GAX 2017 - Race report

Så blev det dags att göra 100miles-debut.

(och en låååång race report)

Jag har sprungit några ultror på runt 10 mil och 10 timmar innan, men att springa genom natten skulle bli en ny upplevelse. Att det blev just GAX har mest att göra med att mina löparvänner i Växjö var där 2016 och tog med sig massor av spännande berättelser. Medlockad och inspirerad av Fredrik Saarnak och Joachim ”Kimmen” Martinsson, anmälde jag mig ganska tidigt förra året. Det har dock varit lite andra lopp och aktiviteter emellan, så den stora fokuseringen började inte förrän i maj i år. Jag har tränat på bra sedan Vasaloppet i mars och kände mig stark. I maj var jag på löparresa i Madrid, arrangerad av Jonas Buud och Håkon Breistrand. Det var en kanonuppladdning, men med mig fick jag även en något överansträngd vrist. Det har dock gått ganska bra att hålla den i schack och jag oroade mig mindre och mindre över den. Jag har letat lite efter en bra sko att spring långa traillopp med och hade under en liten tid provat Hoka Challanger. Hade inte sprungit längre än 5 mil i dessa innan, så jag var lite osäker på hur tassarna skulle reagera efter några mil till. Verkade dock som att vristen gillade dem, så det fick bli det paret under loppet, med en Hoka Clifton som backup. Visade sig funka utmärkt.

Veckorna innan loppet har jag laddat och pratat GAX. Min fru Karoline har fått en stor slev GAX, men annars har det varit löparvännerna Kimmen och Saarnak, samt den ganska sent anmälda Andreas Bohman som var sugen på att ”känna på distansen”. Jag och Bohman ska springa Kullamannen 100miles till hösten, så han var sugen på lite erfarenhet av 100miles.  

Med erfarenheten från förra året tyckte gänget att vi måste ha en supportperson, som kan hjälpa oss lite längs vägen. Efter annonsering på FB och övertalande fick vi med en supportperson, Theodor Samuelsson, som egentligen skulle på konsert på kvällen, men ställde in det till förmån får ultrasupport. Bra prio där!

 

Fredag och dagen före GAX

Vi hoppade i bilen runt 13:00 och styrde strålkastarna söder ut. Vi skulle bo i en lägenhet i Ystad, som Kimmen hade ordnat = praktiskt. Kändes skönt att inte behöva tänka på att fixa boende. På vägen ner stannade vi hos supporter-Theodor och snackade igenom upplägget. Vi skulle vara utspridda med några timmars mellanrum och han skulle behöva planera våra positioner och kuska runt som en stolle, långt in på småtimmarna. Lätt stressad över den omänskliga uppgiften, började även Theodor för lite tävlingsnervositet. När han väl var uppjagad, lämnade vi honom och körde vidare ner till Ystad.

Väl nere så slängde vi av packningen och tog oss in till byn. Det var nämligen traditionsenlig pizzakväll, som tävlingsledningen planerat. Trevligt att träffa massor av nya ansikten och se vilka tävlingsledningen var. Nu började vi mest bli otåliga på att det skulle börja, så vi blev inte så långvariga på pizzerian. Istället stack vi och handlade lite mat och den sista provianten, som vi trodde vi skulle längta efter under loppet.

Hela resten av kvällen gick åt till att irra runt i lägenheten och blanda sportdryck, packa väska, dricka whisky, korsförhöra Kimmen och Saarnak om banan, packa om väska, ändra i dropbags och tillslut försöka sova lite.  

 

Lördag och GAX

Starten skulle gå klockan 08:00 och eftersom vi bodde ganska nära ställde vi klockorna på 06:00. Jag fick till en respektabel sömn, även om jag inte fick någon skönhetssömn.
Revelj, upp, frukost, iväg till start, få sin nummerlapp (mest svårlästa nummerlappen någonsin ??) och göra sig redo.

 

Kimmen hetsade och skulle slå banrekord, jag hetsade och ville springa på 18-20h (nöjd under 24).

