WORLD CHAMPION

En dröm jag knappast vågat drömma! De är jag som är bäst i världen på OCR 24H! Jag som va starkast de sista timmarna när det behövdes som mest och jag som sprang över mållinjen för 12e gången och snabbast av alla kvinnor!

Kort bakgrund: i måndags flög jag mot Australien för att vara med i OCR World Championship 24H för andra gången (förra året kom jag 4’a). Jag landade tisdag em. Och då hade jag 3 dagar på mig att förbereda mig, införskaffa näring och andra grejer jag glömt och viktigast av allt SOVA! Tävlingen går i 24h runt en bana som är 11,6km, 260 höjdmeter och 30 hinder. Man måste komma tillbaka och in i mål innan 24h gått.

Men så kom fredagen – tog en hyrbil tillsammans med Norskan Hege som också skulle tävla och jag fick köra ut till tävlingplatsen som låg lite över en timme utanför Sydney där ett tält vi hyrt stod uppställt. Gick och lade oss för att sova runt 9 på kvällen så man skulle få många timmar sömn innan loppet. Jag frös mycket innan sovsäcken blev varm och då blev den för varm (den klarar ner till -40) jag hade glömt ta med min dator vilket va dumt för så fort jag slår på en serie somnar jag inom 5 minuter så jag låg istället och lyssnade på ljudbok och slumrade till några gånger men vaknade av att ja va för varm eller kall, hörlurarna va obekväma när ja lade mig på dem men ja va tvungen att lyssna på något för att kunna slappna av och somna. Annars vandrade tankarna iväg på tävlingen och då går pulsen upp och jag kan omöjligt somna. Tillslut efter ja gått i och ur sömn tillräckligt många gånger va ja trött nog för att somna på riktigt då stängde jag av. Det är extremt viktigt att få den sista sömnen innan ett 24h lopp annars får jag problem på natten.

Vaknade kl 8 av att Hege gick upp men jag låg kvar och lyckades faktiskt somna om igen och vaknade runt kl 10 då va jag rejält utvilad. De va briefing kl 10:30 så jag gick upp och tog på mig tävlingskläderna och varmare kläder över och gick bort till briefingen som tog 30 minuter. Efter den va de bara 1h och 15 minuter kvar till start så nu fick jag snabba mig, packade ihop sovsäcken, lade ut kläder och näring över hela sängen så jag snabbt kunde fylla på de jag behövde varje varvning. Jag hade ingen spegel men fick snabbt fläta håret inför racet. Jag hade kompressionsstrumpor, svarta 3/4 tights, varm långärmad tröja och min the ocr gym väst med Naia sponsorns logga på över och en icebug buff. På fötterna hade jag mina nya icebug acceleritas.

Innan starten gick blev jag plötsligt nervös och lite låg. Men jag snabbade mig bort och köpte en långärmad tröja med ocrwc enduro loggan på och en pizza ja skulle ha i tältet om jag blev hungrig på mat under natten. Annars hade jag bara laddat upp med isotoner, resorb, magnesium, b12, coffeintabletter, cola, godis, nötter, kakor, energigels, yoghurt, fruktkräm, färska hallon, banan, äpplen och chips.

Jag hade även med mig en vätskeryggsäck jag tänkt använda men vet att dom lätt fastnar i kryphinder så i sydney hade jag köpt en liten magväska där mina vattenflaskor, visselpipa, batterier och lite snacks fick plats så jag gjorde iordning den och tänkte den va smidigare att komma åt sakerna i.

Klockan närmade sig 12 och första starten för team gick. Jag gick bort och gjorde mig redo framför startfållan. Speakern frågade om ingen vågade sig fram så jag gick fram först och ställde mig framför startmattorna. Vädret va bra, molning och kanske 12-14 grader varmt, perfekt att löpa i. Starten gick och alla rusade iväg och de va ganska trångt första hindrena men jag tog det lugnt och förökte landa mjukt efter de första väggarna då jag visste kroppen skulle ta stryk senare om jag hoppade ner från dem. Andra hindret va ett kryphinder de va folk överallt så man fick bara krypa med strömmen. Tempot va högt men jag tog de ganska lugnt kroppen behövde värmas upp jag kände mig väldigt lugn. Sprang jämnsides med Hege, vände mig om och såg vi låg nästan sist men tänkte fortsätta ta de lugnt och låta dom andra trötta ut sig. De är trots allt i 24H vi ska tävla.

