The Gax - Min upplevelse

Steget till de tyngre drogerna var väl egentligen oundviklig.
Jag hade under en tioårsperiod sakta jobbat mig igenom de olika rusen och skulle nu för första gången ge mig på de tyngre doningarna. Det skulle ske i Ystad och vi var tydligen 57 killar och tjejer som skulle partaja.

Alla som springer vet att det vi håller på med är beroendeframkallande. Att jämföra långlopp med droger är väl att överdriva lite men för mig känns 100 miles som den tyngsta sträckan och en sanslös resa i hjärnkontoret.
Det tar ungefär ett dygn att springa 16 mil och man gör det i ett sträck. Ingen sömn inblandad, ingen cykel, ingen våtdräkt. Missförstå mig inte. Jag har största respekt för triatleter, de grymt vältränade kropparna med förmåga att bemästra tre moment under en och samma tävling. Men ändå, det ligger en urkraft i löpning som jag fascineras av. Att springa är bland det första man lär sig. Ett par skor är det som behövs. Det är naket, avskalat, back to basics liksom. Att jag är en medioker simmare är väl också en förklaring till mitt val av fritidsintresse. Vi lärde oss tyvärr aldrig crawl i skolan. Nej, bröstsim, det var melodin i slutet av 70-talet.

Tanken dök upp så fort jag passerat mållinjen på Ultravasan. Jag ville ha mer. Jag ville längre! Chase The Dragon typ.
Jag letade ganska länge efter tänkbara lopp där jag skulle få ut så mycket som möjligt av det hela. Lotten föll till sist på The GAX 100 miles. (Hmm..vad står egentligen GAX för?) Mycket berodde det på att det blev så smidigt med boende, men minst lika mycket att få uppleva det sagolika och underbara Österlen igen.
Med på resan var också Björn Lind. Vi träffades första gången på ett lopp i Hällefors som kallas Silverleden På En Dag. (Ni som inte sprungit loppet, gör det!!!. Ett otroligt tufft, vackert och fantastiskt bra arrangerat traillopp över 64km) och sedan dess har det blivit ett antal träningspass, konvent och massa löparsnack tillsammans. Björn och jag bestämde oss tidigt för att genomlida GAX tillsammans. Vi åkte t.o.m. ner till Ystad från Karlstad under våren för att reka de sista nio milen in mot mål. Tänkte att det kunde kanske vara bra att känna till banan när mörkret faller och tröttheten slår till som eter och gummiklubba.

Vi bodde på det underbara B&B Gaffelgränd 200m från start. Ett guldkorn! Tack Leif och Maja för allt!!!


Fredag.

Dagen går åt till förberedelser och planering. Vi har våra familjer med oss ner till Ystad som stöd och crew under loppet. Vi åker och handlar det sista på Lidl, Coop, Systemet och Apoteket, packar västen, går på informationsmöte och svullar pizza (tack för trevligt sällskap Stefan Lundin). Vi äter igen. Vi tar ut lämpliga stopp där våra familjer skall möta upp oss med proviant, dricka, kläder och pannlampor. Vi går igenom loppet en gång till. Vi tar fram det vi ska ha på oss nästa dag. Vi känner oss väl förberedda och konstigt nog är ingen av oss nervös.

Lördag.
Sover bra och jag startar som vanligt dagen med en varm dusch. Har tyvärr lite huvudvärk så jag tar en Treo på en gång. Inte trevligt att starta en tävling med skallebank. På med de redan framlagda kläderna och eftersom det ser ut som om det ska bli varmt så kör jag i ett nummer för stora Skechers GoRun Ultra 2 redan från början. Björn i Altra Paradigm. Det är inte någon extremterräng så det funkar nog även med vanliga distansskor. Fötter sväller i värmen så lite för stora skor är inte fel. Man "växer i" dem.
Tanken var att äta frukost på Fridolfs konditori (Wallanders fik i filmerna) mittemot starten men det var tyvärr inte öppet så tidigt så det blev lite improviserat med macka och Ayranyoghurt på vår B&B istället.
Jag och Björn ger oss sedan iväg de 200 metrarna till startområdet och får info och nummerbricka att fästa på kläderna/ryggan. Strosar runt 10 min innan start och ser en del bekanta ansikten. Linda Bengtson som sprang Silverleden På En Dag och var med på afterracemiddaggen för tre år sedan var på plats. Jonas Vincent som jag känner igen på grund av dreadsen, Svampen Marathon och Karlstad 6-timmars är också på plats. Jag kommer ihåg ansikten. Har en förmåga att koppla ihop dem med platser. Alltid något.
Alla ser så där vana och proffsigt laddade ut. Hmm. Jag kanske också kommer dit någon gång...
En startlinje silvertejpas upp och speakern börjar räkna ner. Tar ett djupt andetag och börjar inse allvaret. Min första 100 miler ska nu bli verklighet.


