annons
Löpning • Kom igång • 59 inlägg • 24982 visningar •

Någon mer som börat träna som äldre?

Vicky Karlsson
1957 • Rindö
#1
•
1 april 2014 - 12:18 (Redigerad 1 april 2014 - 12:18)
7 Gilla
Jag började jogga förra året och är fruktansvärt taggad nu ett år senare. Springer ca3-4 mil per vecka och ca timmen på milen. Skulle vilja utöka men håller i mig för att inte bli skadad så försöker tänka klokt och trappa upp sakta (vilket är svårt).

Vet att det finns många äldre som springer MEN finns det några blåbär som alltså börjat efter 55 års ålder? Berätta gärna om hur ni startat och utvecklats!

Hörde om en äldre etablerad löpare att hon börjat först på äldre dar! Blev jätteglad men hörde sen att det då menades att hon började vid 35 års ålder! Det är ju såklart hög ålder för proffs men ...ja ni förstår säkert vart jag vill komma. Ge nu en gammal gumma hopp!
< < < 1 2 3 > > >
Vicky Karlsson
1957 • Rindö
#41
•
22 december 2019 kl 19:11 Redigerad 22 december 2019 kl 19:12
Gilla
#38 Kul du kan köpa startplatser åt familjen och att det uppskattas. Alltid roligt göra något sådant tillsammans. Jag har sprungit några lopp ihop med tre av de vuxna barnen. De tränar allihop men löpning är inte deras grej riktigt även om de alltså kan om de vill men inget de skulle uppskatta att få i julklapp. Det jag fått göra är att önska mig deras medverkan i lopp i julklapp istället :-).
Torbjörn Westman
1961 • Oskarshamn
#42
•
22 december 2019 kl 21:36
2 Gilla
Håller med om att det är toppen att kunna träna med sina barn. Ena dottern bor bara sju mil bort så vi kör ett pass ihop då och då. Hon är inte så förtjust som jag i att träna löpning så det kan lika gärna bli cykel, skidor eller styrketräning, fast allra helst långfärdsskridskor (då får vi även med hennes sambo!) Däremot gillar hon att delta i lopp, så på nyårsafton springer vi Sylvesterloppet tillsammans.
Anonymiserad
2006 • Alingsås
#43
•
29 augusti 2020 kl 09:34 Redigerad 29 augusti 2020 kl 09:36
3 Gilla
Började med två tre plågsamma löp i månaden på 2 km som 58 åring med uppehåll när jag skadade mig. Lite plågsamma 5-8 km lopp som 59 åring 3 ggr i veckan med uppehåll när jag skadade mig. I slutet på 59:onde året blev det lätta 5-12 km nästan var dag och kroppen höll. Nu som 60:åring ungefär 200-400 km i månaden eftersom det är roligt och pace 5,5-7 min/km och blandar lätt Intervall med nötande. Kroppen känns fint fast aningen öm i ljumskarna och stel i nedre hälsenan om jag är stilla länge.

Viktigast tror jag att i min ålder inte löpa för fort vilket man, som i unga dagar, gör i början. Att inte stirra sig blint på unika 60/70-åringar som springer maran på under 3 timmar. Idag ska jag ut på en långtur i 8:a fart och skäms inte för det.
Jesper
1972 • Chavenay
#44
•
29 augusti 2020 kl 18:26 Redigerad 29 augusti 2020 kl 18:26
2 Gilla
Kanske är jag "för" ung (men har ändå 48 år på nacken), men för min egen del halkade jag in på löpning av "misstag". Jag råkade ut för tre olika skador i rad i min (då) favoritsport ; tennis. Detta hade jag hållt på med i princip non-stop från 4års åldern tills jag lämnade Sverige 1996. Tog upp det på nytt 2004 när jag flyttade från storstan ut till förorten och blev om möjligt än mer taggad.

Hösten 2016 började skadeelendet och när jag i Maj 2017 fick problem med axeln efter att ha återhämtat mig två tidigare skador beslöt jag mig för att "hålla igång" med löpning som jag egentligen avskydde. Började med 6km på bana som snart blev 8 och därefter 10. Några nya kompisar var rejält beroende och tog mig med på några skogsvarv och längre löp och jag var helt såld. Nu är det bara kroppen (och familj naturligtvis) som sätter gränsen till hur mycket jag kan vara ute. Springer mest när familjen sover, så detta är egentligen inte något hinder.

