter i huvudet på mig, och även att det bara gäller att kasta sig ut och försöka för att upptäcka att det nog inte är så farligt. Det är väl nåt sånt där löjligt som sitter kvar från barndomen, jag är den där klassiska "alltid vald sist på skolgympan" och även om jag fått en del viktiga insikter kring det (som till exempel att jag var ett och två år yngre än mina klasskompisar) så finns det kvar i självbilden.

Just nu känns inte som rätt tid att börja umgås med nya människor, men jag ska nog ta mig i kragen och våga tacka ja om jag får frågan framöver. Tack!

PS. Måste kolla upp det där med kommentarerna, hade ingen koll på det!
1971 • Nykvarn
#3
4 november 2020 - 11:30
Hej igen, kommenterandet på Wordpress handlar bara om jag inte kom ihåg mitt lösenord, jag hade en blogg och ett konto på Wordpress själv innan jag bestämde mig för Blogger som hemvist för min egen blogg :-)

Ja, liknande tankar verkar finnas hos många, tyvärr oftare kvinnor än män, har också kvinnliga klubbkompisar som ofta "ursäktar sig" att de är långsamma fast de själva verket är väldigt duktiga löpare och jag gör alltid vad jag kan för att lyfta dem! Du har en poäng med restriktionerna och det känns sådär att leda löpargrupp just nu med tanke på råden att inte umgås med andra än sig egen familj men vi försöker hålla extra avstånd och gymet håller fortfarande öppet, dock med många förändrade rutiner. Kan bara hoppas vi kommer ur det här läget så snart det går och uppmana dig att våga fråga om sällskap när tillfälle ges!

Känner dig ju inte alls förutom det jag läser här på jogg.se och i sociala medier men utifrån det skulle jag gärna springa en runda ihop men var du än hamnar som AT eller färdig läkare så blir det nog inte på den lilla orten jag bor på :)
Annika
1979 • Sverige
#4
5 november 2020 - 19:15
Jag tror det är mycket bättre att umgås utomhus än inne på gymmet just nu!

Skulle jag vara i krokarna springer jag gärna en runda med dig, det låter faktiskt inte alls så skrämmande :) Tack!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.