Mitt längsta lopp innan detta var Ultravasan 90 förra året. Jag var riktigt slut och hade rejält ont i kroppen när jag gick i mål. Hur klarar man då 7 mil till? Tja, på något vis så ställer huvud och kropp in sig och farten anpassas. Det är märkligt hur det funkar.

Målet med vår första 100 miler är att gå i mål tillsammans. Målet är alltså att ta sig hela vägen runt. Tiden är inte prio 1 i ett så långt lopp där så mycket kan hända. Speciellt inte när man gör det första gången som vi.

Vi lämnar torget och ger oss iväg via centrala Ystad. Går ut sakta. Tycker att det går ganska fort i täten men planen är att lägga sig någonstans i mitten. Det funkar bra. Vi går i minsta uppförsbacke för att spara energi redan från start. Har Tailwind som dryck och en hel arsenal av ärbart som jag kan tänka mig bli sugen på, allt från BabyBelostar till Risenta sesamkakor.
Första två milen är asfalt och grus. Det är vackert på grusvägarna med typiskt skånskt Edvard Perssonlandskap.

 

Det är redan ganska varmt och det kommer bara bli varmare. Vi får till en liten trail innan vårt första stopp och påhejande av våra familjer i Snogeholm.

Vägen till Mangleberg fortsätter via vindlande bokskogar, åkerlandskap och hagar med hästar. Jättefint.
Den av GAX bemannade stationen i Mangleberg är uppskattad. Fyllde på med lite mer salttabletter och drack två muggar extremt god Cola. Dränker microfiberduken som jag har fäst bak på kepsen med vatten. Sval nacke är inte fel i värmen.

Det fortsätter vidare på fina stigar och vid Verkasjön delar sig leden. Där kan man springa fel men Björn och jag har tillsammans fyra uppmärksamma ögon. Ingen felspringning ännu. Nästan för bra...
Tiden går fort när man har roligt. Vi mår båda bra och vi springer och pratar. Tempot är perfekt. Vätska, mat och saltintag likaså. Mår riktigt bra i kroppen. Har dock något som gnager i vänster sko.

När sen de böljande kullarna innan Brösarp dyker upp tänker jag på Kjell-Erik Ståhl och all den tid han lade ner på sin träning över de skånska vidderna. Kanske inte exakt just här men jag fantiserar att kullarna han sprang på såg ut så. Upp, ner, upp, ner...underbart landskap!
På Brösarps station har vi familjerna som support. Härifrån kan jag den del av banan som är kvar. Björn och jag möts av våra barn med glada miner. Det blir ett lite längre stopp här. Kanske en kvart. Har tyvärr fått lite känning på vänster stortå av vad jag tror är strumpans söm. Det är inget som klämmer från skon så jag byter bara strumpor, men klantigt nog till samma modell. Dricker en energidryck och tar en banan.
Fan. Nu kommer det som ibland händer mig när det känns som bäst. Första dippen. Antar att jag fick något att oroa mig för när jag tog av strumpan och ser att vänster stortånagel är ljusblå. Ett säkert tecken på att den lossnar inom tre veckor...
Jag vet att det går över. Det går i vågor. Men helt plötsligt är energin jag skulle fått av familj, strumpbyte, banan och energidryck borta. Lite ångestliknande och ett lätt illamående typ bakfylla. Äter mer salt och magnesium. (Hasse Byren har påtalat saltbrist förut i detta läge) Dricker Tailwind. Tar en BabyBelost. Tänker att mer föda bara gör gott. Dippen hänger i nån timme mellan Brösarp och Haväng men det blir ändå bättre och bättre ju närmare havet vi kommer. Och när jag kommer till Haväng och äntligen ser havet är jag tillbaks! Vilken underbar syn och vilken lycka att veta att man nu gjort hälften av loppet.

