Kontorit enligt VD

ASICS Stockholm Marathon - the tradition

Varje år står jag i Rålis och följer ASICS Stockholm Marathon. Jag älskar det. Inget är som att räkna på mellantider och vänta in vänner. Det har blivit en fantastisk tradition som jag aldrig kommer bryta.

För två år sedan utbrast ett gäng i publiken: Men du är ju med på bild på vårt kylskåp. Står du här varje år?  De hade fått med mig på ett hörn när de fotade nån löparvän. Mitt svar var ja. Jag står alltid här. Ibland är det sol och rutiga filtar. Ibland 4 grader och pissregn. Ibland bjuds det champagne och ibland får man värma sig med choklad. Vilket som är det fantastiskt spännande.

Först kommer herreliten. Man får då en fingervisning (Rålis ligger vid 10km och 35km) om hur fort det går. Idag gick det på 32 minuter och Musse var fortfaranade med. Sen kommer Isabellah. Därpå börjar vännerna man känner titta förbi. Man hejar och ropar. Man räknar och funderar. Hur ligger de till? Har de öppnat för hårt? Vad blir detta för sluttid?

Fler och fler fyller på. Man ser vänner från livet och man ser vänner från sidan. Man klappar. Man är glad. Därpå tunnas det ut och man hinner, med nöd och näppe, ta en kaffe innan helikoptern börjar smattra ovanför Västerbron igen. Eliten är på ingång för att passera oss en andra gång.

Nu är det spännande. Har Musse hållt ihop? Har han en chans mot de etiopiska löparna med bättre pers? Han passerar som fyra. Med glasögon och sin höga handföring som jag älskar att härma. Men blir nästan lite tårögd. Efter att ha kännt honom under några år vet man hur sjukt mycket han tränar. Ens egna insatser bleknar. Å apropå att träna. Strax är Isabellah där. Stockholm Marathon är lixom hennes. Ingen får så mycket publikstöd som hon och ingen gör ett sånt intryck. Idag, helt och hållet i egen majestät.

Åsså är det dax för vännerna igen. Man skrattar med dem och man lider. Några överpresterar och andra har det slitigt. Man vill hjälpa men med 7km kvar vet vi alla att det är smärta som återstår. Det finns ingen plats med klyschor.
Hur som helst är det intressant. Löparna som går en bit under 3h är trötta men ändå på gång. Löparvännerna som springer kring 3:30 eller mer är i ett helt annat skick. Det syns att benen inte vill och blicken är hopplöst uppgiven. Ändå kämpar de vidare. Man kan inte annat än imponeras. Fasen vet om det inte är en starkare insats att göra maran på fem timmar. I vilket fall som helst är ingen gladare än jag över att få följa resan.

Starten! Alltid samma vibrerande spänning.


Herreliten passerar milen. Musse är med. Skönt.


Vänner och bekanta passerar i stora strömmar.

Första gången motionärerna passerar är det glada leenden. Andra gången uppgivna blickar.


Det glesnar ut bland kämparna som slåss mot stopprepet.

Musse ligger, som bäste svensk, 4:a med 7km kvar. Snabb och fokuserad.


Bellah, Bellah Bellah! Alltid högt och fint steg. Hon ÄR Stockholm Marathon för mig.


Eva Fridman vid 35. Tjejen som vet vad kämpa på är.


Vår egna Nisse, jogg.ses grundare. Lite efter planen men mycket glad.


Kenth, Mary, Andrea, Nina och Anna-lena var några av dem som hjälpte till att heja och kolla mellantider idag. Alltid ett nöje.

 

 

 

5 kommentarer till inlägget

1961 • Göteborg
#1
1 juni 2013 - 17:10
Tack för pepp på båda varven! Skön trygghet att veta att du alltid står där.
1978 • Trollhättan
#2
1 juni 2013 - 18:45
Visst är Sthlm maran grym! Är oxå här trots jag är skadad och inte kunde deltaga. Langade vätska till Musse istället :)
1974 • Knivsta
#3
1 juni 2013 - 19:33
Synd att jag inte visste om att du var där, då kunde jag kommit förbi och sagt hej. Jag stod precis efter Västerbron och hejade och gick genom Rålis påvägen dit och sen tillbaka.
1975 • Borlänge
#4
1 juni 2013 - 21:50
Såg hatten och tänkte vråla heja jogg, men va lite för slut och reagerade långsamt andra varvet. :)
1978 • Stockholm
#5
2 juni 2013 - 19:53
Det var kul att se dig Krister! Jag hade en fin dag! :)
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.