Åsa Eriksson - Halmstad OK

Gör jag det inte på marathon-SM i Stockholm i juni så gör jag det i Berlin i september

 
Januari
När 2016 drog igång var jag pepp på att fortsätta springa fort. Avslutet på nyårsafton i Helsingborg med första gången sub 40 gav mig bra självförtroende och jag tränade på hårt, både löpning, cykel och styrka. Styrketräningen var cykelanpassad och SÅ rolig, jag fastnade direkt, och brände av 2-3 pass i veckan. Tio dagar in på året fick jag en förkylning som varade några dagar. Den hade jag nog kunnat undvika med en vilodag, men vila var det sista jag tänkte på i starten av ett nytt träningsår. Vecka 3 sprang jag 93 km och samma vecka påbörjade jag en crawlkurs. Det roligaste i januari var vinsten i Falktouren (totalen) och att jag åkte längdskidor för första gången. Vi tittade på Tour de ski vilket gav mig galet med inspiration och på två veckor fick jag ihop 62 km längdskidor. 
 
Februari
I februari åkte jag på en ordentlig förkylning igen som varade i en vecka. De tre dagarna innan sjukan bröt ut sprang jag en halvmara i 4:25-fart, ett hårt styrkepass på gymmet, 14 km distans, 23 km i 4:44-fart och flera pass på trainern. Förutom det så hade jag inte haft en enda vilodag på 3,5 vecka. När jag tittar i dagboken såhär i efterhand så är det så självklart. Hur skulle jag INTE kunna bli sjuk efter att ha påfrestat kroppen på det viset? Jag tränade på hårt utan någon som helst koll på helheten. Hårt var mitt motto, och när jag började springa för tidigt efter sjukveckan fick jag bakslag och blev sjuk igen. Som tur är har en månad många dagar och innan februari tog slut brände jag av en 107-km vecka vilket jag tror blev distansrekord.
 
Mars
Månaden därefter inledde jag tufft med 95 km löpning och 20 mil cykel. Jag hamnade mer och mer i "mittemellan"-träning: långpassen gick för fort, distanspassen gick för fort, intervallpassen för långsamt. Det slet. På Åhus trailrun sprang jag i mål som 5:e dam med konstant mjölksyra. Jag fortsatte att träna utan vilodagar vilket troligtvis var orsaken till de två förkylningstillfällen jag åkte på i mars. Jag hann nog aldrig riktigt återhämta mig. När förkylningarna lagt sig men jag inte vågade springa på hårt så drog jag ut i skogen med karta och övade orientering istället. En lugn löpvecka gav mig slutligen pigga ben i slutet av månaden vilket gjorde att jag för första gången kunde göra sub 1:30 på en kuperad halvmarabana i Hallaryd. Det var fett.
 
April
Sista mars hoppade vi på flyget till USA för nästan tre veckors semester. Min bild av semestern var träning. Daniels bild av semestern var upplevelse, mat och öl. Vi kompromissar extremt bra och fick ihop de bästa veckorna jag upplevt, kanske någonsin. Trots att vi inte sprang så himla mycket. En vecka knåpade jag till exempel bara ihop 15 km. Däremot cyklade vi lite mtb och hikeade i bergen nästan varje dag. Vi åt massvis med mat och återhämtade oss bra och hör och häpna - jag var inte sjuk en enda gång. Då sprang vi ändå ett ultralopp utanför Zion nationalpark, 45 km upp på ett lerigt berg, som jag vann på 5:01:56.
 
Maj
Efter en månad med lite mindre löpning än vanligt lyckades jag hitta formen lagom till Vårruset den 3:e maj. Veckan innan hade jag sprungit två superpass på 10 km i hög fart och förstod att benen hade någonting på gång. Vårruset sprang jag taktiskt väldigt bra, höll igen i början och stressade aldrig upp mig över tjejerna som låg framför. Känslan att springa i mål som första dam (18:26) på hemmaplan med stor publik och klubben som arrangörer var häftig! Vinnarkransen lät jag hänga och vissna på uteplatsen i flera veckor efteråt. Så stolt. Helgen som kom efter Vårruset åkte vi på cykelträningsläger och fick ihop 56 mil på 4 dagar. Nu blev det cykelfokus. Löppassen kortades ner men jag avslutade maj månad med att ta hem segern i Hallandsleden terräng 30 km.
 