Nu vill jag bara att Covid skall ta slut (eller iaf. lugna sig) så att vi kan börja tävla tillsammans igen. Vill göra min inställda Barca-mara, men den är uppskjuten ytterligare ett år till November 2021! Kör i stället en välgörenhetsmara i Oktober där jag hoppas kunna springa under 3h30 och skramla ihop lite pengar till en välgörenhetsorganisation (se nedan). :-)
https://mondefi.vaincrelamuco.org/projects/marathon-contre-la-muco
Walker67
1947 • Växjö
#45
•
30 augusti 2020 kl 00:05
1 Gilla
.# 41; Att inte stirra sig blint på unika 60/70-åringar som springer maran på under 3 timmar.

Nu tar du nog i lite för mycket, hur många i den åldern klarar maran på de tiderna. Tvärtom rasar tiderna efter 60 år och efter 70 år ännu mer. Det som är en fördel med att börja träna regelbundet efter 50 år är att man inte har några tider bakåt att jämföra med och se hur "dålig" man blivit.
Om man tex börjar vid 55 års ålder förbättrar man sig ganska snabbt de första åren, men sen går det nog långsammare och stannar av, saknar dock erfarenhet hur länge förbättringen varar. Skulle tro att efter 65 år "dackar man av" successivt även om man startat sent, men det viktigaste är att ändå fortsätta träna efter vad kroppen klarar av för att behålla sin fysiska status upp i åldrarna.
annons
Anonymiserad
2006 • Alingsås
#46
•
30 augusti 2020 kl 08:29 Redigerad 30 augusti 2020 kl 08:29
2 Gilla
Bild uppladdad av Anonymiserad
Finns några få 70 åringar som klarat det. Själv testade jag för första gången att löpa ett ensam-Marathon igår och första 42 195 tog 5 timmar och 50 sekunder och då var jag helt slut och resterande 7.8 km var som att skjuta en tung vagn framför en. Men väldigt stolt över att varit pigg första 30 km. Körde med eget träningspass inlagt på klocka:

Uppvärmning – 1.00 km – Pulszon 1 (Uppvärmning)
30 upprepningar
Löppass – 1.00 km – 6:45 till 7:00 min/km
Återhämtning – 0.50 km – 7:45 till 8:15 min/km

Sista 4-5 km blev på känn. Hade bara tänkt löpa Maran men blev sugen på 50K så sprang runt några varv på en löparbana. Fuskade också med att stoppa klockan och gå in för att handla bars på ICA, äta två av dem vilande och köra 4 stretch-pass under resans gång :)
Mats Edelryd
1958 • Örbyhus
#47
•
30 augusti 2020 kl 09:30
4 Gilla
#43. Visst är det så att tiderna rasar efter 60 års åldern men det går alltid att bromsa förloppet lite genom att träna mer om kroppen håller för det och om man fortfarande har lite tidsambitioner.

I år har jag genom att öka mängdträningen med ca 30% kunnat backa bandet och är nu som snart 62 åring i ungefär samma form som för 5-6 år sedan då jag gjorde mina bästa tider. (Började springa på allvar som 50 åring)