In i skogen där de va terräng och första brantare uppförsbacken kom, jag började genast gå – alla uppförsbackar är gå backar de kostar för mycket energi annars. Sedan gick de nedför och jag löpte på i ett lugnt och behagligt tempo och plötsligt fastnade toppen av skon i en sten och jag föll framåt. Räddade mig snyggt men fick ett sår i handen och blev irriterad på mig själv att jag varit så slarvig 5 min in i loppet!

Första varvet flöt på bra kom in lite för snabbt på 1:21 men de va bara uppvärmning och känna på hindrena och allt kändes bra. Det är en klassisk OCR bana med kryphinder, väggar, nät, rep, ringar, vatten, lera, en liten ramp, dra däck, bära tunga ammunitionslådor och sandsäck m.m. Så den utmanar verkligen hela kroppen!

Kommande varv tog jag de lite lugnare men började redan här plocka placeringar och kom in på en 5e plats. Jag hade is i magen och tog de lugn. Klättrade sedan till en 4e plats där jag låg länge. Blev lite låg och tänkte åkte jag verkligen hela vägen till Australien igen för att ”bara” komma 4?!

Pratade lite med en australienare de varvet och sa ja skulle skrika högt om jag kom in som 3a de varvet då målet va att stå på pallen och de varvet kom jag in som 3a så jag skrek högt och folk runt finisher tältet kollade konstigt på mig jag lät dem kolla och travade snabbt bort till tältet där jag ryckte åt mig nya gels, godis och vätska. Jag hade köpt med mig saltlakrits från Sverige som smakade så gott när kroppen skrek efter salt!

Jag visste mina värsta timmar snart närmade sig och de är mellan 03:00 – 06:00 innan solen går upp då de är som kallast och mörkast. Varje varv gick vi genom ett vattenhinder och de nådde upp till halsen på mig så innan de hindret tog jag av mig tröjan och magväskan och höll de över huvudet. Även om mina tights och sportbhn va genomblöta kändes de skönt att ta på sig en torr tröja direkt efter. Jag försökte alltid öka farten efter de hindret för att få upp pulsen och värmen.

Jag hade ingen klocka och ingen som hjälpte mig kolla placering. Vid varje varvning såg jag min position men jag ville veta hur långt 4 an låg bakom och hur långt efter 1 och 2 jag var. Min mobil låg i tältet jag försökte desperat få tag i någon som kunde meddela tider men jag fick inte bättre svar än att alla låg nära men aldrig HUR nära.

Min dipp kom på varv 9 precis under mina värsta timmar vi sprang i mörker i nästan 14 timmar. Då låg jag 3 a men gjorde mitt långsammaste varv på 2:18 jag försökte också få i mig näring under de varvet då jag kände mig låg hade ont i magen efter all näring jag tvingat i kroppen tillsammans med magnesium och salt. Mina höfter började dessutom stelna.

Men plötsligt kom tjejen som låg 4a ikapp och då vaknade jag till! Aldrig att jag skulle släppa min pallplats jag tränat och rest så långt för att få! All smärta släppte och jag ökade och jag ökade snabbt! Jag va tvungen att ha tid tillgodo ifall något hände eller om jag fick kramp. Den här tjejen va jätte trevlig men hon hade jagat mig i över ett halvt dygn och jag trodde äntligen hon tröttnat men inte då. Jag sprang så snabbt jag vågade och jag visste jag va bra på hidnrena så varje hinder tjänade jag tid men jag kunde hela tiden skymta hennes ljusblåa jacka bakom mig.

Jag va så irriterad på den här tjejen varför kunde hon inte sluta jaga mig jag hade varit hare snart hela loppet men jag visste också att jag skulle behöva tacka henne efteråt för hon tog fram de bästa ur mig!

Varje gång jag kom in i varvning fick jag snabbt hälla i ny vätska och ta 2 nya energi gels nu hade jag inte längre tid att äta eller tugga på något så jag fick bara svälja gels när jag kunde. Jag ville dessutom så gärna byta strumpor då mina va fulla av grus och sand efter leran och vattnet. Det gjorde on på fötterna och jag visste de skulle göra ännu ondare efteråt men de fick bara göra de jag hade inte tid helt enkelt och aldrig jag skulle ge bort min pallplats!

