På förtvivlans krön: The Hill Marathons 50 miles 2017

Jag vacklade något inför den här texten. Visste inte riktigt hur jag skulle närma mig helgens upplevelse, klä den i ord och försöka göra erfarenheten gripbar för den oinvigde och den invigde. Inledningsvis blev resonemanget något pompöst och storvulet; ett filosofiskt traktat över mänskligt gränsöverskridande, hennes förmåga att erfara eufori, skönhet och lidande. Detta fåfänga försök (började även yra om att jag skulle citera från Frödings skandaldikt En morgondröm osv.) fick mig snabbt att tänka på upplevelsen som ett sportjournalistiskt reportage istället, med mått, tider och placeringar i fokus. Detta kändes dock något fyrkantigt och idén om en essä med naturupplevelsen i centrum växte fram. Men, hur mycket kan man skriva om en backe i Knattebo? Slutligen landade jag i något av en hybrid av alla ovannämnda former, en text om förlorad motivation, kamp och pånyttfödelse.

Upptakt

Jag måste backa en bra bit för att kunna förklara det som gjorde att jag nu sitter här hemma på balkongen med ömma lår, en tå utan känsel och ett yvandes, men i högsta grad ödmjukt, anlete.

Senast jag skrev något om mitt kutande var nog efter GAX i fjol, ett lopp jag var mycket nöjd med. Loppen som följde under 2016–2017; BRR100, Sätila Trail 120km och Arctic Ultra 100 fick en mekanisk karaktär, något som bara skulle genomföras för sakens skull, dels i jakten efter Grand slam-västen, dels efter ITRA-poäng för en UTMB-kvalificering. Uppnådde båda målen, men utan riktig glädje. Hela vintern och våren drogs jag med småskador och brist på motivation, och inte förrän vid TUB i våras började jag återfå glädjen i att få snöra på sig löpdojorna. The Rap Race 42km (som visade sig vara 44) i Västerås i början av juni var en riktig höjdare och jag tyckte löpglädjen var tillbaka. Dessvärre pajade stortån längs Bruksleden, min gissning en utmattning av sesambenet, och dessutom åkte jag på en segdragen virusförkylning vilket ledde till att jag fick ställa in ett av mina favoritlopp - High Coast Ultra – följt av tre veckors löpvila. Motivationen inför UTMB fanns inte längre och jag övervägde att stå över. Nattsvart.

Under våren har mina flöden besökts av notiser om ett mystiskt The Hill Marathons i Värmland, arrangerat av Remy Brändefalk, en härlig filur som jag träffade under ”fadäsen” på Arctic Ultra där jag kom sist, men som plåster på såren förärades den så eftertraktade Grand slam-västen. När så ett sista anslag dök upp om att ansökningstiden nu var förlängd till sista juni såg jag en möjlighet att hitta ett nytt mål och återfinna motivationen, en livlina att hiva mig upp med ur denna malström av elände och självömkan. Precis detta uttryckte jag i min motivering till varför just jag skulle få en plats i loppet och klämde i med att ”jag älskar det repetitiva och monotona momentet, smärtan och det mentala motståndet inför varje ny stigning” (en kärlek som består men som sviktade något för ett par dagar sedan). Skickade in min ansökan kl. 12.01 och kl. 12.24 samma dag kom Remys kondoleanser om att jag fått en startplats.

Ack Värmeland: ”Hur fan ska jag klara det här…”

Mina usla logistiska färdigheter, samt en undflyende inställning till planering i kombination med att Arvika så här års invaderas av orienterare i lustiga löpkläder, gjorde att vi – jag, Anna och hund – stod utan logi. Motvilligt sms:ade jag Remy om denna olägenhet, som snabbt svarade att vi kunde campa uppe på Knatten vid målgången. Vänligare själ har sällan skådats.

Sen avresa från Sala, via Nora, på eländig väg med åksjuk valp i baksätet, gjorde att vi inte kom fram till tävlingsområdet förrän framåt middagstid på fredagen. Ringde Remy och han mötte upp nere på den gamla banvallen mot Årjäng, det blev ett kärt återseende. Vi fick skjuts upp till toppen på Knatten via backen vi skulle ta oss an nästa dag och jag fick en smärre chock när jag fick se vilken brutal stigning det faktiskt var; snittlutning på dryga 23 procent med partier över 30 procent, ca 365 meter lång med runt 85 höjdmeter (enligt min GPS). Min hemmabacke – Haga kulle – har en snittlutning på 15 procent, är 250 meter lång med 70 höjdmeter. Och den har jag aldrig klarat mer än 30 rundor i. Nu var det tänkt att jag skulle köra 113 stigningar. Gulp! Minns att jag skämdes något inombords och tankarna gick: ”Allt det här besväret och så bryter jag efter 20 varv…” osv.

Vi slog upp vårt gamla budgettält på toppen, värmde några konserver med köttbullar i gräddsås, tände en brasa och satt och njöt av utsikten över Glafsfjorden. Efter att jag upprepat ”hur fan ska jag klara det här" tillräckligt många gånger gick Anna och Zuri och knöt sig. Jag satt kvar ute någon timme, betraktade de storslagna vyerna, livrädd inför morgondagens uppgift.

