GAX 2017 - bra resultat, uselt genomfört

”Det lär jag få äta upp många gånger” sa jag hur många gånger som helst veckan fram till loppet OCH under loppet. Banrekordhållarna var med vid start i Ystad. Efter en bilresa via Östra Vemmerslöv hade Andreas, Fredrik, Patrik och jag installerat oss hos min moster Irene. Hon och Thomas lämnar över lägenheten till oss för andra året i rad. Irene säger att vi inte lämnar ett spår, jag tänker att det ingår i mosterskapet att ljuga. Vi blandar sportdryck så Vitargopulvret flyger över köket och vi steker ägg så Kronfågel protesterar. När vi kastat av grejerna och sagt hej till kusiner och kusinbarn, så köpte vi frukost och drog till pizzerian för att träffa andra löpare. När vi klev in fanns Jeppe och Andreas, som också är från Växjö, där med sitt crew(!) och Mia(!), den största. Ultralöpningens heliga gral, typ. Första gången jag såg Maria Thomson i verkligheten var när jag sprang Stockholm Ultra 100 km 2013. Hon dök upp bredvid banan strax efter Djurgårdsbron och jag skrek som om det var en gammal lumparkompis, ”varför springer du inte”? Kände mig skitfånig när Mia såg förbryllad ut. Nu vet jag att det krävs mycket för att få henne förbryllad. Mia satt på pizzerian med sitt gäng Blinda hönor. Jag tror de hette så. Att träffa Mia är typ som att träffa Rune. Jag känner mig rätt sällan fånig men då gjorde jag det. Människan har sprungit hur mycket som helst!

Vi åt, sov finfint och drog in till Sankt Knuts Torg. Klockan 8.00 släppte man iväg den mest oorganiserade startlinjen jag någonsin sett. Ingen vågade stå framme vid linjen och alla tittade osäkert på varandra. Jag tog täten, vänster, höger runt Pressbyrån, höger igen men då hade en löpare jag inte kände igen tagit över täten, han fortsatte rakt fram och jag gol åt honom att svänga. Han vände-svängde och jag fick ironiska gliringar för att jag var för snäll. Alla hade hjälpt till, jag råkade bara vara snabbast den här gången. Det tar en liten stund att hitta ut ur Ystad och vid det laget hade jag fattat vem Daniel var. Han är snabb, har gjort sjukt bra tider på 50 miles men försöker sig idag på sin första hundring. Märkligt att välja GAX som sin första, hinner jag tänka, och inser att det var det jag gjorde förra året. GAX är speciellt.

Vi lät Daniel löpa, insåg att det där tempot är helt galet. För oss. Vi valde ett tempo som är normalgalet för oss. Anders, Martin, David och jag tutade på och pratade om allt möjligt. Vi hade trevligt men visst tävlade vi. Ganska snart fick vi veta att Daniel skulle bryta, oklart varför. Detta fick vi höra mest hela dagen. Vid Haväng frågade jag Jan-Erik om han klivit av. Svaret var nej och det stod klart att det här kommer jag inte att vinna. När jag kom till Haväng hade vår grupp om fyra spridits ut. David stannade i Haväng, Martin och framför allt Anders hade det tungt. Vid Stenshuvud hade tempot kommit ikapp också mig. Jag började kräkas och det fortsatte i ungefär fyra mil, trots att jag pausade länge, längre än önskvärt, både direkt efter Stenshuvud och senare i Brantevik. Första kräket innehöll saker som jag ätit för mer än två timmar sedan. Obra.

Kvarteten började spricka när vi kom till Verkeån och sprang längs den. Så fort det blir tekniskt verkar jag ha möjlighet att rinna ifrån. Samtidigt tror jag att några av oss började gå lite torra. Men återigen, jag trummar på bra, är avslappnad bland rötter och stenar har bra flyt där.

När jag kom ner från Stenshuvud och behövde stanna till för att dricka och äta insåg jag att banrekordet skulle bli svårt att nå. En stund senare började jag leta efter en annan tydlig målbild. Hittade ingen. Jag hade tänkt 1. Banrekord. Sedan en vettig tid, sedan i mål på vilken tid som helst. Men egentligen fanns där en idé som sa att sub-20 är bra på GAX. Det gynnade inte min insats.

I Vik kom Ivan ifatt mig och ganska snart vill han låna en telefon. Varför då, sa både jag och vår support Theodor som vi då stod stilla hos. När Ivan sa att han skulle bryta i Simrishamn, svarade Theodor blixtsnabbt att nej, nån telefon fick han inte låna. Jag sa att om han springer ner till Simris och fortfarande vill bryta så får han låna min telefon där. Han hade förlagt sin i Haväng och kände sig risig i förhållande till fjolåret. Han hade även tappat sina salttabletter lärde jag mig senare. Jag hade fler än jag behövde, och hade gärna gett honom några av mina om jag vetat.