Starten gick och täten rusade iväg. Jag menar verkligen rusade iväg. Det visade sig senare att tempot varit lite för högt och det slet hårt på dem. Jag, Bohman och Saarnak tuffade iväg i ett mycket lugnt tempo. Lite nordväst ut i dan skånska myllan. Växlande molnighet, inget regn och lagom varmt gjorde resan väldigt behaglig och vacker. Efter ett litet tag höjde vi farten. Tempot var nu ganska högt men kontrollerat. Jag hade en tanke om att gå på i minst 6:30/km fram till Haväng. Då är man halvvägs och jag hoppades sedan kunna ligga på 7:30 in i mål. Vi hade ju inte riktigt koll på banan och var man tappar fart, så det var lika bra att gnugga på lite.  Vi gled förbi böljande sädesfält, fläckiga av röda vallmoblommor och andra vackra blommor och vi njöt av den sköna löpningen.

Reden efter ca 3 mil, när vi hade ställt om siktet mot nordost och Lövestad, började jag bli lite stel i lår och ljumskar. Tänkte att detta kan bli segt och ömt innan jag kommer i mål. Brukar inte vara så stel i benen så tidigt. Mental notering att jag kanske tränat för hårt, för nära loppet och att det varit dåligt med återhämtning pga hektiskt på jobbet.

Jag känner mig dock mentalt väldigt stark och litar på mitt pannben, så jag var aldrig orolig för ultra-demonerna. De som försöker tvinga dig att bryta på grund av trötta lår, eller bara lockar fram mörka tankar. Jag fick senare höra talas om att det fanns schamaner vid Ale Stenar kring midnatt på GAXdagen. Lite oklart om de hjälpte mot demoner eller försökte locka fram dem. Det adderar däremot till den lite trolska stämning GAX visar upp.  

Vi tappade Saarnak vid en vattenpåfyllning, så nu var det bara jag och Bohman. Jag och Bohman var tydliga mot varandra att vi ska göra våra egna lopp och vi sprang ifrån varandra flera gånger, för att efter ett antal kilometer stråla samman igen. Väldigt skönt att få göra sitt eget lopp och ändå ha sällskap.

Magleberg var första stor depån. Trevlig med ett glas Cola och godis. Kände dock inget behov av mer föda. Fipplade en del med min fina orangea GAX-kåsa, som jag knappt lyckades fälla ut. En av funktionärerna, Lupita Svensson, undrade om hon skulle hjälpa mig, men jag sa att det går nog bra, men att hon säkert skulle få hjälpa mig när jag kommer till Sandhammaren. Sandhammaren är en fyr som vi skulle besöka efter 130km.  

Färden gick vidare och upp till en bit efter Lövestad blev det lite av transportlöpning. Mycket gick ut på att springa kontrollerat och inte bränna sig. En stund efter Lövestad, när vi sedan kom ut i spenaten, sjönk tempot rejält. Lite oklart varför det gick så trögt, men tiden rann iväg. Svårnavigerat och mer tekniskt.  Några mindre felspringningar, men tack vare klockan kom vi snabbt på banan igen. Här någonstans var första gången som min familj dök upp och gav mig extra mental energi.

Nu börjar också värmen göra sig påmind, inget hiskeligt, men lite för varm. Jag sprang med buff för att hålla håret på plats, men måste hitta en svalare lösning. Jag blev lite kokt i hjärnan = trögtänkt. Brösarps backar var väldigt varmt och jag insåg att jag tappat mycket fart. Hade börjat dra ifrån Bohman som hade ont i ena knät, men som krigade på. Fick rapporter om att täten hade börjat sänka tempot och att vi hade gått starkt, men kände att jag inte hade något mer att sätta till. Lite överhettad och ganska trött, så var fokus på att köra 9 mil till. Inte försöka sig på en tjurrusning om en pallplats och tokdö någonstans, med promenad som ända kvarvarande förflyttningsteknik till mållinjen.  