En dag, en natt, en underbar gryning och pånyttfödelse

Efter en stilla natt med god sömn i nästan fem timmar tog jag min packning och började vandringen ned mot starten. Sved rätt fint i låren och det var redan bra varmt uppe på Knatten. Vad har jag gett mig in på? Kom fram strax efter den avtalade tiden kl. 06:30 och fortsatte raskt ned till bilen för att hämta mina lådor med utrustning. Uppe vid starten var nu alla FEM startande samlade och vi presenterade oss för varandra. Tobias Lindström har jag råkat på några gånger tidigare, bland annat i Ursvik redan 2010 och senast på Arctic Ultra nu i vintras. 07:30 ringde Remy i klockan vilket signalerade att vi nu hade en halvtimme till start. Smorde in fötter och skrev, tankade vatten och småpratade lite med de andra deltagarna, Morgan Sundin, Jonas Brännmyr och Joanna Bergkvist.

Foto: Remy Brändefalk

Starten gick och alla började friskt promenera uppför. Gång är min svaga sida och jag hamnade direkt på efterkälken; hade svårt att hålla jämna steg med de övriga, pulsen gick i taket och jag gubbflåsade hela resan upp till varvningen på toppen, där man hittar det enda flacka partiet på mäktiga max 3,25 meter. Min kropp är förskaffad så att den föredrar småtrippande ”löpning” uppför framför gång, men det kändes något genant att börja springa i backen på första varvet. Jag märkte att backen hade två partier där löpning skulle vara möjligt, dels i backens inledning, dels i slutfasen inför den sista brutala stigningen innan toppen. Dessa partier sprang jag på hyfsat konsekvent även under natten. Tror det gynnade mig att växla tempo och löpsteg under hela loppet. Kanske inte tidsmässigt, men det fick olika muskelgrupper att växelverka. Även under de sista 30 meterna som var trail lade jag in löpning på en del varv för att få variation i fotlederna.

Trodde att man skulle springa offtrail tillbaka, men banan gick på samma väg nedåt. Det var en glad överraskning och blev trevligt då man kunde peppa varandra när man möttes.

Efter ett par tre varv hade jag fått ned pulsen och flåsningarna var borta. Jag började förstå stigningen och fastställde min strategi om att springa vissa partier. Så här i efterhand tror jag det skulle ha gått att få in ännu mera löpning. Det får vi ta nästa år.

Så här malde vi på under dagen, upp och ned, upp och ned, korta stopp vid varvningen för dricka, mat och pepp. Hade ingen egentlig mat- och vätskeplan utan lät känslan styra. Körde högkoncentrerad Tailwind (Naked) hela dagen och natten som bas (drygt två skopor per halvliter), mycket vatten, vingummi, bounty, nötter, apelsin och citron och lättöl för att rensa smaklökarna. Ungefär vartannat varv slickade jag i mig bra med extra bordssalt på grund av den tryckande värmen. Framåt klockan två blev det lite obligatorisk Felix ungersk gulaschsoppa som jag aldrig tror ha smakat förnämligare. Första fem sex timmarna gick jag som en klocka med ett par mindre svackor som släppte rätt snart. Oroade mig för att jag inte hade pinkat under den här tiden och var lite osäker på om jag drack för lite eller fick i mig för mycket salt. Kände mig lugn när den norske ultra-nestorn Geir Frykholm intalade mig att det kommer bli bättre när svalkan infinner sig under kvällningen. Han hade rätt. Fick höra att man var lite tveksam till att min strategi att springa delar av banan skulle straffa sig. De hade fel.

Foto: Remy Brändefalk

Åtta nio timmar in i loppet är minnena inte helt skarpa. Många börjar få det jobbigt, både Tobias och Morgan plågas av värmen, och de kommer signaler att Morgan bryter och att Tobias går ner i distans. Morgans fokus var mäktigt att se (avstod hejarop ibland då jag inte ville sabba hans bubbla) och samtidigt smärtsamt att se hur värmen fick hans ben att haverera. Tobias körde på fint men fick slita i värmen; pausade lite, fick nya tag, pausade lite till och lyckades få ny kraft och ta sig i mål. Joanna tågade på upp och ned i jämnt tempo såvitt jag kunde se, men fick problem med saltbrist och illamående på slutet. Hoppas saltgroggen hjälpte. Och Jonas, han såg stark ut hela resan.

Jag har alltid älskat värmen och brukar klara den rätt bra. Problemen brukar uppstå när det svalnar men kroppen vägrar gå ned i temperatur. Detta hände under GAX 2016 och så även nu. Nästan hela natten sprang jag i bar överkropp och kylde ner mig med en vattenspruta vid varvning, trots att det säkert inte var mer än 10–11 grader bitvis. Tror inte jag svalnade förrän sent söndag kväll.

