Gax 100 miles - Racerapport

Inför

Så var dagen kommen, dagen då jag skulle spring 100 miles (161 km..). Den här distansen har jag aldrig varit i närheten av att springa tidigare, så det var med en nervös högerfot på gasen när jag körde ner till Ystad inför starten.

Som längst har jag sprungit Kullamannen Ultra (~60-66 km med 3k hm) och månaderna inför loppet har jag sprungit mestadels intervaller och tröskelpass på luncherna. Då och då har jag fått in en längre runda på helgerna med målet att försöka hålla igång kroppen och benen i 2.5-3h.

Jag har även provat diverse sportdrycker under dessa långlopp som tex Tailwind, men allting smakar så syntetiskt så det får bli vatten med energiintag på annat sätt.

Skulle benen hålla? Magen vändas upp och ner? Skulle fötterna svullna upp och smärtorna av blåsorna ta över? Hade jag rätt packning? Det är mycket som kan gå fel när man håller igång så här länge. Tankarna och osäkerheten var många och nervositeten steg allt eftersom.

Väl parkerad på torget anmälde jag min närvaro till tävlingsledarna, fick min nummerlapp och lämnade in mina dropbags. Tog på mig min rygga och började spana in alla andra. Det var ett familjärt gäng på runt 60 pers som stod på torget, väl medvetna om det långa äventyr vi hade framför oss.

Jag hade egentligen bara ett mål och det var att komma runt banan under maxtiden. Kunde jag springa med någon så prioriterade jag det före att få en bättre tid. Att ha någon som eventuellt hittade bättre än mig eller att få hjälp ifall något skulle gå fel var klart viktigare.

 

Loppet

Starten gick 08:00 och vi började springa i gemensam klunga ut ur Ystad. Efter någon kilometer började startfältet redan sträcka ut sig och jag fick trevligt sällskap av Ola som jag delade de första 44 km ihop. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och vi betade av kilometer efter kilometer utan större problem.

Det var ett fantastiskt väder denna dag och grusvägarna varvat med asfaltsvägarna var en bra start för min kropp och ben. Det var förhållandevist lättlöpt och planen var att hålla ett tempo på runt 6 min/km och att gå i alla backar. De gels och powerbars jag hade på mig slank ner utan större problem, men oron över att behöva äta detta under måååånga timmar framöver började oroa mig. “Hur fasen skulle jag få i mig tillräckligt med energi?”

Värmen började stiga efter någon timme, men den störde inte mig så himla mycket och jag drack bra varvat med mina saltpiller för att minimera kramper. Då och då sprang vi förbi vattenkranar utmed skåneleden där jag fyllde på och kylde ner mig. Väl framme vid Magleberg skulle jag få fylla på min vätskeblåsa, äta riktig mat, fylla ryggan med mer powerbars och dricka coca cola. Ola och jag skulle mötas någon kilometer längre fram då hans farsa langade käk till honom på ett annat ställe. Tyvärr blev vi av med varandra här. (Läste senare att han fick avbryta halvvägs in i loppet pga. känningar i knäet. Tråkigt!) Benen kändes pigga och jag valde att varken byta strumpor, skor eller tröja.

Modet på topp, här med Ola och Anders.

 

Vilade här i 5 minuter innan jag började kämpa mig vidare mot Haväng och östkusten. Temperaturen hade stigit ytterligare nu och det var med glädje jag hade skogsstigar och roligare kuperad terräng framför mig. Navigatorn i klockan funkade klockrent och jag var aldrig rädd att springa vilse. Vid ungefär 60 km kom jag ikapp Simon och strax senare Mikael (som var vilse :)). Det var den här trion som skulle följas åt resterande sträcka av loppet.  Micke hade ett stort supportergäng i form av föräldrar, vänner och sambo som skulle hjälpa oss rejält under resans gång. Framförallt började jag här inse att min förberedelse kring mat hade slutat i katastrof då min mage vid det här laget precis vägrade att svälja en enda tugga gel eller powerbar till. Från och med nu var det vanligt käk som gällde och de tunnbrödsrullar med baconost som bjöds på gjorde susen.

Miljön innan och efter Brösars backar var väldigt fint och Skåne visade verkligen sig från sin bästa sida. Kommer inte ihåg så mycket här mer än att det var varierad terräng och hastigheten var pga av det något lägre än tidigare, men vi nötte på bra. Vi nådde Haväng efter ca 9 timmar och 30 minuter, vilket vi var klart nöjda med. Tror att vi låg på en delad 10:e plats här. Vi tog ett längre stopp här, där jag åt och drack rejält. Innan nästa stopp skulle natten komma så det var att packa ned pannlampan, långärmad tröja, extra batteri och så bytte jag ut min förberedda mat mot ytterligare tunnbrödsrullar och saltgodis. Nu bar det iväg mot nästa del av loppet som skulle vara betydligt mer annorlunda med mycket sand, mörker, trötta ben och smärta.

 

Vila och käk vid Haväng.

 

Att börja springa i tjock fluffig sand kom aldrig på tal, så det var gång varvat med löpning främsta delen tills vi nådde Kivik där vi kunde löpa på fint fram till Stenshuvud som är högsta punkten på banan (tror jag). Vilken utsikt! Här hade vi fortfarande gott mod och kände oss relativt starka även om krampkänningar och magproblem började komma. Det var först här jag började få blåsor under fötterna, vilket var betydligt senare än väntat. Jag hade smörjt in fötterna i Sportslick och struntade i att tejpa. Detta fungerade perfekt.  Man fick ju helt klart köpa att fötterna skulle se för j-vliga ut efter ett lopp som detta. Började även här känna av skav på insidan av låren efter mina shorts så det var viktigt att byta vid nästa stopp.

