dit hjärtat tar mig

footloose

Om jag skulle plocka fram en egenskap hos mig själv som jag tycker allra mest om, så är det min förmåga att bli förälskad: Förälskad i en känsla, ett ord, i luften, i musik, i ett par skor, i livet.

Den här känslan av kvillrande glädje inombords, entusiasm som bubblar upp och fram och inte går att hejda, värme och intensitet och en förmåga att uppfatta skönheten i det allra minsta ting.

Jag älskar den.

Det finns så många människor som bara är. Jag är inte “bara” nånting. Det finns de som menar att jag är för mycket. Förut gjorde det mig ledsen, fick mig att känna mig fel. Nu förstår jag att det är de som är för lite.

Jag är mycket. Jag har en hel värld inom mig och det spelar ingen roll hur mycket jag försökt hålla den instängd, den vill ut. Jag är knäpp och glad och tungsint och sprudlande. Jag förstår inte “lagom”. Jag köper nya skor och blir så lycklig att jag dansar fram på gatan och jag älskar det. Det är sån jag är. Sån jag måste få vara. Jag ser ett berg och börjar klättra upp på det och kommer inte på förrän jag är halvvägs uppe att jag ju är dödens höjdrädd. Jag anmäler mig till maraton innan jag ens börjat löpträna. Jag startar företag, skriver högskoleprov, börjar en av Sveriges mest krävande utbildningar. Och vet ni, det funkar ju oftast. Jag har hittills tagit mig i mål på varenda lopp. Jag byggde upp ett rätt framgångsrikt företag, skrev 2.0 och är nu på termin 7 av 11. Jag tackade ja till ett frieri när jag var 19, blev mamma när jag var 20 och gifte mig sedermera när jag var 21. Det var ingen som trodde på oss men det är snart 20 år sedan bröllopet och oavsett vad som händer i framtiden måste det väl ändå ses som en framgång? Nej, ta bort frågetecknet. Det är en framgång. Jag ångrar ingenting.

Men ni vet när man försöker prata någonstans där det är så ljudisolerat att alla ljud bara sugs upp och man inte får någon respons, ingen feedback, ljudet bara försvinner och till slut är det bara att acceptera situationen och vara tyst?

Så var det att springa i mina gamla skor som var alldeles för mjuka, och så är det i vissa aspekter av mitt liv.

Nu har jag fått mina nya skor som gör mig så glad. De studsar, driver mig framåt, vill springa precis lika mycket som jag vill. De heter Nike React Infinity Run, och jag tror jag kan springa i en evighet med dem. Jag vet inte om alla ens har förmågan att bli såhär orimligt glada över ett par skor, men jag blir det och jag älskar att vara förälskad i dem.

I’ve got this feeling
That times are holding me down
I’ll hit the ceiling
Or else I’ll tear up this town
Now I gotta cut loose, footloose
Kick off the Sunday shoes

Resten tar vi en annan gång.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.