Axa fjällmaraton - DNF

Axa Fjällmaraton 44 km.

Jag har mött min överman. I mångt och mycke har jag haft en uppfattning om att mitt pannben, det klarar det mesta. Det är bara bestämma sig och så ta en fot före den andra och fram kommer man alltid. Inte den här gången.

Vann faktiskt startplatsen till axa, hade inte anmält mig annars med tanke på otränad och ur form, men drömt om att springa ett lopp i fjällen så det var bara att tacka och ta emot. Loppet går i fjällen vid Ottsjö,  i höjd med Östersund ungefär.

På riktigt, hade ju ingen aning om vad det innebar att köra ett lopp över ett fjäll. Ingen jävla aning. Hade tack och lov hjälp av listan på obligatorisk utrusning, bland annat: kompass, karta, första hjälpen-kit. Och nån högre makt såg till att jag tog mina trailskor (som inte fått springa så mkt trail i sina dagar som de borde ha fått).

Banan började med att gå uppför i flera kilometer, först längs en liten bit asfalt och sen längs grusväg. Sen vek man av på ett underbart litet fjäll där man sprang (eller nej, här gick vi faktiskt, i ett enda långs lämmeltåg) dels på spänger och dels över sten och klippor. Smakade ett hjortron i farten och vi såg en ren spatsera med stolta horn.

Upp, upp, upp och ännu mer upp. Inte många löpsteg. Sen kom man upp på fjället, och nu fick man börja springa på. Jag älskar att springa nerför och att springa med den här utsikten och den alldeles kompakta tystnaden var helt magisk. Men otroligt tekniskt. Antingen fick man välja mellan att springa i ganska lerig upptrampad stig med stora stenar under eller springa i våt mossa, också med stora stenar som man riskerade att trampa ner eller snett över.

Nu började ner, ner och mer ner. Och det var inte lite smått sluttande ner, utan vissa delar när man kom in i skogen nedanför fjället var verkligen spikrakt ner. Gled och hoppade lika mkt som jag sprang neråt. Fullständigt galet. Sprang om flera nerför som låg och höll emot. Slog lock för öronen så jag fick tryckutjämna. Började bli lerigt på sina ställen.

Första vätskekontrollen. Jag hade redan på vägen upp på fjället tänkt att jag måste komma ihåg att dricka och i första vätskekontrollen drack jag lite till och tog en första tugga på min snickers. Men sjabblade till det med påfyllning av vätskeryggan och tänkte sen att ok, jag dricker på vägen ur bäckarna, men så fort jag passerat en bäck så kändes det inte aktuellt att stanna till utan tänkte varje gång, tar nästa..

Nu var det en liten uppförsslutning uppåt och in i skogen. Alldeles snart kom det en likadan spikrak väg som ner fast denna gången upp. Stod vissa gånger och bara tittade och undrade bara vad sjutton det här är för löpning. I tjock lervälling skulle man ta sig upp för stockar och stenar. Hur de som sprang loppet på 4:01 resp 3:31 tog sig upp här i det tempot förstår jag bara inte. Pulsen var på nära max och fick aldrig ner andningen till någorlunda normalt fast det gick långsamt för det var så jobbigt.

Väl uppför lervällingsväggen så kom det lättare passager, fortsatt hela tiden uppför men i en lite snällare vinkel. Spänger. Lite bredare stigar. Upp till nästa vätskekontroll. Fyllde på med vätska, lite smågodis och buljong. Rörde mig vidare ganska snabbt.

Nu var vi strax uppe vid nästa fjälltopp. Helt makalös utsikt och fullständigt ofattbart att titta på toppen där vi precis hade varit hur otroligt massivt det var! Och efter upp, kommer ner... Ner, ner, ner... Sprang förbi några här också. Eller svingade mig neråt förbi snarare kanske. Väl nere kom en riktigt sugig del.. Tjock lervälling med stenar under med spänger bitvis bredvid. Halt och riktigt sugande för benen. Mitt vatten tog slut. Ok tänkte jag igen, tar i bäckarna, vilket jag också gjorde men tror i alla fall att jag fick i mig för lite. Började dessutom ha kramp i magen... Nu kom ett parti med bred ganska lättsprungen stig, och jag övervägde om jag behövde hoppa i buskarna eller vad jag skulle göra men tänkte att nästa vätskekontroll borde vara "runt hörnet".

Kom en riktigt dunderdödande kort asfaltssträcka... Såhär, hur fan springer man på asfalt nu igen... Och vätskekontrollen, ja den var ju högst upp på en jävla skidbacke. Traskade uppför den där backen, kastade i mig två muggar vatten och hittade toaletten och ungefär där var det tack och ajöss. Har haft sånt kraftigt illamående förut, men det brukar komma först efter långpass/lopp. Nu kom allt upp och när jag försökte få i mig nåt nytt så gick det bara inte. Snurrade för mig när jag stod, vilket heller inte nu är dödligt och det var "bara" 6 km till nästa vätskestation men jag tänkte att om jag inte får i mig nåt där och det blir en sån helvetesstigning igen så tuppar jag väl av längs vägen nånstans och de får åka ut på nån fjällexpedition och dra upp mig ur leran...

Bröt loppet där vid 28 km och det var nog klokt. I efterhand tänker jag hundra tankar om att jag hade kunnat göra si eller så, eller när jag stod där vid Ottsjö bara tagit och tryckt i mig nåt och begett mig framåt så hade kanske illamåendet släppt. Eller kommit dit bättre förberedd och bättre tränad. Oavsett, så var det helt fantastiskt att stå där på fjället, alldeles strålande klart väder och milsvida utsikt.

Mitt pannben är lite stukat, men kanske bara hälsosamt.

4 kommentarer till inlägget

Niclas Andersson
1983 • Stockholm
#1
8 augusti 2016 - 10:44
Låter så sjukt likt silverleden, upp upp upp, ner ner ner och inte lagom heller utan man står bara o tänker: hur i hela h-vete ska jag ta mig upp/ner samt alla dessa "träsk" o sump marker som finns i våra skogar!! Kul utmaning ändå, synd att det inte fick hela vägen, ta revansch på ultra Vasan..
1964 • Tullinge
#2
8 augusti 2016 - 12:48
Överman, tror jag inte :-) låter mer som för lite att äta och dricka under vägen, men visst, man bör väl helst vara lika bra förberedd som för ett asfalts matathon + gärna backträning i slalombackar. När jag körde tog jag mycket god tid på mig, strax under 7 timmar, blev mer som en jobbig vandringstur än löpning...på't igen bösta år å det kommer gå vägen
1962 • Skirknäs
#3
8 augusti 2016 - 19:08
Ditt pannben är måhända lite stukat, men det gör det bara starkare till nästa gång du ger dig på något som känns omöjligt!

Keep up the good work Susan :-)
1965 • Tullinge
#4
8 augusti 2016 - 19:18
Inspirerande rapport. På't igen. DNF= Dä blir Nästa Fjällmarathon.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.