 

A-team tar en groupie på Stenshuvud.

 

Efter detta följde löpning genom pittoreska Vik och Baskemölla. Tempot sjönk lite allt efter som och vi ökade mängden gång för att inte gå slut. Vi var redan här överens om att detta var något vi skulle göra tillsammans och att målgången skulle göras som en trio. Vi skulle hjälpas åt och peppa varandra för att fullfölja loppet.

Mickes supportteam stötte vi på lite då och då. De hjälpte oss med påfyllning av näring, dryck och pepp. Väl framme i Simrishamn väntade en pizza! Så otroligt gott att man nästan grät av lycka. Mickes mage hade börjat strula rejält här och han var nära att lägga av flera gånger, men vi lyckades allihop hålla hans mod uppe och han gav sig aldrig. Riktigt starkt jobbat med tanke på hur uppgiven han var! Här var den första gången vi blev omsprungna av en annan löpare. Det var Anders Widmark som slutade på en fin 9:e plats. Vi hade en kort löpning tillsammans tidigare på dagen då han gnällde över dom som sa att Skåne var platt och inte hade några backar :)

 

Nu började det bli mörkt och pannlampan åkte på. Minns inte så mycket hur rutten var strax efter Simrishamn ner mot Brantevik. Däremot var det en lång och tråkig cykelväg mellan Brantevik och Skillinge. Nattemperaturen var väldigt behaglig, ingen blåst, helt perfekt med andra ord! Efter Skillinge väntade en mil strandlöpning ner mot sista stoppet i Sandhammaren. På långt avstånd såg man fyren som stod där. Dock kändes varje steg man tog som att fyren flyttade sig två steg bort, den närmade sig aldrig oss! Sanden var väl packad här så det gick bra att springa, mjukt och skönt! Kände mig rätt stark i benen och vi turades om att dra oss framåt. Vi varvade att springa om ett annat gäng här då vi växlade att gå och springa. Tittade man bakåt såg man en ljusstrimma av tända pannlampor utmed havskusten. Verkligen häftigt! Parallellt med vårt lopp fanns även ett annat lopp som heter Full-Moon-Race som delade bana med Gax100 från Haväng ner mot Ystad. Detta gjorde att de sista 8 milen var mer fylld av löpare. Väl framme i Strandhammaren väntade risgrynsgröt, blåbärssoppa, byte av shorts och behövlig vila. Nu hade vi bara 30 km kvar och vi visste att den resterande sträckan var kuperad och tung samtidigt som det var mitt i natten.

 

 

“Slutspurten”

Dom sista 30 km tog oss  cirka 6 timmar så ni kan själv tänka er vilket tempo vi hade. Genom sand och kullar bort mot Löderups strandbad. Kommer knappt ihåg någoting här förutom att det var kolsvart när vi började gå och det ljusnade strax innan Löderup. Vi sa inte speciellt mycket till varandra utan fokuserade mest på att ta ett steg i taget. Stranden ner mot Kåseberga var jobbig och seg att gå på, tror knappt jag gått så långsamt som vi gjorde här. Direkt efter detta väntade Ales stenar. Fantastisk utsikt med kuperad miljö. Någonstans mitt i detta började vi alla få lite jogg i benen då vi såg två personer bakom oss komma ikapp. Var väl precis denna eld i baken som krävdes för att få igång oss.

Ner mot Ystad väntade en lång och seg cykelväg igen. Vi sprang och gick 500 m i taget. Kändes verkligen skönt då målsötman började infinna sig! Väl inne i Ystad väntade skön jogg längs med havet sånär på sista 500 m in till målet på torget. Med 200 m kvar kände jag hur två blåsor sprack under fötterna. Var nästan komiskt då jag gått/joggat med dessa i många timmar. Kändes lite som att fötterna firade med mig på något sätt!

 

24 timmar och 43 minuter efter start kom jag, Mikael och Simon äntligen i mål och ett enormt endorfinpåslag kickade in. Jag var sjukt nöjd över det jag presterat och lovade mig själv att aldrig göra något liknande igen. Vi får väl se hur länge det gäller...

 

 

 

Summering och reflektioner

  • Fan vad kul det var, vilket sjukt äventyr!
  • Vad långt man kommer med pannben och positivt tänk
  • Dricka och energiintag måste verkligen prövas ordentligt och inte på kortare sträckor som jag..
  • Sportslick funkade perfekt!
  • Saltstick funkade kanon. Hade inte någon större krampkänning under hela loppet.
  • Riktig mat > bar och gels.
  • Mina Hoka One One Clifton 2 och dess dämpning var mycket skönt. Fick blåsor på utsidan av lilltårna under loppets senare del pga. min fot är något för bred för denna modell, framförallt när foten svullnat något. Läste någonstans att Clifton3 hade större utrymme.
  • Vad vänlig och pratglada alla ultralöpare är och så befriande det kan vara att inte “ha någon större tid att passa”
  • Att köpa ordentliga batterier till pannlampan. Mina höll i ca 2h..

 

Med detta lopp avklarat fick jag 3p kvalpoäng till UTMB. Målsättningen är väl att försöka göra detta lopp inom 2 år!

 

Over ‘n out.

Tack Mikael (med crew) och Simon samt tävlingsledningen för att detta lopp anordnas.

3 kommentarer till inlägget

Henrik Sörensson
1982 • Göteborg
#1
14 augusti 2016 - 21:24
Starkt jobbat!!
1980 • Vik
#2
14 augusti 2016 - 22:19
Imponerande! Och inspirerande :-)
1971 • Hollsvattnet
#3
20 augusti 2016 - 01:00
Haha, du lyckas berätta så glatt och inspirerande att man nästan blir sugen att anmäla sig. Bra jobbat!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.