Andra halvlek. Nu. Kör. Vi.
Ulf Lundell har döpt ett album till "Måne Över Haväng". Mycket passande att Full Moon Race utgår härifrån. Full Moon Race startar från Haväng kl 20:00, är hälften så långt, alltså 50 miles och går på samma bana som GAX efter kusten till Ystad.
Det är en grymt vacker andra halva vi har framför oss. Visst, det finns en del trist asfaltlöpning men bitarna genom de små charmiga byarna och strandlöpningen är magisk. Den ÄR Österlen. Har man inte gjort denna del i dagsljus så ska man försöka få till det någon gång.
En pärla vidare på vägen är Vitemölla. Här skulle jag kunna tänka mig ha en sommarstuga. Kommer på mig själv att springa och titta på husen och vad mysigt det ser ut. Det måste väl ändå vara positivt att man tänker så efter 9 mil? Eller är jag ofokuserad?
Nästa stopp efter fin stig och sandlöpning är Kivik där vi stannar på husvagnsparkeringen hos våra langare. Det dyker upp en nyfiken campare med starköl i handen och jag får förklara mig varför jag håller på med dessa tokigheter.
Jag dricker här det godaste vattnet någonsin! Pripp`s VICHY! Var har du varit hela mitt liv? Fan vad underskattat!
Lyckas även hinna uppfatta skylten med texten RANELID. Det är alltså här han bor på sommaren. Det förstår jag.

Sen kommer den lilla kullen. Stenshuvud. Antar att det är högsta punkten på banan. Det är lite knövligt och stenigt och det avslutas med en brant trappa innan man kommer upp till en fin utsikt. Både Björn och jag får till något sorts primalskrik innan vi springer ner igen på sprattliga ben mot nästa stopp. Vi springer lite fel men hamnar tillslut i de äppelodlingar vi känner igen. Skönt. Ingen värre tidsförlust.

Planeringen ang. pannlampa stämmer. Det börjar skymma när vi joggar in på Lilla Viks GK där vår crew väntar. För övrigt är Lilla Vik en mycket trevlig golfbana och väl värd ett besök för golfaren. Jag byter T-shirt, dricker, äter lite och fyller på västen. På med pannlampan. Björn gör likaså.
Det är kvällen. Snart natten. Det är kanske den värsta perioden på en 100 miler, men jag är ändå vid gott mod och grisar vidare i lampans sken på fina sandstigar och småvägar mot Simrishamn via mysiga Baskemölla. Det rullar på bra för både mig och Björn och vi är mycket nöjda än så länge.

I Simrishamn tar vi en korv med bröd på gatuköket vid hamnen och återigen får vi förklara vad vi håller på med för stolligheter. Jag kan faktiskt förstå dem.
Vi har grym hjälp av våra familjer som ställer upp på detta. Tack Marit, Jesper, Maria, Camilla, Elvira, Elma, Pennie och Nellie. Det går ganska sakta till Brantevik men där får vi lite Cola och vägvisning av snälla åskådare.
Nu börjar det ändå bli lite pannbenslöpning. Jag och Björn slår på autopilot och kör. Riktigt trist asfaltlöpning på cykelväg som aldrig verkar ta slut, men i slutet på vägen väntar en hel trave med Coca-Cola. Den är nog efterlängtad av Björn som har en riktigt risig mage nu. Vi sätter oss en kort stund på träpallen och skålar i Cola.
1 kilometer kvar till Skillinge. Efter vi traskat igenom den lilla byn och åter gjort ett kort depåstopp så är det nu dags för sand. Sand, sand, sandstrand. Det är jättevackert på dagen men det kan vara lite jobbigt att springa där nu beroende på mörker och vägval. Vi blir omsprungna av både GAX och Full Moon Racetävlande och nu har vi börjat gå en hel del. Men det är inte bara vi som går. När man tittar bakåt i natten  så är det ett luciatåg flera kilometer. Det tar lång tid men vi når tillslut den efterlängtade fyren i Sandhammaren. Det är becksvart. Nu är min mage också lite risig och det blir ett kort toastopp i naturen följt av Immodium och Novalucolintag. Lite trött och mosig som jag är bommar jag tyvärr att tala om att jag passerat i Sandhammaren.

Nu kommer också första felspringningen. Tar fram telefonen och ser att vi springer parallellt i skogen några hundra meter vid sidan av Skåneleden. Björn försöker skrämma mig med prat om vildsvin...jag undrar vem som var mest rädd? Jag hittar en tvärgående stig, tar fram telefonen och följer pilen i appen Ramblr tills vi träffar rätt väg igen. Möter en GAXare precis när vi korsar SL4 och han bekräftar att vi är på rätt stig. Gött. Tror inte vi förlorade mycket tid alls.
Vi fortsätter mot Löderups strandbad och sen kommer helvetesstranden med halvstora stenar som rör sig när man trampar på dem. Instabilt. Som gjort för stukningar. Att springa här klarar bara en orädd Emelie Forsberg eller Annichen Kringstad med stenhårda orienteringspjucks. Har man 13,5 mil i fötterna och maxdämpade höga Skechers så gör man nog säkrast i att gå. Det känns som ett helt ok beslut.
När vi når Kåseberga går solen upp.