När Ivan klivit av tog jag en stunds promenad och konstaterade att banrekordet var rökt. Kände nog att jag var korkad att ens tro att det kunde vara möjligt. Kanske förklarar det varför jag inte lyckades fokusera om. Kände mig dum. Joggade ner till Brantevik och hoppades på samma braiga support som förra året. Det var dubbelt upp.

Nu hade jag tvingats inse att jag behövde sitta stilla för att mat och vätska skulle stanna kvar i magen. Satt i Brantevik en kort stund och började mysa när Martin dök upp alldeles för fort. Jag hade nog trott att jag hade en halvtimme i alla fall, även om det är omöjligt att veta. Framåt har man ofta lite bättre koll. ”Lurade” Martin att man inte fick passera innan man har satt sig ner. Vi fikade!

Från Brantevik sällskapade vi nästan hela vägen ner till Sandhammarens fyr. Förbi Skillinge där vi tankade igen. Sträckorna hade hela tiden känts ganska korta. Den förväntade otåligheten infann sig aldrig. Det mörknade precis när vi kom fram till fyren. Stor skillnad mot förra året. Jag behövde gå emellanåt och med ett par kilometer kvar behövde jag kräkas igen. Martin sprang vidare, tyckte det gjorde mer ont att gå än att springa. Det tyckte inte jag. När jag kom fram satt Martin inlindad i en filt. Vi fick tomatsoppa, blåbärssoppa och vatten, och jag tror att Martin fick kaffe. Grymt mysigt! Vi fick höra att vi satt för länge och skulle bli stela om vi inte gav oss iväg. Jag sket i det, men Martin stack (och hade roligt åt kommentaren senare).

När jag nådde Löderup hade det känts ganska bra en stund, och jag fick höra att Martin sprungit fel och fått vända. Kanske kunde jag utmana om andraplatsen. Sprang på till Kåseberga via klappersten och tång och upp till Ale stenar och över Hammars backar. Inte en skymt av Martins lampa. Här blev det drygt för första gången, från Ale stenar till Hammars by. Det visade sig senare att jag inte var ensam om att tycka att det tog tid att komma fram. Jag, liksom många andra, valde en väg för tidigt att svänga ner. Att kalla det väg är förresten som att kalla en isbit för glaciär. Midjehög grönska. Jävla mög.

Snart ute på asfalten och iväg mot nästa camping. Det är längre än man tror. Sedan kommer sandstrand. Förbannad sandstrand. Nu var ingenting viktigt längre, och jag var så besviken på mig själv. Det spelade ingen roll om jag sprang eller gick, förlorade tid eller placeringar. Jävla mög. Kände mig klen, svag, illa förberedd. Varför hade jag inte kunnat fokusera om och hitta ett trovärdigt mål. Efter att banrekordet föreföll hopplöst så fanns ju diamantlistan (västlistan) där jag har chans på en riktigt bra totaltid. Men nej. Jävla mög. Kände mig svag och usel. Så dåligt att slutföra med så lite vilja kvar.

Sprang och gick om vartannat. Sista timmen gick jag mest hela tiden. Besviken på mig. Och min bristfälliga plan. Började titta bakåt. Såg ingen. Men när jag närmade mig Ystad Saltsjöbad dök det upp en lampa. Inte ens då kunde jag ta mig samman. Dåligt! Snart insåg jag att ljuset närmade sig för snabbt, det måste vara en FMR-löpare. De startade klockan 20.00 och springer halva sträckan, och som de gjorde det! Både Oskar och Martin Bengtsson kom in under tidigare banrekord. Martin passerade mig strax innan bron i Ystad, precis efter att jag mött två ynglingar. Martin sa senare att han hunnit tänka att, jaha, nu får man stryk istället för att gå i mål. God morgon, hade grabbarna sagt både till mig och honom. Omdömet är inte helt hundra klockan tre på morgonen efter sju timmars löpning heller. Förmodligen de artigaste pojkarna i rörelse så dags, inklusive löparna.

