Löpning - a love/hatestory

 

Jogga det är härligt det. I alla fall i teorin, för i teorin löper vi som en hind över vidderna i perfekt temperatur med ett härligt flås och riktigt snygga kläder. Verkligheten har en tendens att vara lite mer nedslående. Bara en sån sak som klädseln. Helt plötsligt är vi beredda att begå vilka stilbrott som helst, en ser sig i spegeln och upptäcker att knästrumpor, cykelbyxor och midjeväska inte alls längre är BIG NO-NOEZ utan en helkäck kombination. Klädernas funktion ursäktar helt plötsligt looken som inte funkat sen E-Type var modern.

Miljön är ju inte precis som i böckerna heller. Eftersom vi bor i en stad byggd på en åker så är det inte direkt lummiga små skogstigar med näktergalssång som erbjuds. Nä vi yrar runt på platta asfalterade trottoarer, trängs med cyklister och bilar och varje rödljus är en dödsfälla eller i bästa fall ett irritationsmoment som försämrar tiden du ska skyta med. Detta hanterar vi genom att stå och småhoppa på stället. Föga tufft, föga likt Rocky i den där trappscenen.


Vädret lyckas alltid med konststycket att vara för kallt och för varmt. Göte har, på fullaste allvar vrålat till solen att gå i moln. Luften tar slut och vi är nära kvävningsdöden. Att springa i sol är att dö en smula.


Sen kan en ju springa vid havet för det är ju så fräscht. Men i verkligheten blåser det alltid styv kuling vid stranden så det tar 2,5 timmar att springa en km. I en skarp odör av rutten tång blir vi omsprungna av barnvagnsjoggare från de bättre kvarteren och dessa ihärdiga frisksportare som ännu åker rollerblades. Nä, det är inte så jävla härligt som en tror.

Så här börjar en klassisk löparrunda:Det är tungt, benen är gjutna i betong med blykärna, sulorna på de dyra skorna är läskigt stumma och en liksom stolpar fram. Resten av kroppen får skvalpa med lite som det faller sig. Efter 200 meter sätter krämporna in. Vristerna är gubbsvaga och kommer knäckas som spaghettistrån vid minsta feltramp, det är ömmande knutor i vaderna, galopperande benhinneinflammation och knäna kommer behöva transplanteras det är då ett som är säkert. Synen flimrar, det är blodsmak i munnen och hårbotten kliar av svett. Varför, varför varför gör någon människa detta frivilligt?


Jo, det händer något besynnerligt. Just när vi skumpar vägen fram och ältar vår smärta och våra tillkortakommanden så glömmer vi att vi springer. Hux flux går benen av sig själv och övriga kroppsskvalpet verkar ha hittat sin rytm. Helt plötsligt kan tankarna virra iväg åt alla möjliga håll: deklarationen, handlingslistan och viktiga mål i livet löses på några ögonblink och jävlar vad bra precis alla låtar är på playlisten. Dessutom är det väldigt härligt ute och det doftar gott. Folk ler mot en och världsfreden har kommit lite, lite närmre.

Detta är ju såklart en fråga om endorfiner och det är inget konstigt alls, ändå helt magiskt varje gång det händer och det händer varje gång.

1 kommentarer till inlägget

1968 • Kållered
#1
24 mars 2014 - 15:13
Precis sådär e de! :)
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.