En trollmors triathlonbekännelser

Höstutmaningen

Fredagen den 7 oktober klockan 14:00 startade jag min löparklocka för att påbörja höstens utmaning: Att springa 100 miles i mitt kära elljusspår!

Det hela började egentligen förra hösten då jag genomfört min första Ironman och efter det kände mig så där låg och tom som man bara kan känna sig då ett stort mål är uppfyllt. Inspirerad av världens bästa ultra- Marcus Berggren så har jag alltmer känt en lockande längtan efter att pröva mig som löpare på de långa distanserna.

Elljusspåret och jag går långt tillbaka- det var bland annat här jag sprang min allra första mil- och jag verkligen älskar denna terräng. Har ofta deklarerat att om jag var tvungen att endast springa en runda varje dag i resten av mitt liv så skulle jag springa 17-slingan här. Så sett ur detta perspektiv är det inte svårt att förstå varför jag ville lägga min ultra-utmaning här. Dock ska det tilläggas att mitt älskade spår är något kuperat, enligt min klocka plockar jag lite mer än 600 höjdmeter på ett varv runt 17-slingan, som trots namnet inte är 17 km utan 16,3. Dessutom är det bara 5 km av dessa som har elljus och brett fint underlag. Resterande sträckning är mer eller mindre stig som bitvis är rätt rejält stenig och gropig. För att få ihop mina 161 km krävs alltså 10 varv.

img_1038

2015 kom jag 135 km på 19,5 h och var tvungen att bryta en fjärdedel in på det åttonde varvet för att mitt knä gjorde ont och så hade jag dessutom lyckats stuka foten (men det upptäckte jag inte förrän jag skulle duscha). Dessutom hade jag inte skött min nutrition alls och var milt uttryckt helt borta i huvudet; på sjunde varvet gick jag fel 3 gånger varav en av dessa gånger rakt ut i skogen, mitt i mörka natten… Jag var verkligen helt väck- riktigt otäckt! Tillslut tog jag bara tvärslut; minns att jag bara stod och svajade 3 km från base-camp. Kroppen vägrade att röra sig framåt. Bestämde mig för att 20 steg kunde jag klara och fick verkligen fokusera till 100% för att ta mig framåt de 20 stegen. Sedan stod jag stilla och flämtade igen å så 20 steg till osv. När jag kom upp till base-camp var det inget snack om saken jag hade ingen kraft att fortsätta.

I år var det således dags för revansch. Misstagen från förra året hade gett mig bättre förutsättningar för att förbereda mig inför årets drabbning. En bra nutritionsplan utarbetades och jag har sedan avslutad triathlonsäsong tränat strukturerat inför detta. Bara sprungit Spåret, eller Järvmilsbanan för att få lite perspektiv på att det finns backar och terräng som är värre. Många back-2-back-pass har det blivit. Mitt team har också bättre koll på vad som krävs och går in med liv och lust i projektet att stötta mig till 110%! Starttiden ändrades också, från 10:00 till 14:00, mest för att jag fortfarande ska vara hyfsat fräsch när natten är som mörkast. Träningen har gått så pass bra att jag känner mig helt säker på att jag kommer att fixa detta nu- självförtroendet är på topp!

img_1040

Ändå är jag j-ligt nervös innan start. Orolig för att jag ska gå ut för hårt i ren löpglädje då jag inte sprungit sedan i måndagskväll och inte tränat alls sedan i onsdags. Lyckas hålla mig i skinnet första varvet genom att lyssna på en tråkig ljudbok. Under andra varvet kommer base-camp på plats där mitt team kommer att finnas och ge mig mat, glada tillrop och kärlek. På ett varv kommer jag förbi där 3 gånger. Det är min mamma och hennes sambo Kurt samt glada lilla vovven Lydia som kommer först och har husvagnen med sig. Mamma fixar nya flaskor sportdryck till mig och jag tuggar i mig ett varv till. Mörkret sänker sig över hälsingeskogen och nu är det pannlampedags!

img_2538

När jag kommer upp till base-camp första gången efter varvning på skidstadion under varv 4 är hela teamet på plats då även älsklingen och trollungarna anslutit. Dessutom är Anders startklar för att springa med mig en sväng. Mysigt! Vi pratar om hur dagen varit och går igenom lite praktiska saker; hur jag vill ha det vid langningarna etc. Men mest förundras vi över hur stark och bra jag är. Anders har lite problem med sin pannlampa och till slut väljer den att ge upp helt och hållet. Han får springa 3 km med mobilens ficklampa innan vi kommit tillbaka till base-camp och eftersom han då sprungit ett varv med mig så känns det helt okej att fortsätta själv igen. Min kusin Anna Lena kommer också förbi och hejar på mig. Jag blir så himla glad!

img_2535

Nu är jag med om något som inte riktigt går att beskriva- jag minns att jag tänkte att det är nog så här det känns att vara inne i ett flow. Allt bara stämmer! Jag äter när jag ska, dricker bra, tar det lugnt i uppförsbackarna men springer grymt bra däremellan. Stannar till vid campen någon minut på varje varv för att se till att jag får i mig energi, byter skor eller fixar något annat litet.