Juni
I juni blev det mer cykel och vi åkte på träningsläger på Gotland. Här fick vi ihop 54 mil och jag kände mig starkare än någonsin på cykel. Jag och Daniel var sjukt synkade och körde otroligt bra tillsammans. Jag som trodde att cykel var en skonsam och typ skadefri sport åkte på någon konstig inflammation i knävecket och fick vila från löpningen i 1,5 vecka. Diklofenak hjälpte mig med inflammationen men nu blev jag förkyld istället och tvingades vila några dagar till. Under hela juni fick jag bara ihop 12 mil löpning, varav 2 mil var under de lokala loppen Nackhällerundan och Läjesrännet som jag tokgillar båda två!
 
Juli
Jag inledde juli med att prova på triathlon för första gången. Det visade sig att jag inte hade lärt mig någonting alls på den där crawlkursen, men jag var desto starkare på cykeln och flög förbi flera gubbar i spetsiga hjälmar på min lilla racer. Löpformen var också bra och jag fick verkligen mersmak! Triathlonsprint var fartfyllt och riktigt, riktigt roligt. En vecka senare började det dra ihop sig för min längsta cykeltur någonsin, jag skulle hela vägen till Paris tillsammans med Team Rynkeby Halland. Av rimliga skäl blev det inte så mycket löpning den veckan, men vi cyklade de 120 milen och var sjukt starka hela vägen. En så jävla häftig upplevelse som jag rekommenderar ALLA att prova. Veckan därpå sprang jag nästan 9 mil och uppladdningen mot Helsingborg Marathon började.
 
Augusti
Nu förstod jag att det inte var så långt kvar till maran. Någon gång under sommaren kom jag på att jag skulle halvsatsa lite på Helsingborg Marathon och försöka göra ett bra lopp, men för att göra det krävs långpass och det hade jag inte sprungit så många. Augustiveckorna blev bra mängdveckor med 85 km, 93 km, 89 km, 76 km inklusive flera 30+ pass som gav mig bra självförtroende. Varje vecka var jag noga med att få in vilodagar vilket gjorde att jag kunde springa fort på intervallpassen också. Mitt i marauppladdningen drog jag till med ett milpers på 38:42 under ett fint stadslopp i Vetlanda och helgen därpå persade jag på Ängelholms halvmarathon med 1:28:34. Augusti hade flyt. Jävlar vad bra det kändes i kroppen.
 
September
Helgen efter de två persen var det dags för maran. Jag var inte alls orolig över att benen skulle vara slitna, tvärtom. Jag hade bra känsla och självförtroende i kroppen. En andraplats och tiden 3:06:52 var långt över förväntan och någonstans här kände jag verkligen att jag äntligen fått till det. Långpassen hade lönat sig. Smartare träning och prioriterad återhämtning hade lönat sig. Givetvis blev jag sjuk igen efter marathonloppet, men det hade jag typ räknat med. Efter en sådan tömning vore det konstigt om jag inte blev sjuk. Veckan därpå sprang jag totalt 100 km, vann Halvmaran i Skanör-Falsterbo på pers-tid och dagen efter sprang jag 42 km som träning. Jag trodde nog att jag var övermänsklig. Lidingöloppet veckan efter det kunde gått riktigt bra om jag inte hade kräkt och pajjat magen av sportdrycken. Tur att man lär sig av sina dumma, återkommande misstag ;)
 
Oktober
I oktober var formen fortsatt god. Jag tog hem segern i Falktourens första etapp och sprang en bra 39-minutersmil i Göteborg. När det går bra är det lätt att glömma bort vilan. Vila är inte kul när man bara vill springa och bli ännu bättre. Och vilar man inte blir man lätt sjuk. Hör och häpna igen - jag blev sjuk! Efter 5 dagar utslagen i sängen sprang jag Falktourens andra etapp som helt rimligt gick åt helvete. Min kropp var inte frisk och jag stapplade i mål helt förstörd. Nu började jag inse att jag behöver ett vettigt träningsupplägg om det här ska hålla.
 
November
Första veckan i november påbörjade jag ett anpassat marathonprogram av Susanne. Jag litar på hennes erfarenhet med många SM-medaljer i långdistanslöpning i bagaget. Samma vecka blev jag klubbmästare i terränglöpning (6 km) och första dam i mål på Halloween nightmare (10 km). Mina ben klarade av mängdökningen fint och höll sig pigga. Vad jag inte är lika bra på är att stå emot förkylningar. Sjuk igen och borta flera dagar. Kom tillbaka snabbt och började träna men fick bakslag och var borta flera dagar till. En känsla av hopplöshet! Hur många gånger kan jag bli sjuk på ett år liksom? Sista veckan i november kunde jag springa på bra igen och tänkte att jag åtminstone kunde avsluta året bra.
 
