Ändrade planer – När Everest blev Marmolada

Marmolada, 3343 möh – Högsta berget i Dolomiterna, där jag tog mina första stapplande steg under en riktig bergsultra 2015 när jag sprang Dolomiti Extreme Trail. Där jag under Lavaredo Ultra Trail både upplevt den underbara känslan att springa, typ, i mål efter 120 kilometer och den misär som sköljer över en när man sitter där på bussen och handduken är inkastad!

Planen var att klättra 8848 höjdmeter i Hammarbybacken, enkla planer är väl de bästa planerna? På grund av logistiken runt omkring blev dagen D nu i lördags men redan på fredagen började vi så smått skruva ner ambitionen.

Vädret hade under hela veckan varit som på bilden, kallt och jäkligt med vindar som aldrig riktigt velat sluta.

Väl på plats på morgonen slog vi fast att vi siktar på ett halvt Everest, ingen av oss tre som stod där i blåsten har problem med utmaningar som skapar en del lidande men det finns en tid och plats för allt. Ska jag traska upp och ner för samma backe i +20h, då vill jag iaf inte frysa i 18 av dessa timmar.

Efter 22 varv blev det en kort lunchpizza, långt ifrån behagligt att stå still för länge. Efter 26 varv firades personbästa i antal vändor upp. Efter 30 varv gick vår trio ner till en singel och jag körde på 10 varv till när jag ändå var på plats. 3351 höjdmeter gav dagen, 8m mer än Marmolada men nära nog.

Att ge sig på utmaningar är kul, att ibland misslyckas är oundvikligt och ibland är det bättre att våga ändra planen innan om förutsättningarna inte känns rätt.

Dagen efter kastade jag mig upp på landsvägsracern för att mjuka upp benen lite och det gjorde verkligen susen mot den värsta av träningsvärken som jag borde uppleva just nu men det känns orimligt bra. Dags att steppa upp träningen inför sommaren och TdS, hoppet att det blir av lever fortfarande!

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.