Kurt klockar mig på den längsta etappen av varvet och jag springer precis på minuten lika varv 4, 5 och 6. Det går alldeles av sig själv och jag bara njuter- helt sjukt! Jag fattar inte hur man kan må så här bra trots att jag nu sprungit mer än halvvägs. Tänker att om det går så här bra nu så är det nog inga problem att avsluta detta under 24 timmar- vilket varit en dröm.

När jag kommer tillbaka till base-camp efter att ha inlett varv 7 står älsklingen och väntar på mig. Får ny flaska och bars innan jag ska ut på Sjöbosvängen (2,7 km). Han frågar hur det går och jag säger att det går oförskämt bra och att vi nog grejar det sub 24 innan jag springer vidare. Men nu smyger sig en ny känsla in i min vänstra höftböjare, ömhet och stelhet.

Stannar till när jag kommer tillbaka till campen, enligt utarbetad rutin, smörjer höften med Linex och dricker lite coca-cola. Ber Anders fixa lite kaffe och en bulle till mig och möta mig i min ätbacke när jag kommer tillbaka från Snäresvängen (4,4 km). Börjar bli duktigt trött på mörkret nu och längtar efter soluppgång. Höften blir kraftigt sämre och när jag går med Anders uppför ätbacken så haltar jag lite. Får ny flaska och nya bars och ger jag mig iväg mot skidstadion för varvning, som är den längsta svängen jag är borta från teamet. Skönt för dem att kunna vila upp sig lite.

När jag kommer fram till elljusen så är de tända igen och jag blir så glad att jag nästan börjar gråta. Framför mig har jag nu 5 km med lampor vilket ger en oerhörd energikick. Jag orkar springa bra trots smärtan i höften. Stannar till vid stadion och försöker stretcha ut det onda, men det känns inte som att det blir bättre av det. Kommer ut på åttonde varvet och nu känns det som att det snabbt blir sämre och sämre med höften. Efter 3 km inser jag att det nog är färdigsprunget för idag. Eftersom jag fortfarande kan gå med ganska bra tempo satsar jag på det istället, att bryta finns absolut inte med i min världsbild. Dessutom har det börjat ljusna igen.

Anders kommer och möter mig i sista uppförsbacken innan jag kommit tillbaka till campen och det första han säger till mig är att han är grymt imponerad över vilken tempo jag har uppför backen. Åh älsklingen jag vill bara grina över att han är så snäll. Jag berättar om hur tungt det är nu och han lovar att följa mig runt Sjöbosvängen. Kurt och Lydia följer också med.

Jag har så ont nu! Har svårt att äta, men tvingar i mig i mina bestämda matbackar och är noga med att få i mig av sportdrycken. Klockan får slut på batteri och jag växlar över till att registrera via svettig-appen. När vi kommit tillbaka till campen får jag mer Alvedon av mamma, jag smörjer med Linex igen och tar magnesiumtillskott. Anders åker hem med klockan och laddar den medan jag tar mig iväg igen.

Snäresvängens 4,4 km tar ca 1 timme- min höft mår verkligen inte bra. Hinner få klockan igen innan jag ger mig iväg för varvning. Anders och äldsta trollungen Anton följer med en bit, men sedan försvinner de för att möta upp Jesper. Jag räknar på klockan och inser att jag måste steppa upp tempot rejält om jag ska hinna i mål innan det blir mörkt igen. Senaste varvet har tagit närmare 4 timmar att avverka. Ger mig själv en mental käftsmäll och tvingar mig igång.

Ut på nionde varvet har jag lite klös i steget och gör allt för att förtränga hur ont det gör. Anders, Anton och Jesper möter upp mig och Jesper berömmer mitt tempo. Anton bär min vattenflaska och Anders försöker få i mig några godisar, men min mage har gett upp totalt nu den orkar inte ta emot mer att äta. Jag säger att jag bara kommer att satsa på sportdrycken nu- tvinga mig att dricka vid varje kilometerpling från klockan.

När vi kommer upp mot campen igen möts vi av Hanna och då går det inte längre. Då blir jag så glad att jag måste gråta en skvätt. Tänk att hon kom till Ljusdal bara för min skull. Trots att hon har ont i sitt knä går hon en bra bit med mig. Jag har så ont att jag inte riktigt kommer ihåg vad vi pratade om, men det var så roligt att se henne och hon gav mig så mycket positiv energi. Det sista jag lovar henne innan vi skiljs åt är att jag ska greja detta idag- där och då trodde jag fortfarande på det.

img_2545

När Hanna inte kan följa längre tar Anders, Kurt och Lydia över. Vi ger oss ut på Snäresvängen som är den minst kuperade delen av bana. Nu är jag helt fucked up! Magen gör sjukt ont. De senaste milen har jag dessutom upplevt att jag blir alltmer kissnödig och nu måste jag kissa varannan kilometer ungefär. Jobbigt, men ändock fullt hanterbart. Värre är det med höften. Nu kan jag inte längre lyfta vänstra benet i uppförsbackarna. Jag arbetar med hela kroppen för att ta mig upp och släpar liksom vänster ben efter mig.