December
Jag inleder årets sista månad i Sälen med personalföreningen. Alla andra åker utför, jag springer mest på fjället och åker längdskidor istället. Veckorna innehåller mycket mängd: 97 km, 97 km, 97 km. En tisdag springer vi tröskelpass med klubben och jag får ganska enkelt ihop 7,7 km i 3:54-fart. Kroppen känns fantastisk och Susannes schema passar mig väldigt bra. Bokar in Sylvesterloppet i kalendern och tänker avsluta året precis som förra, med försök på personbästa på 10 km och ett shysst avslut på löparåret. Men så på julaftonskvällen får jag min julklapp: en förkylning, igen, som skulle visa sig vara årets värsta. Jag som trodde jag varit snäll? I skrivande stund är det 5:e januari och jag är inte frisk än.
 
2016
... vet jag inte riktigt vad jag ska säga om. Det har varit fantastiskt att i princip vara skadefri men det har varit ett helvete med alla förkylningar. Jag räknade ihop mina sjukdomstillfällen och fick det till 11 stycken. Det är värre än alla löparskador jag haft. Samtidigt har jag ändå tagit mig till Paris på cykel och gjort personliga rekord på alla distanser och det kan jag bara inte att vara missnöjd med.
 
2017
... blir året då jag måste komma på hur jag ska hålla mig frisk och få kontinuiteten i träningen. För får jag det så kommer jag att nå målet. Målet som står skrivet på väggen hemma i hallen, på lappen över skrivbordet på jobbet, i löpardagboken och ibland i handen.
 
Maran sub 3.
 
Marathon under 3 timmar. Gör jag det inte på marathom-SM i Stockholm i juni så gör jag det i Berlin i september. Det är mitt stora mål. Häng med!

8 kommentarer till inlägget

Fredrik Söderberg
1972 • Nässjö
#1
5 januari 2017 - 21:09
Det blir spännande att följa dig i år igen! Lycka till!! :)
Mikael Lyckeklint
1984 • Mölndal
#2
5 januari 2017 - 22:21
Hoppas du hittar balansen! Stort lycka till!
Susanne Bornmar
1975 • Linköping
#3
5 januari 2017 - 22:43
Så roligt att läsa. Vilket framgångsår du haft, trots alla förkylningar. Tråkigt att behöva bli sjuk hela tiden... du har aldrig funderat över att ta tävlings-ledigt? Du tävlar ju hela året om. Inte konstigt om det sliter. Nu är jag långt ifrån expert men känner personligen att det varit rätt skönt att efter Växjö marathon i slutet på oktober lägga tävlingarna på hyllan. Först två hela viloveckor och sedan igång igen med grundträning. Äta rätt mycket och bra mat samtidigt som man får ihop mycket mängd. Inte bry sig om att formtoppa till några tävlingar, inte sikta mot några PB osv. Bara mala på med bra träning. Inte behöva vara så ruskigt lätt och snabb. Detta tycker jag är väldigt skönt i alla fall. Vet inte om det hjälper mot några förkylningar men jag tror kroppen mår bra av det.
Personligen har jag nu 2,5 månad kvar till min första tävling för 2017. Gott om tid att hinna få upp någorlunda fart och form hoppas jag.
Och trots allt är det ändå SM i Stockholm den 3 juni som är största fokus. Resten är bonustävlingar längs vägen! Och till dess ska jag vara mitt bästa och snabbaste jag! ;)
Vi ses på startlinjen den 3:e juni! Då rackarns ska vi fixa sub 3 båda två!
Ät mer, sov mer och träna mer, men tävla mindre ett tag... tror att din kropp kommer tacka dig. Mot 2017 och mot Stockholm! Nu kör vi!!!
Joakim N
1983 • MUNKA-LJUNGBY
#4
5 januari 2017 - 23:06
Sjukt imponerade och vilken löpvolym.

En annan har planerat och ska försöka bygga upp mot 45-50km i veckan för att kunna klara av Hallands Ultra i sommar :)
1971 • Alingsås
#5
6 januari 2017 - 00:39
Åsa, du är grym!
Du kommer klara ditt mål, så fokuserad som du är så... =)

Inspirerande att följa din träning här på jogg!
1971 • nässjö
#6
6 januari 2017 - 05:18
Under 3 i Stockholm vore inte fel. :) Lycka till!
Andreas B
1986 • Stockholm
#7
6 januari 2017 - 08:57
Inspirerande läsning, vilka fina framgångar!! Stort lycka till 2017!
1988 • Göteborg
#8
6 januari 2017 - 12:10
Ett häftigt år med många framgångar trots alla sjukdomar. Lycka till under 2017 och hoppas du kan hålla dig frisk :)
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.