När min fart sjönk så kom Bohman ikapp igen och vi sprang en del av vägen tillsammans ner mot Haväng. Väl nere vid stationen i Haväng blev jag itutad en korv, eftersom en av funktionärerna skulle bli glad om jag åt lite korv, eftersom hon hade ägnat massa tid åt att fixa korv med bröd åt oss. Jag åt halva och fick godkänt. Mat smakar inte riktigt topp, när man springer hårt.

Låg nu en bit efter min önskeplan, men var fortsatt på gott humör. Med så pass stela lår som jag hade så fanns det inte mer att knuffa in. Siktet blev inställt på att hålla farten och kriga i mål istället. (Blev inte riktigt så stabil fart )

Ganska snart efter Haväng tappade jag Bohman igen. Jag gnetade på längs det vackra landskapet. Nu gjorde det ganska ont och jag fick lägga upp taktiken lite annorlunda. Jag sprang 2-3 km och promenerade lite. Ständig kamp mellan mig och värken i låren. När ontet vann gick jag, när min hjärna vann sprang jag.

Apostlahästarna tog mig upp över Stenshuvud, men sneglad bara på den enastående utsikten och knatade raskt nedför igen. Pannkakor på en extrakontroll och ett glatt återseende med min fru och barn som hejade på.

Kuststräckan nedåt var fin och vädret toppen, men jag var fortsatt lite varm om hjärnan. Kände dock att det började ta på det, så nu gnetades det på. (Inte tillräckligt smart för att kyla ner huvudet dock) Genom by efter by. Kände att jag började bli låg på energi och hoppade in i en sjöbod där det var självbetjäning på glass och dricka. Bara att swischa betalningen. Just som jag skulle swischa ringde vår egna support Theodor. Osviklig timing! ”Var är du?” frågade Theodor. Ingen aning, sa jag. Efter lite förhandlande kom vi fram till att jag var i Vik och han i Baskemölla. Snart påfyllning lovade han och lurade iväg mig från min sjöbod. Det var längre än väntat till Baskemölle, men jag kunde ju inte vända liksom. Väl hos Theodor blev det bara lite snabbt och iväg igen. Svårt att stoppa i sig mycket även om det behövs.  Jag fick även lite extra gosaker av diverse fantastiska människor, en husbil med Kim Karlsen, som bjussade GAXare på Cola och chips. Fantastiskt! Det är så mycket omtanke i ultrakretsar.

Väl i Skillinge kändes det som jag hade koll på läget och att jag förr eller senare skulle komma i mål. Det började skymma och pannlampan kom fram för strandlöpningen ner mot Sandhammaren. Helt öde på stranden. Man kan se flera kilometer åt båda hållen, men inte förrän mot slutet började det dyka upp lite FullMoonRace:are (parallellt lopp som är halva sträckan). Äntligen fattade jag att jag skulle skölja huvud och hals med vatten, så jag tråcklade mig ner på knä vid vattnet och blev tillslut lite uppfriskad. Detta ca 8 timmar efter att hade behövt göra det. Kanske något att försöka minnas nästa gång jag står i den situationen.

Fortsatt positiva tankar och jag tror att alla dessa lopp går bra bara man kan tänka positivt och le. Hade egentligen inga svackor. Mantrat fortsatte. 2km löpning, 500m gång. Ibland gick det inte göra 2km löpning, men kom på att om jag gick bara 2-3 steg, så kunde jag börja kuta igen, utan att låren skrek rakt ut.

Sandhammaren blev den upplevelse som jag förutsett, med massor av kärlek från funktionärerna och jag som lätt förvirrad. Blev påmind om jag hade en dropbag, som jag hade glömt av. Hade helt glömt vad jag hade i den och blev glatt överraskad av att jag hade packat ner en ny t-shirt. Jag utropade mig till geni och blev utskrattad. Nu fick även Lupita Svensson möjlighet att hjälpa mig med min GAXkåsa, som vi pratat om i Magleberg. Kändes enklast att inte försöka sig på kåsans invecklade mekanik. Som man-ska-vara-försiktig-med-magen-efter-så-lång-löpning-ompyssling blev jag istoppad en tallrik risgrynsgröt med blåbärssoppa. Nästan som RisiFrutti, tyckte Lupita. GOTT! tyckte jag.