Mot slutet av Snäresvängen kan jag knappt lyfta benet ens när underlaget är hyfsat slätt och varje gång jag stödjer på vänsterbenet skär det som knivar i höften. Någonstans inser jag nog att det är slut nu. Haltar ner till husvagnen och sätter mig en stund i det uppvärmda förtältet. Min kusin Anna Lena har kommit. Hon och mamma försöker på alla sätt stötta mig i att komma iväg igen. Jag försöker, men det gör för ont. Hade det handlat om de 5 km som är kvar ner till varvningen så hade jag kunnat krypa om så krävdes för att ta mig i mål. Men som det ser ut nu så är det inte endast det, utan det fattas faktiskt ett helt varv till. Jag tvingas inse att den här smärtan kan jag inte hantera. Hur mycket jag än vill fortsätta så kan jag inte plåga kroppen mer. Klockan stängs av efter 23,5 h och jag tog mig 144 km.

img_2546

Jag är så grymt arg, besviken och ledsen. Jag trodde verkligen in i det sista att jag skulle fixa detta. Känns som jag sviker alla, inklusive mig själv, och det är så fruktansvärt jobbigt. Samma team som gjort precis allt vad de kunnat för att ge mig de allra bästa förutsättningarna för att klara detta sluter återigen upp runt mig och tillåter mig inte att se mig som ett misslyckande. Jag var så trött att jag inte riktigt kommer ihåg allt som sas, men känslan av all kärlek som fanns i det där förtältet gjorde att jag orkade dra mig ur de jobbiga känslorna av nederlag och istället vara stolt över det jag gjort. Anna Lena hade till och med köpt en fin present till mig och skrivit ett jättefint kort. Jag blev så rörd!

img_1042-2

Förra året slutade äventyret i början av åttonde varvet, i år tog jag mig till slutet av nionde. Nästa gång kommer det att hålla hela vägen- det får helt enkelt bli tredje gången gillt.

En sådan här grej fixar man inte på egen hand och det finns ett helt gäng människor att tacka!

Först och främst mitt team:
Min kära lilla mor- teamchef- som verkligen gått in i sin roll och bokstavligen vänt ut och in på sig själv för att vara till så stor hjälp som möjligt. Base-camp blev en skyddande och välkomnande varm oas att hämta kraft från. Bara en sådan sak som att ordna marschaller som lyser upp stigarna nära campen betyder hur mycket som helst när natten är som mörkast.

Kurt som såg till att mammas visioner om base-camp blev verklighet. Genom att köra dit husvagn, ordna med elverk och fotogenkamin. Alltid med pigga, glada lilla Lydia i hälarna. Dessutom har han en förmåga att förmedla att han tror på det jag gör, även om han inte för sitt liv kan förstå varför jag håller på med dessa ”stolleprov”.

Anders- min älskling- var ska jag börja här… Det finns ju så sjukt mycket att vara tacksam för. Att du ens står ut med mig är ju en svårlöslig gåta, som jag nog aldrig kommer att förstå, men jag är så tacksam för att du gör det. Att du oförtrutet står vid min sida och tror på mig hur tokig jag än är. Det här livet vi lever nu är den största kärleksgåva jag någonsin fått och jag är så lycklig för att du finns! Älskar dig nu och alltid.

Trollungarna- Anton och Axel- som står ut med denna mamman. Som hänger på och delar med sig av sin energi och sin glädje i vått och torrt. Min allra bästa hejarklack och trognaste supportrar! Mitt liv vore ingenting värt om inte ni fanns och ni kommer  alltid, alltid att vara viktigast.

Anders gjorde det möjligt att följa utmaningen genom min Instagram @tritroll84 och där fanns det gott om glada tillrop som värmde bra när det var mörkt och tungt- stort tack för det!

Några tappra själar kom och tittade till mig IRL: Jesper, Hanna och Anna Lena- Ni anar inte hur glad och tacksam jag är för att ni kom!

Å så har vi ju världens bästa ultra- Marcus Berggren som numer bor på andra sidan Atlanten, men ändå fanns med mig i varje steg. Jag verkligen kände det! Om det inte vore för dig så skulle jag inte få dessa underbart tokiga idéer och inte våga utmana mig själv och mina rädslor som jag gör. Tack för att du inspirerar mig till att leva livet fullt ut och inte bry sig om vad andra tycker och tänker.

Nu är det gått mer än en vecka och min kropp har återhämtat sig mirakulöst bra. Jag var beredd den här gången på smärtan, känslorna och tankarna som kommer tiden efter en sådan här urladdning. Jag har varit snäll och tolerant mot mig själv. Tagit en dag i taget och i fredags var jag till och med ute och sprang igen. Nu väntar ytterligare 2 veckor innan jag drar igång en ny träningssäsong- mot nya spännande mål!

img_1048

1 kommentarer till inlägget

1983 • Mora
#1
16 oktober 2016 - 18:20
Men ohh.. vilken grej! Tänk att du sprang över 14mil :-O Respekt!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.