Foruminlägg av Johan Rydberg

Motionsjoggar sen ett par år. Ca 3 gånger i vecka. 100-120 km/månad. Har lovat mig själv nya och bra skor när jag tagit mig över 20 km rundan vilket jag räknar med att göra denna vecka.
Pyste iväg till skobutiken för att se ut ett par för ca 700 kr men kommer ut därifrån en halvtimme senare och har lagt undan ett par NIKE för 1400.
De sitter ju som en smäck på fötterna och känns ju sjukt sköna.
Men ändå, 1400 kan det verkligen värt det. Tävlar inte, har inga problem med knän eller andra skador... För mig är det rätt mycket pengar och tja... Ångest...

Tack för många bra kommentarer!
Tog en snabb vända idag och ältade skoångesten i mina 4 år gamla Asics.
Tror nog att jag bestämt mig för att unna mig skorna.
Tänker att en stor del av beslutet är hur skoköpet känns mentalt: Om jag köper fjolårets modell för ca 900 så kommer jag alltid att tänka på hur uber-fantastiska de där Nike skorna var. Även om det inte är sant kommer den gnagande tanken finnas där. Tänker oxå att de där 1400 innebär ett personligt statement, typ: Jag och min löpning är faktiskt värd att satsa på. Förhoppningsvis blir det en placeboeffekt som gör att man tar sig ut ytterligare en till dag i veckan, eller orkar springa nån ynka kilometer till!

När jag var 20 rökte jag ett paket cigg om dan. Det närmaste jag kom motion var när jag rörde mig kring ett biljardbord en gång i månaden och andades som ett ånglok när jag skulle springa mer än 100 meter för att inte missa bussen.

Idag är jag 34. Jag kan hålla snitt 170 i puls i långa sträckor utan att bli märkbart trött. Jag kan springa 1 mil utan några som helst problem. Och jag har faktiskt börjat inse att något av det bästa som finns är att dra på sig sina dojor för att ta en vända.

Så till er som har det motigt med motivation:
Det blir faktiskt bara bättre och bättre och lättare och lättare!