Vidare i mörkret. Många förvirrade minnen, med dimma och sega stigar. Blev omsprungen av några FullMoonRace:are. Kom ner till Löderup och den omtalade klapperstensstranden. Jag var inte tillräckligt stark eller motiverad här, så det blev promenad hela stranden. Trampade av skon i någon tångdriva, svor och blev sjöblöt och sandig om foten. Det renderade en rejält stor blåsa (var troligen på uppseglande innan) som gjorde så ont att jag blev orolig över hur detta skulle gå. Väl i Kåseberga blev det fotvård och sedan gick faktiskt över förväntan med tassen.

Färden gick sedan upp till Ale Stenar. Mitt i natten, fullmåne, ensam och stilla luft. Platsen kändes mytisk och jag kunde inte låta bli att känna med handen över stenarna när jag sprang förbi. Hela platsen, tiden och mitt sinnelag gjorde upplevelsen nästan magisk.  

Världens antagligen buckligaste hagar följde. Hammars Backar. En evighet av brant upp och brant ner, som mina lår inte klarade springa i. Jag trodde aldrig det skulle ta slut. När backarna slutligen sinade hade jag ca 15 km kvar till mål och slut på vatten. Tacksamt nog stod det en norrman och hejade (klockan är nu ca 2 på natten), som hade vatten jag kunde fylla på med.

Nu kändes det som det bara var transport sista sträckan in. Ack så fel! Nybrostrand har en liten illasinnad stig med lös sand som ska forceras innan man kommer fram till Ystad. Sjukt tungt med 15 mil i benen. Sista 5 kilometrarna in var däremot lättsprunget och jag kunde förmå mig att länga stegen och köra på ångorna in i mål. Klockan dog på gångbron 500 meter innan mål, vilket får anses som hyffsat bra timing.

Väl i mål tyckte jag att det skulle bli fantastiskt skönt att äntligen få lägga mig ner. Hade längtat i 15 timmar. Lade mig ner i gräset och låg i 30 sekunder innan jag huttrade av det kalla underlaget. Upp och ta på sig lite varmare och få sitt efterlängtade bältesspänne. Sedan var det lite snack med dem som kom före mig i mål och lite applåderande till dem som kom in medans vi var kvar. Visade sig att Kimmen hade kommit in som trea, en bra bit från banrekordet, men var ganska nöjd ändå. Saarnak hade fått kasta in handduken efter ca 13 mil. Tungt där och då, men det är ju en prestation att kunna spring 13 mil. När vi bestämde oss för att gå och duscha kom Bohman in som vår siste man på en tionde plats. Otroligt starkt med tanke på hans onda knä. Vi duschande nere vid båthamnen och kurade sedan upp oss i morgonsolen vid målet. Sov någon timme och sedan styrdes kosan hemåt.

Glad för min prestation och för alla intryck och glada människor jag mött.

Tack alla underbara människor som hejat och supportat.
Tack till Theodor Samuelsson som körde kors och tvärs över Österlen, för att ge oss de bästa förutsättningarna.
Ett extra stort tack till mina reskamrater: Fredrik Saarnak, Andreas Bohman och Joachim Martinsson.

All min kärlek till min underbara familj, som kom ner och stöttade mig i detta äventyr. Jag älskar er!

 

…undrar hur nästa äventyr blir?

1 kommentarer till inlägget

1980 • Vik
#1
18 juli 2017 - 10:24
Vilken härlig race report! Själv bor jag i Vik och såg några av er längs vägen när jag kom körandes förbi och tänkte att det där loppet måste jag springa någon gång. Starkt jobbat!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.