Mina tider blev bättre igen och någonstans på varv 10 eller 11 gick jag upp till andra plats helt chockad men fortfarande jagad av samma tjej fortsatte jag. Vi hade båda gått om tjejen som låg 2a jag hade sneglat på henne när vi gick om men jag va osäker på om hon verkligen va elit för hon såg så sliten ut och gick även fast de va platt. Jag hade inte gått en enda gång på platt mark jag gick bara o backarna.

Nu va de inte långt kvar och gryningen hade kommit. Jag slängde av mig pannlamporna, stoppade återigen på mig ny energi och stack ut jag kunde ta silver!!!

3an jagade mig så jag ökade lite till nu hade hon äntligen tröttnat, varvet innan hade hon lagt sig med tunga steg bakom mig flåsandes högt och tungt så ja trodde faktiskt de va en kille som låg bakom tills ja vände mig om. Mina steg va fortfarande fjäderlätta och min andning va aldrig tung.

Jag kom in på 11e varvet vilket även va mitt mål för jag ville komma över 75 miles jag sprang snabbt in och tog 2 nya gels ifall min energi skulle droppa men jag va hög på adrenalin! Min kropp kändes helt otrolig. Ända sedan jag kom upp i position 3 hade all smärta släppt och min kropp va som en maskin den bara matade på!

Jag gick ut på mitt 12e varv och nu va jag fokuserad! Jag hörde Stefan Hjörnhede som också va med och tävlade i sin åldersgrupp heja på mig när jag klättra över nätet men jag hade inte tid att se mig om jag sa nog bara hej och fortsatte springa! När jag kom ur tältområdet hörde jag speakern ropa ut att elit tjej 3 precis kommit in och då tänkte jag yes nu är hon åtminstonde 5 minuter bakom. Då hörde jag Hjörnhede igen och helt plötsligt låg han bredvid mig. Han va också på väg ut på sitt sista varv så vi tog sällskap. Han frågade hur jag låg till och ja sa jag låg 2a. Visste inte vem som låg 1 eller hur långt jag va ifrån jag hade inte haft tid att kolla min mobil den va dessutom bombad av meddelanden.

De låg en tjej bakom i orange jacka ja sa jag inte trodde hon va elite för ja hade inte sett henne hon såg dessutom ut att ha rena kläder och de va de nästan bara team deltagarna som hade. Jag själv va full av lera och man kunde inte längre se färgen på mina kläder eller skor. Vi sprang på och pratade. Tjejen i orange jacka kom ikapp men hon va sliten. Plötsligt frågade Hjörnhede vilken grupp hon tävlade i och hon sa Elite. Jag stelnade till och kollade på Hjörnhede. Han frågade vilket varv hon va på och hon sa 12! Jag sa på Svenska till Hjörnhede att de måste va hon som legat 1a jag ökade farten. Hjörnhede hade för stela ben för att hänga med så jag stack. Min kropp fick helt plötsligt ännu mer superkrafter och jag började springa riktigt snabbt! Vände mig om hela tiden och såg att distansen mellan mig och tjejen i orange jacka ökade!

Hon orkade inte ens ta upp jakten på mig men jag vågade inte chansa jag sprang så snabbt jag bara kunde efter 20h hinderbana och de va snabbt! Jag va så inställd på att detta va sista varvet så jag tackade alla funktionärer för dom ställt upp och hejjat på oss varje varv under hela dygnet. Jag tänkte hej då till alla hinder och att nu va de sista gången jag bar upp dom tunga j*vla ammunitionslådorna uppför en brant terränging backe. Njöt tyst för mig själv när jag gick igenom de iskalla vattnet för sista gången med min tröja högt i handen ovanför mig. Sista långa löpstreckan på muddy mile kollade jag bakom mig gång på gång efter den orange jackan men jag såg den inte. Sista sandbag carry uppför en ännu längre brantare backe och de gick så tungt men jag va så tacksam att min kropp rörde sig framåt. När jag va på väg ner såg jag den orange jackan på andra sidan och jag tänkte tyst h*lvete jag måste öka!

Jag började bli stel för första gången under hela dygnet i vaderna och jag tänkte nejnejnej jag kan inte få kramp nu! Magen började dessutom krampa om jag böjde mig fram så jag drack min sista vätska pch svalde en till gel. Min kropp behövde energi, den skrek efter energi och den va så utsvulten (vilket är ett jätte bra tecken).

