Kontorit enligt VD

Livet är akut

Igår gick jag hem från akuten. Var lugnare än jag varit på flera år. Ja, ja, jag var lite hög på morfin vilket säkert bidrog till min inställning. Men i alla fall. Jag var rätt tillfreds. Kriser har ju förmågan att ge en perspektiv och värdesätta saker. Kriser är läskiga men de är ovärderliga över ett liv.

Efter att i söndags ha pajat knät...ja jag vill egentligen inte prata om det...är så dumt men säg såhär...Jag skulle INTE tävla, bara titta på...men så, efter en veckas sjukfrånvaro...jävlar vad roligt, bara en match...för skoj skull. Sen blev det som det blev. Rotation inför ett kast. Hans vikt. Min vikt. Bara ett ben. Inåt. Knix.

Ledskador är mitt värsta och jag har i dagarna legat med mer oro än smärta. Lr ja, smärta kan jag ju iaf tänka bort "det är bara nervtrådar, en evolutionär grej, inget verkligt. Du har ju sprungit många år med både hälsenor och stressfrakturer". Oron för att inte bli återställd är dock något annat. Svårt att ens nämna. Den botas bara med tid, massor av bra ljudböcker och tv-serier. Distraktion helt enkelt.

Igår. Efter två vansinniga låsningar i knät och tillhörande skrikande (trots att det bara är nervtrådar) blev det alltså akuten. Låt oss säga att jag lyssnade på Sista brevet till Sverige för att få perspektiv. Det var bra. Jag blev kringburen och röntgad. En tjomme vände å vred på knäleden och jag försökte låtsas att jag inte var där.

Sen kom stunden för domen. Ni vet när man tänker att i nästa sekund avgörs det. Man andas och lyssnar. Ingen skelettskada och troligen inga korsband. Pjuh! Ligament och eller menisk. De kan läka och eller justeras med operation. Naturligtvis inte bra men iaf ingen total katastrof.

Så. Lite lättad. Lite. Kom jag ut i den sena kvällen. Det var svalt och jag kände att jag kanske skulle kunna gå i skogen även i framtiden. Varför inte börja träna lite på det nu. En liten bit. Så ringer jag taxi sen. Jag kom runt hörnet och stod på den plats som vi passerat SÅ många gånger. Kilometermarkeringen till kontorit. Antingen har klocka pipigt för att första km är gjord eller så har man vetat "bara 1K kvar, rulla hem".

Nu var jag där. Det kändes oändligt långt hem. Inget man bara rullar igenom. Men jag var lugn och tog ovana steg på kryckorna. Det kommer kunna bli bra på sikt. Jag har ju livet på mig och att kunna röra sig är en sak som gör livet värt att leva. Sådant skall man ta allvarligt på.


Säger som alltid när jag är helt fast i något: "I live here now!"


Åsså snälla ni. Om ni kommenterar. Skriv inget om svåra läkeprocesser, om att ni inte blivit återställda, inte kan simma bröstsim eller något som ni skriver för att ni behöver prata om er skada. Gör det hellre i en egen blogg isf. Just nu behöver jag distraktion ett tag till. Tack.

13 kommentarer till inlägget

1980 • Mölndal
#1
2 oktober 2013 - 13:40
Krya på dig Krister! Inte helt insatt i dina andra förehavanden på brottningsmattan, men löparvärlden behöver defintitivt dig tillbaka där ute i spåret!
1983 • Halmstad
#2
2 oktober 2013 - 14:07
1976 • Alingsås
#3
2 oktober 2013 - 14:32
hahahaha!
Andreas Olausson
1973 • alingsås
#4
2 oktober 2013 - 16:39
P3 dokumentär! Underbart att lyssna på!
1964 • Uddevalla
#5
2 oktober 2013 - 19:44
Googla Ylvis och taxi eller Ylvis och elevator. Kanske får du dig ett gott skratt. :)
Ulrika Krona
1967 • Alingsås
#6
2 oktober 2013 - 20:20
Riktigt tråkigt, men du är på banan snart igen! Krya på dig!!
1964 • Uddevalla
#7
2 oktober 2013 - 20:32
http://www.youtube.com/watch?v=OfagnReOd_E
http://www.youtube.com/watch?v=1Un_oHaf798

Det var bl.a. dessa jag tänkte på. Som distraktion och möjlighet till skratt...
Stina Brask Bilén
1974 • Göteborg
#8
3 oktober 2013 - 09:17
Suverän inställning. Bugar och önskar lycka till med läkningen!
Claes Lund
1954 • Järfälla
#9
3 oktober 2013 - 22:07
Ta lite välbehövlig vila, snart är du ute och nöter på löparskorna igen.
1974 • Knivsta
#10
4 oktober 2013 - 00:57
Krya på dig!
Joakim Andersson
1978 • Alingsås
#11
4 oktober 2013 - 08:23
Detta är bara en parantes, du är snart tillbaka!
1980 • Österskär
#12
5 oktober 2013 - 18:07
Surt. Det enda som är bra med skador är att motivationen att träna får sig en boost, den är aldrig så hög som när man inte får. Spara ner den känslan så gör du milen på 30 när du är tillbaka.
Tine Bishop
1972 • Västra Frölunda
#13
8 oktober 2013 - 14:26
Bra med lite pauser i livet!! du kommer snart stärkt tillbaka!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.