Reflektionspaus

När det så småningom är dags att summera 2016 kommer jag att ha sprungit kontinuerligt i tio år och många år i perioder dessförinnan. Det går att summera på så många vis! Det är ett par tusen mil på ett ungefär men det räcker inte, räcker inte alls utan det är så mycket mer än så. Så många upplevelser och minnen, både fina och jobbiga, så många lopp, både bra och dåliga, solskenslöpning och hällregn, sommarvarma dagar och tidiga vintermorgnar med arktisk kyla. Ensamma löppass och gemensam löpning med människor jag lärt känna tack vare den här bloggen. transportlöpning till jobb, Sörmländsk blandskog, Västkustklippor, Öländska strandstigar och asfalterade cykelvägar hemma i Nykvarn likväl som Central Park i New, York, Maltesiska strandpromenader och Medelhavsstränder.

Jag tror det är bra att då och då ställa sig frågan om det jag håller på med är rätt. Är mina målsättningar rätt? På rätt nivå? Fungerar de i mitt liv? Motiverar och inspirerar de mig? Gör de träningen roligare? Ger de en bra balans mellan utmaning och återhämtning? Gör jag det för min egen skull? Vad ska hända när eller om jag uppnår målet? Ska jag då sätta ett ännu tuffare mål - eller ett helt annat?

Under större delen av de här tio åren har min löpning främst drivits av målsättningar och prestationer och likaväl som det blivit många lugna, njutbara mil löpning har jag sprungit oräkneliga tuffare intervallpass, intervallstegar, tröskelpass, backpass, långa långpass och långpass med fartökningar. Allt i syfte att springa så bra som möjligt på ett visst lopp, att bli en så bra löpare som möjligt med mina förutsättningar. Och nej, jag påstår inte här att jag är en bra löpare. Jag kommer aldrig vilja eller kunna träna så mycket som krävs för att bli riktigt bra, ur ett tävlingsperspektiv. 

Jag kommer att fortsätta tävla så länge jag tycker det är roligt. Målsättningarna har länge varit ganska lika, att bli en snabbare löpare på sträckor som varierat mellan 5-42,2 km men en klar tonvikt på de längre sträckorna inom detta intervall de senaste åren. Kanske närmar jag mig en punkt där det är dags att göra något annorlunda, fokusera på nya sträckor, på snabbhet. Dessa tankar brukar periodvis gro i mig efter en längre period med fokus på och uppladdning inför en maraton vilket ofta varit fallet på senare år. Kanske är det dags att gå från ord till handling. Inte jaga mil hela tiden utan höja kvaliteten ett snäpp och samtidigt bygga en starkare kropp? Dessa tankar snurrar extra högljutt i perioder när löpningen inte riktigt går som jag vill. Jag är igång och springer igen efter en segdragen förkylning men har också ett vänsterknä som är ömt och stelt och kräver både lite omvårdnad och att få bli lämnat ifred med lite mindre löpning vilket jag lyssnat på.

Vårsolen inbjuder till högtidsstunder i löparskor just nu!

Oavsett vad jag bestämmer mig för efter årets Stockholm Maraton så tänker jag förbli en ”springande människa” så länge kroppen vill och jag tänker absolut göra mitt yttersta för att den ska vilja det så länge som möjligt, där är motivationen skyhög! När jag läser min egen text så känns den som ett avslut. Så ska den inte tolkas, vare sig för min löpning eller för mitt bloggande även om ni säkert märker att jag inte längre bloggar lika ofta som för några år sedan, något jag känner mig fullt bekväm med trots den märkliga debatten på jogg.se i veckan kring frekvens och innehåll på bloggar.

På vissa pass är känslan stark. Känslan av hur mycket jag älskar att springa, själva rörelsen i sig. Det är den känslan jag vill åt, det är i den zonen det händer, där det enkla i att vara utomhus och bara springa uppskattas, det är där jag vill vara! Det är en känsla bortom prestation, bortom press, krav och målsättningar, bortom borde och måste. En känsla av att vara sann mot sig själv, en känsla av äkta rörelseglädje för rörelsens egen skull!

Det var en filosofisk reflektionspaus. Knäet som stelnade till i måndags är lite gladare nu så jag tänker strax prova lite "lättare" längre/tröskelintervaller på bana på lunchen. Inspirerad av flera kompisar som laddar för Boston kanske jag kör amerikanska klassiska mile repeats. 

5 kommentarer till inlägget

Magnus Sjöberg
1977 • Trelleborg
#1
7 april 2016 - 10:53
Intressant vilka cykler ens tankar går i. Själv brukar jag alltid börja få tankar på nästa mål så här nån dryg månad innan det är dags att uppnå årets mål på maran. Tror det är en omedveten men naturlig reaktion och ett sätt för hjärnan att hela tiden förbereda sig för fortsättningen.

Korta lopp är lockande, men jag tror skaderisken är betydligt högre för gubbar som oss och jag är rädd att tappa min löpning längs vägen om jag skulle prioritera kortare lopp, även om det skulle vara härligt att springa fort.

1974 • Mölndal
#2
7 april 2016 - 11:18
Vad menar du med att du aldrig kommer bli riktigt bra ur ett tävlingsperspektiv? Tycker du inte att dina resultat är bra för en hyfsad motionär i din ålder? :)

Tror inte de inlägg om bloggandet syftar på den typen av bloggande som du gör utan de som får i uppdrag att blogga för en viss tidning.
Skulle jag få ett sådan uppdrag skulle Luther i mig vilja producera inlägg hyfsat kontinuerligt. Men det kanske bara är jag som skulle tänka så och mitt "ansvar" för mina läsare och uppdragsgivare?
1971 • Nykvarn
#3
7 april 2016 - 12:55
Ja intressant Magnus, jag brukar sällan tänka längre än det jag har framför mig, precis innan en mara. Jag tror som du att skaderisken är högre men eftersom kroppen min har börjat protestera lite mer högljutt senaste året känner jag ett behov av att bli lite starkare/försöka köra lite mer styrka och det skulle nog behövas om jag vill träna mer snabbhet.

Mikael, jag har ju då och då fått kommentarer på bloggen om att jag inte ska tro att jag är något - att jag inte är och aldrig varit en duktig löpare, och detta är bara ett sätt att "stämma i bäcken". Visst tycker jag att jag är en duktig motionär, för min ålder.

Jag skulle tänka likadant men jag reagerar ändå på dumheterna/skriverier i oförskämd, raljerande ton senaste veckan. Onödigt och svårt att se syftet.
1967 • www.sapiens.se
#4
7 april 2016 - 19:29
Jag tror att oavsett vad man gör ska man regelbundet ställa sig frågan varför man gör saker. Så här 38 år sen jag började tävlingsspringa är jag rätt säker på att jag älskar att röra på mig och helst genom löpning men jag var inte ett dugg depp under min långa skada. Då hann jag ju göra annat som också var roligt.

Likadant med jobb. Utvärdera med jämna mellanrum och trivs man inte så får man göra något annat. När jag tog min IT-paus gjorde jag det delvis för att få en nytändning och att jag fick det. Nu är det återigen skitskoj och ska jag vara 40-45 timmar i veckan på en plats ska det baske mig vara skoj och utvecklande. Annars drar jag.

Och bloggandet. Har man ingen inspiration för att skriva så ska man inte skriva. Sen får andra tycka vad dom vill. Och vill man bomba ut nonsens så gör man det.

1971 • Nykvarn
#5
8 april 2016 - 08:01
Sant x flera Marcus, det är så lätt att fastna i slentrian och vardag och bara köra på!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.