Progressiv distans via Brommaplan, Lillsjön och flygplatsen

Nä, alltså jag behöver nog sällskap. För att hitta mitt prattempo skulle jag behöva prata. Det är avvikande nog med en 57-åring som rejsar runt på gångbanorna; om jag dessutom skulle prata högt för mig själv skulle jag nog få många konstiga blickar (om än också coronasäkert avstånd på plus-sidan). Allvarligt talat går det ofta för fort på distanspassen. Med sällskap brukar farten automatiskt hållas ner. Får lösa det framöver i vinter, när restriktionerna medger det igen. Tendensen jag har är att när det känns aningen jobbigare i något avsnitt, pga uppförsbacke, motvind, underlag och - inte minst - lite dålig feedback från klockan, så tar jag i lite mer. Kalla det fåfänga om du vill, alternativt en sida av pannbenet som inte riktigt är optimal i träningssituationen? Läste nyss Jonathan Beverlys krönika om att träna i ytterlighetszonerna, dvs riktigt snabbt när det ska vara det och riktigt långsamt när fokus är på att öka den aeroba grundkapaciteten. Det första gör jag, det andra slarvar jag med, utom när jag har sällskap.