Tredje gången gillt?

Från det förra inlägget för nästan tre månader sedan har det egentligen inte hänt mycket. Jag provade att jogga ett par gånger i början av december men då fick jag känningar i ett knä och sen var det lätt att skylla på det för att slippa springa. Ja, det var precis så jag kände. Efter alla år av löparglädje och löparbehov så ville jag inte alls längre. Kändes hemskt onödigt att ens gå ut på promenad.

Självklart var det inte bara springandet som dippade, hela livet dippade. Inget var kul. Tack och lov har jag folk omkring mig som stöttar när det behövs så nästan var väl upp och fötterna ner ändå. Men fötterna ville inte springa längre.

Häromdagen fick jag en videolänk från min son och svärdotter. Om löpning. Någon som tog en galen utmaning och sedan genomförde den. Jag blev så pass inspirerad att springnerven vaknade till liv. Dagen efter (i förrgår) tog jag första rundan sen 2 december. Det blev drygt 6 km gåjogg med mer gång än jogg. Men det blev!!!

Och just nu sitter jag här och tittar ut på regnet och tänker att jag måste klä på mig när jag ska ut på en runda efter lunch. För ut ska jag. Och jag vill ut. I alla fall i dag. Förhoppningsvis i morgon också. Jag vet ju hur bra jag mår av mina rundor.

Har fått pepp på instagram också där jag lade upp min förrgårs-runda. Hejarop och "kul att se dig igen" kom på kommentarerna. Tänk att dom saknat mig. Nu får jag inte svika. Vare sig dom, eller mig själv. Håll tummarna du som läser detta!

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.