Så, vid halvåtta på kvällen var det bara jag kvar i backen och jag hade drygt 45 varv kvar att avverka. Det här var en ny erfarenhet jag inte visste riktigt hur jag skulle förhålla mig till. Ensam, säkert 8–9 timmar till, upp och ned, med smärta, tvivel, förtvivlan och möjligen en gnutta hopp.

Runt midnatt kommer Remys son Elias tillbaka med mamma Jeanette. Han tycker att jag redan har vunnit eftersom det bara är jag kvar och jag får redan nu en vacker skiffertavla som han själv har dekorerat. Vilket pepp, tack Elias!

Så, hur går det under natten? Rätt bra om jag får säga det själv. Backen får en annan karaktär under natten, den både känns och ser brantare ut i skenet från pannlampan. Man börjar som vanligt hallucinera, ser vargar och hör björnar, men det är bara bra med ytterligare adrenalinpåslag, utöver den som redan kommer från smärtan av pungsvedan. Jag brukar försöka se smärta som något positivt, något som distraherar och stjäl fokus från det andra som känns jobbigt. I detta fall en backe som vägrar ta slut. Funkar bra.

Foto: Remy Brändefalk

Konstigt nog känner jag inget illamående under hela loppet och inte heller dagen efter. Borde betyda att jag skötte salt, mat och vätska bra. Bravo Anders!

Förutom att jag försöker komma ihåg att kryssa av mig på tavlan nere vid varvning så minns jag inte riktigt våra samtal, men jag vet att Remy, Mikael och Anna tar bra hand om mig i startområdet och bjuder på pizza (tack för utkörningen Jeanette) och allehanda andra delikatesser.

Har planerat att vänta in i det sista att ta med mig musik upp i backen, som en sista backup när det känns som jävligast. Med 20 varv kvar tror jag hörlurarna får följa med och jag sätter på ”artistradio” på Spotify för det australienska postrockbandet We Lost The Sea som brukar bjuda på en salig blandning av industrirock. Underbart och känslosamt att springa till i mörkret och det hjälper att hitta rytmen framåt. Mellan 60 och 75 km gör jag flera gånger 3 varv i stöten utan att stanna vid varvning, vilket även syns i loggfilen från klockan, och dessa har jag musiken att tacka för, och min ilska över att aldrig komma fram. När jag sedan sätter på ”shuffle mode” med samma artist blir det riktigt känslosamt. Långa stegrande instrumentala låtar med melankoliska gitarrstämmor och melodier varvat med en growlande sångare. Nu kommer tårarna, och inget snyftande, det är stortjut i backen som säkert hördes ned till varvningen. Det är eufori över att jag kanske kommer klara det, det är fysisk och mental smärta som måste ut, det är skönhet och intryck som ska tolkas. Det är ynkligt och stort på samma gång.

Remy och Mikael följer med några varv och det är skönt med sällskapet, även om jag är rätt tystlåten. Minns att jag i det här läget börjar yra för Remy att ”skulle det kanske gå att köra 100 miles i den här backen?”. Hur kan jag där och då ens tänka tanken?

Nu är det ljust. Lägger ifrån mig pannlampan och inser att det kommer att gå vägen. Har fortfarande inga större svårigheter att ta mig uppför med nedåt gör det rejält ont i låren. Nere vid varvningen är bara Mikael kvar. Remy har gått upp till målgången och Anna och Zuri gick upp och lade sig vid tvårycket. Tror här att jag har två stigningar kvar tills Mikael intygar att det faktiskt är tre. Mentalt kaos och varven går i snigelfart. Sista krysset, 112:e krysset på tavlan, och färden upp på förtvivlans krön inleds, som en inverterad Golgatavandring. Micke - (if I may) -  ledsagar mig. Det är andäktigt, vad det nu betyder.

Springer de sista 50 meterna och når toppen efter 87,2 km och 21 timmar och 40 minuter. Då har jag enligt min klocka klättrat 9033 meter på ca 13:40 h och sprungit nedåt 9000 meter på 7:33 h och färdats på plan mark under 26 minuter. Konstigt nog gråter jag inte utan är bara glad. Ren och skär lycka och oerhört stolt över att ha tagit mig igenom hela resan.

På samma sätt som kvällen innan start, i samma stol och med samma utsikt, sätter jag mig ned ensam och ser solen resa sig. Här skulle jag kunna sitta resten av mitt liv.

Tack alla deltagare, arrangörerna, mitt kära supportteam, alla besökare, markägarna, och framförallt Remy som fick mig att hitta tillbaka till löpningen genom att låta mig deltaga i det här helt unika, brutala och vackra loppet. 10/10.

2 kommentarer till inlägget

1963 • Göteborg
#1
28 juli 2017 - 12:59
Att ta sig upp för den backen är jobbigt. Jag har gjort det för många år sen. Att orka ta sig upp och ner i mer än 21 timmar är ofattbart.
Anders S
1973 • Göteborg
#2
4 augusti 2017 - 08:35
Stort grattis! Vilken fin berättelse, vi ses i Chamonix :-)
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.