I mål på 19.27 på GAX är bra. En tredjeplats är bra. Och nu tre dagar senare har jag insett det och kan glädjas. Jag är nöjd. Ingen nådde banrekordet i år, vilket var lite konstigt eftersom vädret var skonsammare än de tre senaste åren. Men GAX-banan är en best, ett monster. Underlaget skapar tillsammans med sommarvädret en av Sveriges tuffaste 100-milesbanor. Kullamannen och den nya i Göteborg, Aktivitus Trailrace, får ursäkta. Jag är skeptisk, även om de kommer att ha längre löptider. Ivans och Davids banrekord från 2016 är bra, riktigt bra. Jag hade stor respekt för dem redan 2016 men trodde ändå jag skulle vara förmögen att i alla fall närma mig deras tid. Hålla!? 

2016 fick jag sällskap med Linda redan i Brösarps backar. För att hon inte ville stångas med korna själv på natten. Banan passerar många kor. De första jag hade närkontakt med var strax innan Brantevik. De stod mitt på stigen, jag såg dem tidigt. Hann bestämma mig för att stigen är min, ökade farten och skrek bort dem. Det funkade. Jag må va klen just nu men än kan jag hantera några ungdjur, tänkte jag. Senare såg jag dem bara på håll. Fårens och kornas ögon lyste mot mig på Hammars backar, men på håll. Däremot satt det tre figurer mitt i stenformationen vid Ale stenar och grejade med något. Klockan lär ha varit halv två ungefär. Min plan att springa tvärs igenom ändrades snabbt till en kringgående rörelse på utsidan av stenarna. Sträckan från Ale stenar över backarna fram till där man ska ta tvärt höger ner till Hammars by var förresten den enda som jag upplevde som riktigt dryg i år. Det var överraskande men är väl helt enkelt en effekt av att jag känner till banan sedan tidigare. Förra året kändes alla delar av banan mycket längre än jag trott att de skulle göra.

Jag, och mina tre kamrater hade fixat support längs banan. Theodor for runt och servade oss regelbundet och som han gjorde det! När han började ändra planen och dyka upp där vi behövde istället för där vi hade bestämt var jag beredd att adoptera honom. Camilla stod vid bäckövergången vid 56 km och langade Brieost och kex som om hon aldrig gjort annat och syrran med familj dunkade pannkakor just efter Stenshuvud. Så jäkla bra! Den effekt detta har, att vi i bästa fall får i oss lite energi och vätska betyder relativt lite. Att någon står där för vår skull, när vi gör nåt roligt och rätt fånigt och mattar ut oss, betyder så mycket mer. Det ger styrka och vilja att gneta på och göra något bra. Vi känner stor tacksamhet till er! När man sedan kommer ner till Cecilia och Eva i Brantevik blir man bara lycklig. De har dukat upp och är beredda att göra allt för oss löpare. Jag känner också stor tacksamhet till Irene och Thomas som inte bara öppnar sitt hem för oss, utan också stod i Sandhammaren och hjälpte till när jag kom dit. Det är värt så mycket! Även om jag den här gången redan hade låtit säkringen gå och därför inte höll ihop min löpning så bra. Lupita, Lotta och Urban m fl. i Sandhammaren som fixar och donar så att vi får något varmt i oss och blir ompysslade en stund. Ni är så bra! Och jag är så tacksam över att ni tillsammans med Jan-Erik fixar med detta. Ni är under av generositet, omtanke och vänlighet. Precis vad vi behöver när vi mattar ut oss så vi nästan spricker. Tack!

Tidsmässigt tycker jag det är intressant att jämföra delsträckorna mellan 2016 och 2017.

2016 – 4.12   4.43   8.04   4.31

2017 – 3.45   3.48   6.58   4.56

I år var jag en halvtimme snabbare på den första relativt lättlöpta delen. En timme snabbare på del två fram till Haväng. Liksom på del tre, där jag trots det var en timme långsammare än jag hade planerat. Sista delen är jag långsammare än 2016 för där har jag släppt alla spärrar, klätt på mig och tillåtet mig själv att vara lat. Full Moon Race-vinnarna som sprang del tre och fyra samma natt gjorde det på rejält under 8 timmar. Då ska väl jag kunna göra de åtta milen på lite under 10 timmar? Väl? 

Förra året gjorde jag debut på 100 miles på GAX. Det var galet men lärorikt. I år har jag något att jämföra med. GAX-banan är svår. Svårare än de flesta andra lopp i Sverige att göra ett riktigt bra lopp på. Underlaget är stökigt, backarna är inte stora men de kommer vid fel tillfällen. Därför är banan lockande. Vi ser mystiska seanser, mordiska kor, får som vill tugga på oss. Ultrafamiljen är fantastiskt generös och kärleksfull, och på GAX syns det extra tydligt! GAX är mitt favoritmonster.

Fem nya västar tror jag att det blev i helgen. Grattis till er! Jag springer för min i Västerås.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.