Jag sträckte på mig så inte magen behövde spänna sig så mycket samtidigt som jag sprang så snabbt jag vågade nu va de bara ca 15 min kvar till finish line och om jag skulle kriga nån gång så va de NU!

Jag närmade mig målområdet. Jag visste inte va klockan va men de hade varit ljust länge och ingen skulle väl hinna påbörja ett nytt varv nu detta måste va sista. Jag kom tillbaka till eventområdet tog mig försiktigt upp och nerför väggarna som hette pull-up då de inte va hela vägger utan saknade nedre delen så man fick göra en pull-up för att komma över men de va inga problem min överkropp va stark!

Nästa va repklättringen och repen va hala, blöta och leriga men de va inga problem för mina starka klätterhänder. Jag tog ett starkt grepp och klättrade upp till toppen, slog i klockan och sedan snabbt ner! När ja va högst upp i repet spanade jag dessutom ut bakom mig om jag kunde få syn på den orange jackan, jag ville veta hur långt efter hon va!

Nästa hinder va monkey bar och nu när solen kommit upp hade den äntligen torkat. Den hade varit rejält hal på natten då de kommit regn och tjock fuktig luft dessutom va den lerig efter alla som legat på marken och gjort burpees för dom inte klara repklättringen. Men nu när den va torr vågade jag mig svinga extra snabbt igenom och snabbt iväg! Nu va de sista terrängslingan som va en lång uppförsbacke. Jag försökte springa uppför men de tjänade inte mycket till så jag gick tills de började plana ut och nu sprang jag – snabbt! Nedför sprang jag så snabbt jag bara kunde och tänkte håll ihop nu de här kan du, de här har du tränat för! De smällde av smärta i benen varje steg men jag ignorerade det jag skulle ner till de sista hindren och de snabbt! Jag kröp snabbt under taggtråden med den 9kg tunga ”facklan” sedan va de dags för sista 3m väggen. Den väggen hade gjort så fruktansvärt ont att hoppa ned från förra året men de gjorde mig inget nu jag hoppade upp, tog tag i kanten, slängde över benet och kastade mig ner.

Sista traverse repet över de breda diket. Vadernas krampkänning hade släppt så jag tog tag i repet, slängde upp benen och kröp snabbt över. Vände mig om fortfarande ingen orange jacka men jag kastade mig uppför rampen över nätet, upp på nästa container över nästa nät som va löst fastspänt mellan två containrar. Jag kravlade mig över så snabbt jag kunde och ner över nästa nät, över en liten stege och in i mål.

På tv skärmen stod det Emelie LINDGREN 1 Pro!

Jag va 1a! Jag skrek och jag skrek på Jon vår Svenska media man som stod vid pull-up hindret, han hörde mig inte jag skrek flera gånger tills han hörde mig!

– JAG KOM ETTA!!!

Han kom fram och tog kort jag började gråta nu började publiken fatta jag va första elite tjejen dom började gratulera mig. Ingen speaker hördes ännu jag började undra varför dom inte ropade ut något. En i publiken sa till mig att ta ett varv till och jag tänkte aldrig! En amerikansk kille kom fram till mig och sa de är 2h och 15 minuter kvar av loppet. Jag fattade igenting hur kunde det va så myclet tid kvar? Hur snabbt hade jag sprungit sista varven egentligen?

Amerikanen sa till mig att gå bort till mitt tält och äta och dricka och göra mig klar för nästa varv.

F*n! Men jag hade redan guldet i mitt huvud. Kroppen kunde springa ett varv till men mitt huvud ville inte jag va redan klar i mitt huvud jag hade sagt hejdå till alla marshals och hinder. Men jag ställde mig klar. Inväntade 2an för att se om hon skulle ge sig ut på ett 13e varv. Hon kom in med 2h kvar. Lade sig på marken, tog av sig skorna och va klar.

Jag hade vunnit! Jag hade verkligen vunnit!

Jag fortsatte fira och gick runt och visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till! Den snälla amerikanen sa åt mig dricka vatten. Jag själv va för förvirrad för att tänka klart men jag följde order och gick in och hämtade 1,5 liter vatten och drack! Människor gratulerade mig och i min värld va de världens bästa fest! Jag grät och skrattade fattade inte att de va sant – Jag är världs mästare!