Dock kan man ju inte fortsätta hur länge som helst med att öka träningen.Till slut är det bara att acceptera att man blir långsammare med åren och får vara glad så länge man kan komma ut och röra på sig. Det är trots allt det som är det viktigaste i längden😀
#48
•
30 augusti 2020 kl 15:01
6 Gilla
Jag sprang min första mara 2018 i stekhett Stockholm ett par månader innan jag skulle fylla 61. Det tog drygt 6 timmar. Året därpå blev det 5.52 och betydligt piggare efteråt. Började löpträna som 57-åring. Struntar i tiderna och hyllar tesen ”Långsamt är också framåt” så mycket att jag skrivit en bok med samma titel (finns på nätet). Just idag har jag sprungit virtuell Tjejmil nästan precis 10 minuter snabbare än första gången jag testade 2015...
Birgitta Gunnarson
1953 • Sollentuna
#49
•
30 augusti 2020 kl 15:45
10 Gilla
Jag började jogga som 55-åring. Då hade den ena efter den andra av de vuxna barnen börjat springa, och en av dem hade dessutom fått igång sin pappa igen. Jag, som alltid har gått mycket, började med att springa en liten bit ibland när jag var ute och gick. Köpte snart ett par (billiga) springskor och övergick alltmer till att jogga. Sprang första Tjejmilen utan att ha sprungit mer än 7 km innan. Fick mersmak och sprang flera millopp. Så småningom började tankarna komma, om jag skulle våga/kunna springa en halvmara, och i sept 2011, som 58-åring, sprang jag Stockholm Halvmaraton första gången. Jag, som alltid sagt att löpning inte var något för mig. :-)
Sedan blev det femton halvmaror under de kommande åren, flera av dem utomlands (Tromsö, Prag, Cremona och Fiumicino).
Numera gör ett artrosknä att jag varken springer lika ofta eller långt som tidigare, men jag är otroligt tacksam för allt roligt jag har haft tack vare löpningen. Och jag fortsätter hålla igång efter förutsättningarna!
Walker67
1947 • Växjö
#50
•
30 augusti 2020 kl 23:42
1 Gilla
# 47 Har du testat Omega 3 + nypontabletter samt skor med litet tådrop ?
annons
Stefan Nilsson
1953 • Lund
#51
•
31 augusti 2020 kl 05:39
2 Gilla
Är 67 och springer numera 20-40 km i veckan. Har haft lite skadeproblem så varierar löpningen med styrketräning (varje morgon), promenader och gruppträning (Friskis och Svettis m m). Började med löpträning som 52-åring.
Mina bästa löpresultat gjorde jag som 61-åring (mara på 3:48, milen på 44 minuter).. Senaste maran - för tre år sedan - fixade jag på 3:59.
Senare år har jag fokuserat mer på variation i träningen. En trevlig oambitiös träningsform är gå-spring med grannars hundar, ganska långa pass på upp emot tre timmar i rätt lugnt snittempo. 😀
Visst tappar man i fart med åldern, men mycket handlar trots allt om volym. Har gått från fyra-fem mil i veckan för några år sedan till dagens snitt på 25 km. Jag springer alltså mindre idag, men totalt sett har jag nog större träningsvolym än tidigare. Då räknar jag även längre promenader som träning. Det viktiga är att man trivs och mår bra, inte hur fort det går!
Birgitta Gunnarson
1953 • Sollentuna
#52
•
31 augusti 2020 kl 11:44 Redigerad 31 augusti 2020 kl 12:32
1 Gilla
Tack för tips, Walker 67! Äter Nypozin sen ett halvår. Vad gäller häl/tådropp så tror jag efter eget "detektivarbete" att det var det som utlöste knäproblemen för ett par år sen.
Jag hade sprungit i Asics Gel Nimbus i flera år, och hade rätt nyligen bytt till den nya modellen, 20, när jag började få ont i ett knä. Kopplade det ändå inte till skorna (det var ju "samma" skor som jag använt länge...) förrän rätt långt senare när jag hade googlat mycket i jakt på förklaringar. Tyckte inte det stämde med "bara" artros. Upptäckte till min förvåning att man på Gel Nimbus 20 ändrat till ett häldropp på 13 mm! Har gått över till Saucony Triumph (8mm) nu, och det verkar fungera bättre.
Sen varierar jag, som Stefan Nilsson också skriver. Har återupptagit stavgången, som jag varvar med.
Walker67
1947 • Växjö
#53
•
2 september 2020 kl 23:16 Redigerad 2 september 2020 kl 23:17
1 Gilla
Jag höll upp med löpning i 1,5 år pga problem med vänster knä. Jag har under många år ätit Movo nypontabletter + en mugg nyponthe på 2 påsar i stället för kaffet, men slutat med Omega 3. Jag började åter med Omegan och bytte skor från Nike med stort tådrop till Adidas med litet och körde igång med en skogsrunda på 5 km en gång i veckan. Visst hade jag en del känningar i knät, men det blev bättre och jag kunde utöka till 2 ggr/vecka och den modellen har jag kört ett par år och det har fungerat liksom banlöpning 5000 m ett par ggr/säsong. Asfalt har jag testat men det har inte funkat. Inför ett lopp på 7 km på söndag sprang jag 7:an, som har 3 km asfalt och det var inte bra, fick besvär i båda knäna, så det blir att promenera söndagens lopp då det innehåller minst 3 km asfalt och bara är ett motionslopp inte värt att sabba träningen för lång tid framöver.
Hobbylöparn
Östermalms IP
#54
•
3 september 2020 kl 07:05
2 Gilla
Började löpträna vid 45, är nu 53.