Det är riktigt mäktigt och jag kommer på mig själv att jag faktiskt inte känt av någon trötthet. Alltså gäspningar och trött i ögonentrött. Kroppen är en annan sak. Den börjar däremot kännas mörbultad.
Vägen mot Ale Stenar är uppför. Först en trappa och sedan en seg väg kantad av betande får mot själva skeppet. Någon har slagit upp ett tält 10m från själva stenarna. Det snarkas från det blågröna tvåmanstältet. Jag blir lite avis.


Vi fortsätter över stora gröna vidder högt över havet med betande kor och får lite här och där. På Hammars backar är det tydligen många som skärmflyger och jag kan förstå frihetskänslan. Landskapet känns lite irländskt och påminner om en Windowsbakgrund.
Passerar en till skock kor (stora djur) och det bär nerför mot asfalt igen. Nu kommer en riktigt tråkig bit cykelväg som aldrig tycks ta slut. Det enda roliga är väl skylten efter vägen med texten BRYTPUNKT. Jag mår sådär.
Vi fortsätter gå och sedan solen gick upp har det gått sakta pga dåliga magar och stukade fötter. Men vi kommer klara det, nu är det inte långt kvar. Efter asfalt väntar lite sandlöpning och strandpromenad.

Vi passerar en camping och Ystad Havsbad i slowmotion men det går ändå framåt. Det är folk ute och badar och solen steker på igen. Björn är nog lite full nu. Han sluddrar när han pratar. Har gråten i halsen men en decimeter tjockt pannben. Det finns ingenting som kan stoppa oss nu. Bara kilometrar kvar.

Dags för Le Grand Finale.
Efter tågbron står min fru och barn och väntar med en blåtandshögtalare. Jag byter ut en softflask mot högtalaren i frontfickan. Den passar perfekt.
Nojan över att vi ska tappa ännu fler placeringar gör att vi faktiskt börjar springa. Man kan ju inte GÅ i mål. Så vi springer igen...fram med mobilen, på med Spotify och låt musiken flöda från högtalaren i västen. Björn och jag går i mål tillsammans till soundtracket Chariots Of Fire med Vangelis. (Funderade ju självklart även på 100 miles and running med N.W.A.)
I mål får vi guldkepsar och champagne. Bältesspännen och applåder. Chips och pussar. Vi får fontänkylda fötter och afterracefrossa och vi får igenkännande blickar från arrangörerna i målfållan.


Vi har varit med om en sjuhelvetes resa och vi gjorde det på första försöket! Vi sprang 100 miles tillsammans i över ett dygn och vi blev inte sura på varandra en enda gång!



Stort tack till vädergudarna, arrangörer av GAX, alla trevliga åskådare, spontansupporters och påhejare efter vägen, Björn Lind #1 med familj, min familj och släkt i Skåne och alla trevliga medlöpare på vägen. Ni gjorde mitt dygn! Hoppas ni hade lika kul som jag och att ni också kommer minnas detta när ni blir gamla och grå!
För egen del har jag aldrig känt mig så levande!

Never Ever Underestimate The Power Of Junkmiles!

Tack! Godmorgon.
Dan Fallquist #3

6 kommentarer till inlägget

1977 • Skattkärr
#1
3 augusti 2016 - 18:17
Kul läsning!! Längtar efter nästa utmaning!!
1976 • Karlstad
#2
3 augusti 2016 - 23:09
Bra läsning och stort grattis! Grymt!
1976 • Karlstad
#3
3 augusti 2016 - 23:57
Grattis igen, kul läsning :)
1970 • Sala
#4
5 augusti 2016 - 11:49
Tummen upp! En rejäl resa in i det okända var det! Men vi klarade det! Grattis...
Dan Fallquist
1971 • Karlstad
#5
5 augusti 2016 - 15:09
Ja Jonas, det gjorde vi! Det var en härlig resa!
1972 • Växjö
#6
10 augusti 2016 - 15:01
"Björn var full"! Kul läsning, och väl genomfört lopp. Grattis!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.