Jag gick bort med torra tights, skor och strumpor till dom kalla duscharna. Jag kände ingen smärta och mina fötter såg inte alls illa ut bara lite russintår men de va inte konstigt efter 24h i blöta skor.

Jag åt upp de sista av min pizza och drack massor av vatten. Sötsakerna ville jag inte ens kolla åt min kropp va så full av socker.

Vi packade ihop och gick till bilen med grejerna en stor tung 75liters väska på ryggen och 2 påsar mat och vatten i händerna. Jag va inte alls sliten snarare hög på adrenalin och endorfiner.

Jag satt i tältet och pratade med de andra svenskarna Stefan, Jon och Markus som också tävlat. Vi pratade om racet och inväntade prisutdelningen. Hjörnhede kom 3a i sin åldersgrupp så han skulle också få stå på podiet!

På prisutdelningen va allt som en dimma eller en dröm! Jag kollad ut över alla som klappade händer och kunde inte fatta jag stod där högst upp med en guldmedalj runt min hals!

Alla tyckte min prestation va helt otrolig, att jag kunde öka så mycket på slutet men jag hade tagit de lugnt i starten jag visste sista timmarna hade störst betydelse. Jag va en värdig vinnare för när sista timmarna kom va de jag som va starkast och snabbast! De spelar ingen roll vilken placering man haft under racet det är inte över förens loppet är över! Jag va sugen på att gå ut på en 13e runda bara för att jag visste jag hade klarat de men i mitt huvud ville jag bara stå kvar och fira och jag visste min kropp skulle tacka mig.

Vilket den gjort idag ett och ett halvt dygn efter målgång mår jag bra! Oförskämt bra! Jag är såklart lite stel men förutom de och några blåmärken är jag helt ok och rör mig obehindrat.

Jag hade vunnit! Jag hade aldrig kunnat drömma om detta, jag va inställd på pall men inte på att stå högst upp! Det är fortfarande lite overkligt men jag vet innerst inne att jag förtjänar detta efter all träning! Jag visste min kropp hade kapacitet att springa över 16 mil och de skulle jag aldrig hinna med både höjdmetrar och hinder så jag litade till 100% på min löpning och såklart hinderteknik där jag också plockat mycket tid.

Det blev totalt 139.2km, 3120 höjdmeter och 358 hinder (två hinder står på tältområdet dom passerar man aldrig sista varvet).

Otroligt glad och tacksam över alla lyckönskningar och gratulationer jag satt uppe halva natten och bara gillade och försökte hinna svara på så många kommentarer och meddelanden som möjligt! Nu ska snart P4 ringa så ska lägga mobilen och mig själv på laddning!

Gå in och lyssna 16:15 svensk tid när jag berättar igen om vägen till guldet!

//Emelie OCR World Champion

5 kommentarer till inlägget

1967 • Torslanda
#1
10 juni 2019 - 15:57
Makalöst! Största möjliga grattis. Urstarkt jobbat, väldigt bra skrivet. Denna måste jag läsa om många gånger, så kul läsning. Du är mer är megabäst. Världsmästare, det låter inte dumt va:-)
2009 • Klippan
#2
10 juni 2019 - 17:22
V ä r l d s m ä s t a r e -COOLT!!

Stort grattis o tack för intressanta läsningen!
1989 • Lindome
#3
13 juni 2019 - 09:47
Tack va kul att ni gillar de jag skrev de rakt från hjärtat <3
Helt otroligt de är fortfarande overkligt men allting bara klaffa och min kropp hade mer att ge!
1967 • Torslanda
#4
14 juni 2019 - 13:52
Så otroligt kul att läsa detta. Du fötjänar verkligen den där världsmästartiteln, du har gjort allt jobbet, hade smart uplägg av racet, skallen och kroppen för att nöta ut alla ndra. Sanslöst bra på alla sätt. Så himla glad för dig!
1954 • Lerum
#5
16 juni 2019 - 16:01
Vilken styrka!! både fysiskt, och inte minst, psykiskt!!
Urstark på alla sätt, va bra skrivet. Fantastiskt, makalöst, härligt.
Stor grattis och njut Emelie VÄRLDSMÄSTARE OCR 24H.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.