Löpningen är litet som en relation: -Första åren förälskelse, sedan blir det kärlek, därefter går det litet upp och ned. Men relationen finns där likväl. :-)

Det jag kan känna efter ett stort antal lopp, är att spänningen inför loppen försvinner litet. Man vet att det blir ungefär samma tid, det är ungefär samma ansträngning. Och pirret och förväntan inför loppet dämpas något. Det jag tycker är roligast med lopp är om man antingen kan ha sällskap inför och efter. Exempelvis Bellmanstafetten, eller något millopp, där man ofta kan övertala någon som springer bara litet grann att henka på.

Eller ha en supporterskara längs med banan. Att åka själv till ett lopp, springa, sen åka hem har jag gjort alltför många gånger. Är kul visst, men känns litet tomt också.
Anonymiserad
2006 • Alingsås
#55
•
5 september 2020 kl 09:14
2 Gilla
Bild uppladdad av Anonymiserad
Aldrig kört något lopp och troligen för att det är som du säger att man vet sin tid. Och sedan löper jag för att jag då kan sitta utan att få ont i ryggen. Visst, något ryggskott per år ändå men att kunna sitta utan molande är nice. Märker att jag behöver ganska många mil i veckan för att hålla mig frisk men naturupplevelsen, även på vintern, gör det värt det och även att vara piggare på arbetet och kunna ta stressade situationer bättre.

annons
Bengt Dahlberg
1949 • Göteborg
#56
•
5 september 2020 kl 13:05
8 Gilla
Äldre? Flyttade till Gbg som 50-åring och utmanades av dottern i Göteborgsvarvet, fick ett år på mig att träna upp mig. Klarade 2 tim med sekunder tillgodo. Entusiasmen växte och jag tränade på. Efter ytterligare några Varv med tider runt 1,45 började jag variera träningen - mer långpass och fler intervallpass. Vid 59-60 år peakade jag med 1,38 på flera halvmaror, 3,35 på mara och 2,34 på Lidingöloppet. Som många upptäckt, det tar 10 år att öva upp sig rejält.
Nå, därefter sjunker resultaten, vissa år p g a skador (ett år operation av Spinal stenos) och nu sprang jag Midnattsloppet virtuellt andra gången - 10 km på 53 minuter. Så är läget, det är bara att gilla. Träningen är fortfarande kul, särskilt varierad med såväl banlöpning, stig och terräng (orientering t ex). Samtidigt är det klart att varje år utan större skador ger "mindre resultatförsämring" trots att åren går.
Walker67
1947 • Växjö
#57
•
7 september 2020 kl 23:58
Gilla
# 54 Så du är opererad för Spinal stenos och har kunnat återuppta träningen efter operationen. Min syster har det, men hon har inte opererat sig av rädsla för biverkningar, så det är inte givet att en operation innebär inskränkningar i rörligheten.
Bengt Dahlberg
1949 • Göteborg
#58
•
8 september 2020 kl 11:52
Gilla
#55 Om Spinal stenos (förträngning i ryggmärgskanalen typ). Jag opererades 2015. Man förklarade då att tidigare stelopererade man 2 kotor för att få stabilitet - men riskerade då att kotan intill blev sämre/måste opereras efter några år. Numer hackade man bara bort ett segment i kotan så att nervtrådarna fick plats igen. Jag hade tur som fick den senare behandlingen, dessutom kom jag under kniven ganska snart efter så nervskadorna verkade vara ringa och träningen kunde återupptas. MEN - jag vet flera än din syster som också tvekar. Jag fortsätter som innan op tämligen besvärsfri.
Roger Andersson
1967 • Göteborg
#59
•
9 september 2020 kl 08:47
Gilla
Jag höll på som "elitmotionär" från 20-års åldern tills strax innan jag fyllde 30, då en skada satte stopp. Började igen vid 48 eftersom jag började bli lite "ankommen" (övervikt och annat). Efter 18 års uppehåll står man på noll så det blev långa "powerwalks" till att börja med. Efter något halvår lättare jogging ett par gånger om dagen (till o från jobbet).
Det där har fortsatt med mer och snabbare träning.
Nu snart fem år senare kan jag konstatera att kroppen verkar robustare än i ungdomen då jag ständigt hade problem med skador och jag kan träna mycket mer än jag gjorde då utan bekymmer.
Tyvärr kan man väl säga att det behövs också; Svaret från kroppen på träning är som regel mer uthållighet, fart kommer inte automatiskt längre, så det är nödvändigt med mer specifik träning innan det blir fart på "gubbabenen".
< < < 1 2 3 > > >
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.
annons